Hoppa till huvudinnehåll

Den nya människan i njutbar, dystopisk radioteater

Radioteatern ger nattvakten 3333
Ragni Grönblom, Linda Mattsson och Pelle Heikkilä. Radioteatern ger nattvakten 3333 Bild: Jyrki Valkama/Svenska Yle nattvakten 3333

Malin Kiveläs framtidsvision i Radioteaterns Nattvatten 3333 är väl förankrad i samtidens hotbilder. Luftrummet är så fullt att fåglarna får gå på marken och folket har kronisk cancer. Men det som verkligen ställer till det för framtidens människoart är klimatförändringen.

Lyssnaren kastas rakt in i en tid då vattnet täcker nästan hela jorden och atmosfären är så tunn att giftmoln från rymden tränger in. Eller egentligen kastas lyssnaren in i två olika tider som går omlott. Vi möter företrädaren för en ny människoart Homo futurum, A-0N, som ung år 3084 och som gammal år 3333.
Helsinki uttalas på kinesiska

Som ung är A-0Ns uppgift att, via en sändare som är inopererad på handryggen, sanningsenligt rapportera om allt hon ser och hör och känner. Nu är hennes empatikörtel visserligen inte så välutvecklad, så det blir mest sakliga rapporter som dokumenterar livets former på planeten jorden. Tanken är att dokumentet ska sändas ut i fjärrymden.

Att låta en rapportör beskriva omvärlden är ett finurligt sätt att lägga en grund för vad som gäller år 3084. Det är en tid då de höga koldioxidhalterna i atmosfären gör grönskan frodig, men då åkrar och betesmarker är så giftiga att maten odlas syntetiskt. Fast mest lever man naturligtvis på näringskapslar.
Det är också en tid då människolika robotar och Homo futurum lever sida vid sida. En tid då olika språk pratas lite huller om buller, och främst av dem kinesiskan.

Jorden ödeläggs

Det stora som händer i Nattvatten 3333 är att ett kraftigt ”pulsmoln” med en giftig aura av rymddamm drar in över världen och ödelägger den, men A-0N överlever och stöter mot alla odds på en riktig människa. En kvarleva som företräder arten Homo sapiens.
Här finns det grogrund för ett intressant relationsbygge och spännande personporträtt, men lägesrapporterna överskuggar kanske lite relationerna i hörspelet.

Jag skulle inte ha något emot att höra mer om den riktiga människans förhållande till världen och till A-0N och om A-0Ns förhållande till den riktiga människan.

Får man alltså önska sig en roman som utvecklar det som lagts grunden till i Nattvatten 3333?

Skönhet mitt i dystopin

Därmed inte sagt att inte science fiction-hörspelet skulle vara helgjutet och gediget gjort. För det är det. Camilla Thelestams regi och Niko Ingmans tekniska regi lämnar inte mycket att önska. Här finns robotröster och brakande pulsmoln och dova dunk och så är det musiken – Timo Hietalas musik som ställvis är enkelt naiv och ställvis vacker.

En ömsint relation etableras också direkt mellan den gamla A-0N och ett spädbarn. Det är Ragni Grönblom som spelar den gamla till ljudet av knastrande ved och plaskande vatten. Det är behagligt att lyssna på Grönblom för hon lyckas förmedla en äldre persons livsvisdom och värme. Hon är lugnet själv mitt i katastrofen och därmed upplever jag hörspelet som ganska vackert mitt i sin dystopi.

Den gamla A-0N skapar med andra ord ett slags poetisk stämning, liksom den tillhörande pressbilden och bakgrundsmusiken som hörs mot slutet under den gamla A-0Ns bokslut över sitt liv.

Nitisk stjärnreporter

Linda Mattsson spelar A-0N som ung studerande och skapar en bild av en effektiv individ som ändå kan bli överraskad och skratta och som av någon anledning överlever när andra går under. Hon rapporterar flitigt, också långt efter att kontakten med mottagaren brutits.
Pelle Heikkiläs äkta människa ges inte mycket utrymme, men när han hörs kommer känslorna in i bilden och tusentals år gamla saker: gungstol, kaffepanna, kastrull.

Kärleken försvinner ingenstans

Det som kan förbrylla lite grann är frågan om kärleken. Det sägs två gånger att Homo futurum inte älskar, men tar omhand. Ändå älskar den gamla A-0N spädbarnet. Någonstans har det skett en drastisk vändpunkt, och den vändpunkten skildras (tror jag) i början av hörspelet för att sedan upprepas i slutet. Vad det är exakt får bli osagt för att inte förta för mycket av lyssnarupplevelsen.

Det sägs också att kärleken var det som fick Homo sapiens att gå under – men det är som om kärleken inte skulle kunna försvinna fullständigt från jorden. Inte ens i allra sista stund...

Maria Lindh-Garreau

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje