Hoppa till huvudinnehåll

Praliner, divaner och tantsnusk

Cecilia Floris
Cecilia Floris diggar Jackie Collins. Cecilia Floris Bild: Stina Brännström cecilia floris

Hur kritisk kan man vara gentemot en bok man aldrig läst? Och vad grundar man i så fall den kritiken på? Ja, om det gäller böcker av kvinnor, om kvinnor för kvinnor är det troligt att man baserar sin uppfattning på den traditionella bilden av den romanläsande kvinnan som dum, lat och i stort mest sugen på sexskildringar och choklad.

Tidigare i höstas kom nyheten om författaren Jackie Collins död. Det var inget som rörde mig nämnvärt till en början. Jag hade ju aldrig läst någon av hennes böcker och varför skulle jag göra det? Är det inte, med titlar som Hollywoodfruar och Älskare och spelare, ändå bara tantsnusk? Men så ramlar jag in på en gammal intervju med henne, och jag blir helt tagen. Så smart och rolig. Hård och rivig.

Så säger hon själv också att hennes hårdaste kritiker är de som aldrig läst hennes böcker. Tji fick jag. Men varför har hon, trots 500 miljoner sålda exemplar, tvingats utstå så mycket kritik?

Så sent som 1989 ska de ha stängts ute från Stockholms stadsbibliotek med motiveringen att böckerna innehöll ”stereotypa människoskildringar med mekanisk pornografi och klichéer”.

Jag funderar inte så mycket på om just dessa böcker är så dåliga som kritikerna tycker, eller på huruvida miljontals läsare har fel. Utan på hur denna kritikertrend går hand i hand med den traditionella bilden av litteratur riktad till kvinnor.

Dessa böcker blir hårt granskade och har aldrig egentligen någon chans när kvinnors kulturutövning som vanligt klassas som lågkvalitativ från början. Ett sätt att markera mot dessa böcker är att ge dem epitetet ”chick-lit”.

Dick-lit?

Chick-lit används som ett skällsord. Ett sätt att beskriva ett verk som irrelevant och helt utan betydelse och mening. Men vad är det egentligen? Böcker om kvinnor för kvinnor. Om kvinnor och deras liv.

Just att det handlar om kvinnor menar jag också är anledningen till att det förminskas på detta sätt. För det är ju inte upprörande ofta jag får höra ännu en andra världskriget-skildring kallas ”dick-lit”, vilket i rättvisans namn kanske vore rimligt?

Romanläsandet har traditionellt setts som en kvinnlig sysselsättning. Detta synsätt har sin bakgrund i bilden av romanen som någonting skadligt. Något som passiva kvinnor kunde slösa sin tid på, eftersom de sågs som en grupp som hade svårt att skilja på sanning och dikt, lättledda och lättjefulla.

Som Anders Öhman skriver i boken Populärlitteratur att schablonbilden av en frodig kvinna som ligger på en soffa och läser en roman, samtidigt som hon matar sig själv med praliner från en chokladask har sitt ursprung i detta synsätt.

Chokladen i boklådan

Kvinnor läser mer än män och boklådornas vanligaste kund är en kvinna, samtidigt som kvinnors läsning alltså traditionellt setts som fördummande och mest kopplad till pralinätning tillbakalutad i divaner.

Attityder som tar sig hela vägen in i våra bokaffärer. Jag minns ett erbjudande på mitt stammisställe för några år sedan. De gjorde reklam för den chick-lit-klassade författaren Marian Keyes senaste roman. Den stod uppställd på ett bord med nyheter tillsammans med en skylt med texten ”Köp Marian Keyes bok Hemligheten på Mercy Close. Få en chokladkaka”.

Jan Guillou, författare med större andel manliga läsare, hade även han en nyutkommen roman uppställd här. Helt utan erbjudanden om choklad.

Jag har tänkt mycket på bilden av den romanläsande kvinnan sen jag fick upp ögonen för henne och jag tänker på hur jag har skrattat åt den tjocka, pralinätande romanförfattarinnan på sin divan i humorserien Little Britain.

Relationer, romantik och erotik för kvinnor

Men vad spelar det för roll att vi kopplar ihop detta kvinnliga romanläsande med chokladen? Med synden och frosseriet?

Med dessa erbjudanden återskapas bilden av den kvinnliga läsaren och befäster de böcker hon läser som irrelevanta eller rentutav fördummande. Så Jackie Collins får sitta där i intervju efter intervju i sina maktkavajer och försvara sina verk inför människor som inte ens läst dem. Som bara ser böcker för kvinnor, kopplade till lust och fåfänga.

Dessutom är hon en kvinna som skriver om sex. Gud förbjude att vi skulle ta henne på allvar. Eller någon av de kvinnor som skriver om relationer, romantik och erotik för andra kvinnor.

Minns hur jag hade en hel del åsikter om E. L. James Femtio nyanser av honom när den var som mest i ropet, utan att själv ha läst så mycket som en rad.

Jag kollar vidare på intervjun med Jackie Collins och hör hur hon gång på gång måste svara på frågor om hur hon förhåller sig till kritiken och varför hon egentligen måste återge sina karaktärers relationer hela vägen in i sängkammaren. Hon är helt lysande. Så snart klippet är slut klickar jag iväg min beställning på ett ex av Hollywoodfruar.

Text: Cecilia Floris

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje