Hoppa till huvudinnehåll

Malala – verklighetens Katniss

Malala Yousafzai med namnskylten framför sig i samband med en kongress
En kvinnlig röst i en värld av män. Malala kan inte längre hålla brandtal för sina jämnåriga i Pakistan, men i gengäld har hon fått en större publik. Malala Yousafzai med namnskylten framför sig i samband med en kongress Bild: SF Film Finland Oy he named me malala

Vad kan man säga om Malala Yousafzai utan att orden verkar både fattiga och futtiga? Vad säger man om någon som dessutom är fullt kapabel att själv berätta sin historia?

Det är den nionde oktober 2012. En grupp pakistanska elever är på väg hem efter skoldagen. Plötsligt stiger en beväpnad man in i bussen. Han frågar efter Malala - flickan som redan länge retat talibanregimen med sin frispråkighet.

När han fått veta var hon sitter höjer han vapnet och avfyrar det. Ett av skotten tränger in i femtonåringens huvud.

Där på det blodiga bussätet kunde historien om pashtun-flickan Malala Yousafzai ha slutat. Men det gör den inte. Istället tar den lokala hjältinnan på allvar steget in på den internationella motståndsarenan. Den arena där man kämpar för yttrandefrihet och ... tja, frihet.

I samma veva förvandlas hon till en global symbol för kampanda, uthållighet och mod. En verklighetens Katniss Everdeen.

En karismatisk kämpe

I Albert Ehrnrooths intervju med regissören Davis Guggenheim framgår det att dokumentären He Named Me Malala från början var tänkt att bli en spelfilm. Men det tog inte länge för regissören att inse att hans huvudperson har en karisma som är få skådespelare förunnad. En intensitet som formligen bränner hål på duken.

Så varför gå över ån efter vatten?

Och en sak är klar - det finns inte ett fiktivt manuskript i världen som kunnat överträffa historien om den pakistanska flickan som vägrade låta sig tystas. Och om de svar och resonemang som Malala levererar i dokumentären utgjort repliker i en film så hade man antagligen avfärdat dem som osannolika. Som alltför välformulerade, alltför kloka, alltför mogna.

Vilken tonåring som fått halva ansiktet förlamat säger att hon inte hyser agg mot förövaren? Att hon inte känner hat.

Aldrig någonsin hat.

Många berättargrepp

Rent formmässigt har Guggenheim valt att laborera med nya intervjuer, gammalt nyhetsmaterial och poetiska animationer. Därtill gör han ständiga hopp mellan olika tidsperspektiv, även om han småningom låter helheten mynna ut i en cirkelkomposition där den ödesdigra dagens början knyts ihop med dess slut.

Animationerna fungerar som visualiseringar av det liv familjen varit tvungen att lämna bakom sig. Samtidigt nystar den upp trådar som löper betydligt längre in i historien - till den 1800-tals hjältinna som gett Malala hennes namn. Malalai av Maiwand hette pashtunkvinnan som kommit att kallas Afghanistans svar på Jeanne d´Arc.

Dessa tillbakablickar visar att Malalas kamp inte föddes ur tomma intet. Tvärtom verkar hon nästan predestinerad till att hålla fanan högt och dra ut i verbal strid mot överheten. Uppvuxen i ett debattglatt hem där allt handlat om att förvärva kunskap har hon insett att kunskap är den enda vägen mot förändring.

Och för att använda ett bibliskt begrepp kan man med rätta säga att Malala "förvaltat sitt pund". Varje cent av det.

En unik vardag

Animationer och politiska nyhetsinslag fyller naturligtvis en funktion, men det kanske mest givande är att följa Malala i hennes vardag. En vardag som inte med bästa vilja i världen kan sägas påminna om andra tonåringars vardag.

Där andra släpar sig till hockeyträningar och simskolor åker hon världen runt för att tala vid olika kongresser eller delta i olika hjälpaktioner. När flyktingbarn korsar öde landskap står hon där med ena handen utsträckt.

Där andra sjuttonåringar förbereder en bokpresentation inför klassen ställer hon sig framför världens ledare för att tala om kunskap och fred.

Och denna jämförelse gör jag inte för att undervärdera den "vanliga" tonåringens vardag – Malala gör det hon gör för att alla skall få chansen att gå i skola och hålla bokpresentationer.

Inte minst därför borde det vara obligatoriskt för alla lärare världen runt att släpa med sig sina elever på bio för att bekanta sig med detta fascinerande livsöde.

För att det är spännande. Livsbejakande. Krävande. Inspirerande.

För att det är sant.

Lyssna på Albert Ehrnrooths intervju med Davis Guggenheim här:


.