Hoppa till huvudinnehåll

Narcissistens samlade sanningar

Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern.
Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern. Bild: Stefan Bremer olipa kerran minä

I Heini Junkkaalas nya pjäs Olipa kerran minä på Nationalteatern framstår narcissismen som ett Svarte Petter-kort som går från hand till hand, ingen går fri. Satiren över tidsandan och uttrycksformerna är hejdlös men bakom driften ligger också ett försök att förstå vad självbespeglingen bottnar i.

’Mina tankar löper inte utan publik, jag får inte fram ett ord, inte en mening till pappers. Allt känns meningslöst, suddigt utan vittnen, mänskors blickar.’

Den som talar är Författaren, en dramatiker som fått i uppdrag att skriva en pjäs om narcissism just för Nationalteatern. Men hon har kört fast och nu sitter vi i stället där som vittnen till en process i vardande.

Inte bara vi, förresten, utan också Väninnan som intet ont anande trodde sig vara på väg till ett privat möte men i stället landar i ett publikt samtal med Författaren där uppe på scenen.

Väninnans uppgift är att sparra Författaren, kommentera de scener hon spelar upp och ta del av hennes omsorgsfullt iscensatta privatbekännelser. Som alltså inte alls är privata, eller ens tänkta att vara det, när en full teatersalong sitter där och är idel öra.

Koketteri och tjuvnyp

Med behagsjuk självkritik redogör Författaren t.ex. för sitt pinsamma beteende när hon vill bli bekräftad. Den historien kulminerar i beskrivningen av alla löjliga turer hon tar till när hon möter sin senaste fixering, en namngiven teaterkritiker, på gatan.

Och som publik förutsätts vi kanske redan i det skedet slitas i stycken av minst tre motstridiga känslor: genansen över att Författaren viker ut sig publikt, lysten nyfikenhet över vad hennes bekännelser innehåller och ett tyst igenkännande av mönstret i dem.

Det gör vi naturligtvis inte. Åtminstone inte till fullo. För trots att Junkkaala lånat en del drag åt Minna Haapkyläs infamt tecknade författarporträtt på scenen är själva rollen förstås lika fiktiv som alla andra i pjäsen, också de som bär existerande personers namn (bl.a. Sarasvuo, Parviainen, Breivik, Seierstad).

Visst kan vi känna igen oss i en del av dem men någon delad skam eller lystnad över deras tilltag ingår sällan i ekvationen.

Däremot fungerar det lätt autofiktiva, ironiska författarporträttet nog som en påminnelse om att vi alla sitter i samma båt, också när det gäller koketteri och tjuvnyp. Och av den varan finns det mycket i Olipa kerran minä där självhävdelsen granskas ur många perspektiv och på många nivåer.

Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern.
En författare testar sin text. Katja Küttner och Minna Haapkylä i Olipa kerran minä. Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern. Bild: Stefan Bremer katja küttner

Författaren i pjäsen testar sina scenarion på Väninnan, som i Katja Küttners tolkning ofta får fungera som publikens språkrör. Men det bedrägliga i konstruktionen är att vi visserligen ofta delar Väninnans nyanserade kritik men samtidigt ofrivilligt dras in i den exempelsamling Författaren målar upp.

Och det hade vi kanske gjort i ännu högre grad om uppsättningen inte ställvis hade valt en så övertydligt gräll färgskala.

Infekterade parrelationer

Det gäller framför allt den första akten där Författaren testar två infekterade parrelationer ur sitt manus. Heikki Pitkänen och Jessica Grabowsky gestaltar i och för sig mästerligt hur oförmågan att se utanför sig själv kan anta rent sadistiska eller neurotiska former men samtidigt förvandlar frenesin och det understruket karikerande draget i Milja Sarkolas regi scenerna till rätt fyrkantiga klichéer, d.v.s. lite för lätta att avfärda.

Men det är kanske också meningen. För det intressantaste med både texten och iscensättningen är ofta leken med åskådarens blick. Vi är bra på att identifiera andras narcissism men inte vår egen. I den senare delen fokuserar pjäsen på offentliga gestalter och i den granskningen uppstår också ett intrikat spel på flera nivåer.

Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern.
Åsne Seierstad i tv-soffan ( på bilden Jessica Grabowsky och Iida Kuningas). Foto från Olipa kerran minä på Nationalteatern. Bild: Stefan Bremer olipa kerran minä

Om Anders Behring Breivik t.ex. är ett exempel på den yttersta, patologiska länken i narcissismens kedja, var placerar sig då Åsne Seierstad som i tv-sofforna berättade hur det kändes att få ett brev av Breivik när hon var i färd med att skriva sin bok om honom? Och vad vittnar Författarens bitska sågning av Seierstad där i tv-soffan om?

Narcissismens näringskedja

I Junkkaalas pjäs förvandlas narcissismen efterhand till någonting som liknar en näringskedja där alla åker snålskjuts på den föregående och frenetiskt försöker armbåga sig fram i synlighetens kö.

Hur kan jag skriva en pjäs om narcissism när Jussi Parviainen redan har gjort det så mycket bättre, kvider Författaren. Ett tvivel som den fiktiva självbespeglingens FM-innehavare Jussi Parviainen själv förstås också låter ana i en kommentar publicerad i programbladet.

Nyckelordet i hans resonemang kring gestaltningen av narcissism i fiktionen är autenticitet i motsats till ironisk gestaltning, ett val han avfärdar som blott och bart dålig skådespelarkonst.

Och inget tvivel om saken, Olipa kerran minä sorterar avgjort under de skildringar som hanterar sitt tema med en satir som ofta nuddar också vid småkoketterande självironi. Men inte enbart.

Kan vi ta oss ur navelskåderiet?

Under satiren löper också ett resonemang om narcissismens grogrund och konsekvenser. En annan sak är sedan hur många aha-upplevelser det resonemanget väcker.

Att resolut förankra hela fenomenet i känslan av tomhet och otillräcklighet känns nämligen lite för givet, speciellt när målgruppen är ett folk som byggt hela sin identitet på känslan av trots och mindervärde.

Men på individnivå är det kanske ändå en viktig iakttagelse.

Den ultimata narcissisten blir naturligtvis inte hjälpt av uppsättningens teser men för oss vardagsnarcissister är frågan om vi verkligen vill hänga med i en tidsanda präglad av individualism, självexponering och konkurrens angelägen.

De flesta av oss svarar sannolikt nej, t.o.m. utan tvekan. Samtidigt som vi förstulet fortsätter att stirra på vår egen ofullkomliga navel.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje