Hoppa till huvudinnehåll

Bröder, rockjournalistik och Wilmer Pitt

Bröderna Jansson och en turnébuss.
Bröderna Jansson och en turnébuss. Bild: YLE/Johan Lindström och Tomas Jansson rivet ur mitt arkiv

En höstkväll för 30 år sedan stiger två bröder på Sverigebåten. De har kommit överens om att inte konkurrera om de tuffaste rockintervjuerna, så nu ska de istället träffa banden de älskar tillsammans. I en billig b-hytt skränar Wilmer X: ”vi spiller vårt blod, vi spelar under hot”.

Det är svettigt på rockklubben någonstans i kanten av Universitetsområdet i Stockholm.

Wilmer X live 1985.
Stockholms Universitet, november 1985 Wilmer X live 1985. Bild: Tomas Jansson wilmer x

Det är inte första gången jag och min bror ser ett gig tillsammans. Vi har flera gånger delat tältutrymme under Roskildefestivalen och skrattat åt brorsans alltid lika regnodugliga tält, hängt på Kåren och rest till Stockholms ishall för att kolla in band som aldrig hittar till Finland.

Men nu är det annorlunda. Nu ska vi jobba tillsammans, göra intervjuer som ett team istället för att konkurrera med varandra om de intressantaste intervjuerna för de stora medierna.

Hur det blev så minns jag inte riktigt, så jag måste stämma träff med storabrorsan Henkka för att försöka friska upp minnet.

Men först tillbaka till 1985.

Rivet ur mitt arkiv

En gång i månaden gräver Tomas Jansson i sitt arkiv och återkommer till en oförglömlig upplevelse som fyller jämna år.
Seriens andra artiklar, allt från Bruce Springsteen på Ullevi 1985 till Teater Viirus No Return, hittar du samlade på Rivet ur mitt arkiv.

Rockmusik som identifikation

För mig är det en tid när rockmusiken är den överlägset viktigaste kulturformen, den som jag bäst kan identifiera mig med och där jag så självklart känner mig hemma.

1985 är ett år när mina studier i litteratur sniglar framåt, hemma i Studentbyn tvångsmatar jag min snart tre-åriga son med U2 och Big Country och Lolita Pop, och på kvällar sjunger jag med när Imperiet gör Höghus låghus dårhus, Sielun Veljet exploderar i On mulla unelma eller Lolita Pop gör en cover på So you want to be a rocknroll star på Kåren.

Jag spelar inte längre i något band, men i rollen som journalist kan jag ändå bli en del av rockvärlden. Jag följer med turnéer, vänskapsförhållanden uppstår, jag kan hänga med på skivinspelningar. Om man älskar rock spelar det ingen roll vem man är, känns det som i alla fall, och hemma i Åbo blir det många efterfester där jag spelar sällskapsspel med rocktema tillsammans med arrangörer och artister och fans.

1980-talet VAR en annan tid, en slags ”oskuldens tid” som Henkka formulerar det.

Svensk rock som specialområde

När jag och Henkka i november 85 reser till Stockholm, är det för att skriva reportage om var den svenska rocken står nu när 70-talets musikrörelse inte längre dominerar scenen. Svensk rock är vårt specialområde, och därför passar vi på att kolla in ett Malmöband som ingen i Finland ännu har skrivit ett ord om.

Bandet heter Wilmer X, och spelar en musik som får mig att tänka på Rolling Stones när de ännu var skitig rocknroll. Det är förödande sväng och stök och show, och jävligt kul.

Nisse Hellberg från Wilmer X på scenen.
Nisse Hellberg live på 80-talet. Nisse Hellberg från Wilmer X på scenen. Bild: Mikaela Weurlander wilmer x

Några timmar tidigare har vi suttit i något som jag idag minns som en föreläsningssal som förvandlats till backstage, och pratat om hur den skånska accenten är en del av grejen, om att deras musik går ut på att ha kul och på att få andra att också ha kul.

- Jamen visst, Stones, vi har samma förebilder som de, i det som rocken startade med på 50-talet, konstaterar bandledaren Nisse Hellberg.

- Tittar du i min skivhylla finns där bara plattor från 50- och 60-talen. Allt har blivit så mekaniskt och plastiskt nu.

Henkka hakar på med ett ”ni är väl litet Bo Diddley meets Sven Ingvars”, och jag antar att Nisse nickar, även om det skulle ta ett år och en tur i bandets turnébuss för att jag skulle förstå varför. Sven Ingvars hade jag aldrig ens hört talas om.

Gemensamt rockmagasin

Som jag minns var det mitt och brorsan Henkkas första gemensamma större projekt, reportaget om svensk rock.

tidningsurklipp från 1985.
Första mötet med Wilmer X. Tidningsurklipp från Åbo Underrättelser. tidningsurklipp från 1985. Bild: Tomas Jansson/YLE wilmer x

- Fast då höll vi väl redan på med det där rockmagasinet i radion, kontrar Henkka när vi träffas på ett åbocafé för att försöka rekonstruera 80-talet.

Just det, Encore. Det var då vi försökte göra en grej av att vi var två som satt i studion. Men det fungerade inte så bra, eftersom ingen utanför studion kunde skilja på våra röster.

- Det var väl aldrig så att vi sku ha förhandlat om det där att jobba tillsammans, minns Henkka. Men när det kom anbud från stora rikssvenska rocktidningar så kändes det rätt att inte börja konkurrera med varann.

Och jag tyckte det lät bra. Naturligtvis. Jag var sådär 23 då storabrorsan slängde fram tanken att inte slåss om intervjuer med Thåström och Sielun Veljet, klart jag var med.

- Vi fick höra att vi förlorar en massa pengar när vi delar på honoraret, fortsätter Henkka. Men det vi förlora ekonomiskt så vann vi på andra sätt. Så här kunde vi manifestera en gemenskap och en gemensam idé, och en ovilja att tävla med varann.

Och så kändes det smått coolt att signera stort uppslagna artiklar i Hufvudstadsbladet med ”bröderna Jansson”.

Åbo och Kåren som svenskrockens finländska centrum

Wilmer X hörde till grupperna som jag och min bror följde under flera år.

Ett år efter första träffen hade vi lyckats övertyga arrangörer att ta över bandet på en första Finlandsturné, med Kåren i Åbo som första anhalt.

Idag är konserter på Kåren undantag, och Åbo är inte längre ens någon självklar ort på svenskrockarnas finländska turnéplan. Men på 1980-talet var Åbo svenskrockens finländska centrum, och Kåren var arenan nummer ett.

Åbo Akademis Studentkår
Åbo Akademis Studentkår Bild: YLE/Tomas Jansson studentkåren vid åbo akademi

Här spelar alla. Ebba Grön, Imperiet, Eva Dahlgren, Wilmer X, Commando M Pigg, Dan Hylander, Lolita Pop, Rolf Wikström, Fläskkvartetten, Kajsa & Malena, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, jag kan räkna upp hur många namn som helst, och incidenterna och backstageintervjuerna som det finns orsak att återkomma till är många.

När Wilmer X gör Finlandsdebut är det storpublik i Åbo. Nisse Hellberg har en svårt brännskadad högerhand och kör sina solon med tummen, men det är nästan lika stökigt vilt svettigt som på Universitet i Stockholm.

Nästa dag är det Helsingfors som gäller. Men skillnaden mellan Åbo och Helsingfors är tydlig. På Tavastia är det halvfullt, och stämningen mera dagen efter än svettig fest.

Livet i turnébussen

Jag och Henkka hänger förstås med till Tavastia, och visst passar det in i Henkkas ”80-talet som oskuldens tid” att vi erbjuds skjuts med Wilmers turnébuss. Där spelas det Yatzy, och Nisse väljer musik. Det är Sven Ingvars som dånar ur högtalarna, och utan att skämta kallar Nisse dem för ”ett av Sveriges bästa sextitalsband”.

Själv minns jag inte mycket av bussresan, men den finns dokumenterad i artiklar som jag och Henkka skrivit. Där läser jag också om bandets idé att inte dricka öl före en spelning.


"vi spiller vårt blod vi spelar under hot"

Framme i Helsingfors beställer alla ändå stora stop. ”Före spelningen betyder bara den sista halvtimmen innan vi ska upp på scen”, skrattar basisten Stefan Björk, som inte bara ser ut som Stones-basisten Ronnie Wood men som också utstrålar hundraprocentig rocknroll-attityd.

Essäbok om rock

Wilmer X är ett av många svenska rockband som på 1980-talet sneglar nyfiket mot Finland, och Henkka och jag åker regelbundet över till Sverige för att möta de nya namnen som få ännu har hört om i Finland.

skivkonvolut.
skivkonvolut. Bild: Tomas Jansson/YLE wilmer x

Samtidigt som vi bygger upp relationer till centrala figurer inom svenskrocken, försöker vi också hitta en form för en slags analytisk rockjournalistik.

Drömmen är att skriva en essäbok om rock, något som känns möjligt när artister bjuder oss hem till sig. Jag besöker Thåström och Lolita Pops Karin Wistrand på Söder i Stockholm, brorsan hälsar på Plura Jonsson och Kajsa Grytt (likaså på Söder), och på sidan om lyckas jag få över både Lolita Pop och Kajsa&Malena på ett strögig till Åbo när de råkade ha en liten paus mitt i Sverigeturnerandet.

Också det något som inte kunde hända idag, att ett band för några fans skull tar en omväg i turnén. Sådär som när The Clash tog sig till rockfestivalen i Åbo 1979 mitt under skivinspelningar i USA, flyg USA-Åbo-USA för en enda spelning.

När ”indie” ännu på riktigt var ”indie”

1980-talet VAR en annan tid.

När jag hör generationen efter mig tala om 80-talsrock, hör jag ofta litet föraktfyllda fnys om något plastiskt eller förstås de permanentade mjukhårdrockarna. Men själv har jag aldrig upplevt en lika livskraftig tid. Punken hade öppnat alla slussar, 80-talets new wave skördade frukterna.

Det var en tid när ”indierock” och ”alternative” ännu faktiskt betydde något, inte som idag när gränserna mellan indie och mainstream blivit allt suddigare. Och det var en fantastisk tid att vara ung rockjournalist som fick vara med om att upptäckta något som var helt nytt.

Det som kanske inte har förändrats, är att det väl fortfarande är mer en regel än ett undantag att inbitna rockjournalister också är fans.

- Det är annorlunda med litteratur, konstaterar Henkka. Där är man inte ett fan. Eller klart man är det så att man gillar att läsa, men det är på ett annat sätt, inte så att man tänker det kunde vara kul att umgås.

För mig var det bara självklart. Rockmusiken var så viktig, det är den fortfarande, men då var det självklart att satsa tid och resurser på att gräva djupare i den musik som gav mig kick efter kick framför stereons högtalare.

Och kanske var det ett arv från punktiden, men var man som journalist riktigt hängiven så bjöd också artisterna på sig själva. När Henkka i slutet av 80-talet reser ner till Malmö för att hälsa på Wilmer X ännu en gång, för den planerade essäboken. Då blir han en i gänget för några dagar.

- Det var absolut en annan tid då. I Malmö var det ett par killar från bandet som guida mej runt i stan och tog mej till rockklubbar, de satsa hela dagar på att visa mej runt.

- Sånt skulle inte hända idag.

Wilmer Pitt blev...

Essäboken blir aldrig verklighet. Men 1991 gör vi istället ett specialnummer för åbokulturtidskriften Skrii. Essäer om Kajsa Grytt, Lolita Pop, Nomads, Good Evening Manchester, den finlandssvenska rockens historia. Och Wilmer X.

pärmen till tidskriften Skrii
Pärmen till tidskriften "Skrii"s specialnummer om rock. pärmen till tidskriften Skrii Bild: Tomas Jansson/YLE rockjournalistik

Där kan Henkka också skriva ner Nisse Hellbergs historia om gruppens namn.

- När vi grunda bandet 78 ville vi visa alla som bara spela jazzrock i Malmö, och så fick bandet heta Wilmer Pitt, som ett skämt.

- Men sen när vi börja få spelningar kunde vi ju inte heta så, vi måste hitta på ett nytt namn. Men ingen kom på nånting, och då fick det bli Wilmer X.


Wilmer X live, några år senare när bandet lugnat ner scenuttrycket en del.

Läs också