Hoppa till huvudinnehåll

Berättelse 67: Tappat tron på vården

anonym kvinna, #hurmårbra
anonym kvinna, #hurmårbra #hurmårbra

Jag har kämpat länge för att få hjälp för min ångest och depression. Träffat ett oändligt antal läkare. Att inte bli tagen på allvar trots att man är så sjuk att man inte orkar leva är i praktiken ett långsamt självmord.

Självmord, ångest och depression har tagit stor plats i media under 2015. Jag minns framför allt ett reportage från Hufvudstadsbladet 25.7.15 med rubriken”Vi måste tala om depression”. Det handlade om en person som hade upplevt fler självmord inom familjen och hur tabubelagt psykisk ohälsa fortfarande är. Jag kommenterar inte reportaget, men jag tycker slutcitatet är värt att nämna. ”Det finns mycket att göra och det finns miljoner mediciner som kan hjälpa en psykiskt sjuk genom det akuta skedet. Vi tappar folk i onödan. Det finns hjälp att få”. Jag frågar mig om det faktiskt finns hjälp att få eller om det bara är svårt att få hjälp. Anledningen till att jag ifrågasätter är resultatet av en lång rad erfarenheter.

Att vara deprimerad eller ha ångest är som att någon tar över hela din tanke- och handlingsförmåga. En människa förändras mycket under en depression. Självmordstankar och destruktiva beteenden är en del av vardagen. Konsten att fatta förnuftiga beslut försvinner. Det sociala umgänget kräver så mycket energi att det är lätt att utveckla social fobi. Du blir en besvärlig person för dina nära. Ingenting är roligt, ingenting är värt något och ingenting är viktigt. Det är för tungt att känna så man stänger av sitt känsloliv. Det handlar endast om att överleva. Man utvecklar en likgiltighet inför livet och en morbid humor. ”Jag vill inte leva, men det är för lätt att dö”. Självmordet handlar sällan om dödslängtan utan fungerar som ett sista alternativ för att få ångesten att försvinna.

Under de senaste tio åren har mina försök att få hjälp för min psykiska ohälsa blivit många. Det har blivit många träffar med psykologer och läkare samt många besök till HVC. Under mina besök på HVC har jag berättat om mina självmordstankar. Läkarna har skickat mig till en psykiatrisk mottagning då där finns mer specialistkunskap. Det är förståeligt och uppskattat, men då jag väl kommit dit har jag ifrågasatts ifall jag verkligen mår så dåligt. Andra så kallade logiska förklaringar till mitt mående har varit nära till hands. Jag har varit skoltrött, omotiverad, det är biologiskt att unga kvinnor känner såhär, allt bli bättre då jag skaffar partner eller till och med lämnar min nuvarande. ”Du mår inte bra, men du mår inte tillräckligt dåligt för att få hjälp”.

Aldrig att jag blivit behandlad så då jag sökt hjälp för mina höftproblem. Ingen frågar om jag är säker på att jag har ont och inte kan gå. Det finns kanske ingen egentlig manual för hur psykisk ohälsa skall behandlas, men att vården skulle ta en patient på allvar är väl det viktigaste för att kunna hitta en lösning? Psykisk problem går inte att ta i, men det är inte samma sak som att de inte skulle existera. Välbefinnande och en meningsfull vardag går inte heller att ta i men det är vad alla strävar efter. Det är det jag saknar.

Jag vet att en person som mår dåligt psykiskt själv måste söka hjälp och framför allt vilja ha hjälp. Det går inte att bli frisk utan vilja, men vad gör du då ingen är villig att erbjuda dig hjälp till att hjälpa dig själv? Det hjälper inte att bekänna sina mörkaste tankar om att skära upp sin kropp för att man hatar sitt inre eller att avsluta sitt liv. Det hjälper inte att storgråta inför en läkare. Det hjälper inte att ge sitt allt. Det handlar endast om att försöka bevisa att man mår tillräckligt dåligt för att få hjälp. Jag har frågat läkare och psykologer om det är meningen att jag skall försöka ta mitt liv och misslyckas för att övertyga vården om att jag behöver hjälp. Sanningen är att självmordsbenägenhet försvårar kampen ytterligare. Självmordstankar och självmordsförsök försämrar möjligheten att beviljas ekonomiskt stöd från FPA för psykoterapi. Det är däremot väldigt enkelt att få mediciner. Vill man ha mediciner, får man dem. Om de hjälper tänker jag inte spekulera i.

Det är tungt att lida av psykisk ohälsa, men det är nästan ännu tyngre att försöka bli betrodd. Man skall orka med att ständigt få försvara sig och bli skuldbelagd för att man inte är kapabel till att le uppriktigt. Jag har blivit tillsagd att jag skall skärpa mig, växa upp, att mitt beteende är patetiskt och att jag söker uppmärksamhet. Jag önskar verkligen att det bara handlade om att jag måste skärpa mig lite. Att jag inte skulle behöva vara så trött vissa dagar att jag inte kommer upp ur sängen. Att jag kunde studera utan att veta att jag aldrig blir klar då jag inte orkar mer än en timme varje dag. Att jag inte skulle hyperventilerar i min partners famn då ångesten tar över. Det ständiga ifrågasättandet gör att man inte litar på sig själv och accepterar tanken på att vara galen.

Samhällets inställning till psykisk ohälsa är patetisk. Självskadebeteende handlar endast om uppmärksamhet. Ett självmord är egoistiskt. Ungas dåliga mående förklaras bort som tonårsångest och en naturlig del i att växa upp. När någon tar livet av sig funderar samhället på vad som gick fel. Då fanns inte tecken på de psykiska problemen och man undrar varför människor inte söker hjälp. Samhället smiter undan sitt ansvar och människor försvinner. De som tar sina liv har tappat orken att försöka få hjälp i ett system som bygger på att stänga ute de som inte anses må tillräckligt dåligt för att få vård. Jag önskar att det finns någon inom psykiatrin som vill lyssna och vill hjälpa mig. Någon som inte frågar hur jag mår för att sedan endast erbjuda mig en värktablett. Jag ger alla alternativ en ärlig chans. Det får ta hur länge det vill bara det blir bättre. Under mina försök att få hjälp har jag tappat tron på vården och hoppet om att få vård. Jag vill tro att det finns personer inom mentalvården som gör ett bra arbete. Jag vill tro att jag endast har haft otur. Jag vill tro men jag kan inte tro mer.

Min kamp om hjälp fortsätter, men jag undrar om det ens finns hjälp att få. Svaret är att det inte finns någon hjälp att få i ett samhälle där kampen för att få vård i praktiken är ett långsamt självmord.

#hurmårdu - Tack till alla som delade med sig

Vi fick in många berättelser - tack för dem. / Annika

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa