Hoppa till huvudinnehåll

Anne Hietanen: Vill du kindpussas?

Anne Hietanen
Anne Hietanen Bild: YLE/Barbro Ahlstedt anne hietanen

Första gången jag råkade ut för kindpussandet var på Madrids flygfält på 90-talet.

Jag hade fått för mig att jag skulle lära mig spanska genom att jobba som au-pair. Jag hade förberett mig så till vida att jag visste att jag inte under första dagen skulle börja debattera vare sig tjurfäktning eller Franco.

Våra läppar möts
Jag står nervöst vid bagagebandet när jag ser ett par som verkar spana efter just en vimsig liten au-pair. Osäkert hasar jag mig fram till dem. Fladdrar i luften med min svettiga hand. Damen närmar sig hotfullt med ansiktet. Vad skall hon göra? Sedan händer allt mycket snabbt och våra läppar möts. Damen ville förstås kindpussas, ett vanligt hälsningssätt bland folk som lyckats kravla sig bort från barbarstadiet.

Obildad tölp
Mycket pinsamt. Jag har som tur inte hunnit veva fram min tunga, men blicken jag får av paret är inte nådig. De tittar på mig som hade jag tafsat på fruns bröst, tafsat på herrns bak och sedan gjort något ännu värre. Jag känner mig som en obildad tölp. Jag skäms. Klart att jag borde ha vetat att vi skulle hälsa med kindpussar.

Ända sedan mitt första, egentligen lilla och helt mänskliga misstag är jag livrädd för kindpussar. Jag är rädd för att jag kommer att pussa på munnen. Att jag kommer att anfalla fel sida först. Att jag blir tokig och kanske slickar kinden istället för att knappt ens nudda den som brukligt.

Vem vill?
Jag inser att det vore på sin plats att lämna detta gamla trauma och fritt och frimodigt pussa på. Men hur vet man vem som vill och vem som absolut inte vill? Gör ni det? Tycker ni att det är fjantigt eller trevligt?

Lasso handlar den här veckan om beröring och jag träffar Matti Klinge som ger sin syn på kindpussandet. Här får ni ett smakprov:

Hela lektionen kan ni se i Lasso om beröring:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje