Hoppa till huvudinnehåll

Peter Hägerstrands musik är solsken på natten

Peter Hägerstrand
Peter Hägerstrand med nya skivan "Den blåa skogen". Peter Hägerstrand Bild: YLE / Dan Eskil Jansson peter hägerstrand

Likt en frodig och välmående natur bjuder nya plattan Den blåa skogen på en omväxlande och uppfriskande helhet. Det här är bland den bästa musik Svenskfinland gett oss i år.

År 2012 gav Peter Hägerstrand ut sitt rosade första soloalbum Och jag hör musik. Det var många som ivrigt väntade på uppföljaren och som trodde att den skulle komma redan tidigare. Det tog ändå över tre år. Men det var värt väntan.

Peter Hägerstrand är en av de musiker och kompositörer som har en egen stil. Han gör musik med personlig prägel som vid en ytlig lyssning kan verka tämligen okonstlad, men som vid redan en litet närmare spisning visar sig vara betydligt mer intrikat och underfundig än man först hade väntat sig.

Där finns smäktande melodier och till synes enkla texter. Men man skall inte låta dem dupera en, för bägge döljer de ofta diverse välavvägda små finurligheter som gör hans musik så intressant och får den att sväva en god bit ovanför dussinträsket. Det här är också långt orsaken till varför undertecknad alltid uppskattat Peter Hägerstrands kompositioner. Det är musik man väldigt gärna vill gå vilse i. Den blåa skogen är inget undantag - snarare tvärtom.

Logisk fortsättning

Man bruka ofta prata om den svåra andra skivan, men det var det inte frågan om i Peter Hägerstrands fall. Han har bara varit upptagen med andra musikaliska uppdrag (bl.a. skolmusikalen Hitta hem). Därför tog det litet tid att få nya skivan färdig.

Den blåa skogen låter som en logisk fortsättning på Och jag hör musik. Till och med så pass mycket att de nästan kunde ha getts ut som ett dubbelalbum. Men med den skillnaden att Den blåa skogen är mer helgjuten än föregångaren.

Den låter mer övertygande och självsäker – både vad gäller text och musik som kompletterar varann likt den beryktade handen i handsken. Eller varför inte P i G om man så önskar uttrycka saken.

Låtordningen är väl genomtänkt och bildar en lockande stig genom Den blåa skogen så att skivan nästan börjar påminna om en temaplatta. Men ändå med adekvat diversitet för att hålla intresset uppe långt förbi de sista tonerna.

Snyggt sound

Även soundmässigt är skivan himla snyggt gjord och Hägerstrands varma sång är kanske bättre än någonsin. Arrangemangen är levande och välavvägda.

Rasmus Puranen, Jonas Franck, Peter Hägerstrand, Robert Kock
Rasmus Puranen, Jonas Franck, Peter Hägerstrand, Robert Kock Rasmus Puranen, Jonas Franck, Peter Hägerstrand, Robert Kock Bild: YLE / Dan Eskil Jansson. Från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". rasmus puranen

En stor eloge går även till skivans musiker: Jonas Franck på bas, Rasmus Puranen på trummor och percussion samt Robert Kock på gitarr och stämsång. Det är tight och inspirerat lirat hela vägen.

Överträffat sig själv

Peter Hägerstrand har skrivit och gett ut musik ända sedan 1980-talet med bl.a. banden Gycklarnas Afton, Good Evening Manchester och Jupiter Park.

Alla tre gjorde de små poppärlor på svenska och engelska och i synnerhet de två sistnämnda banden förutspåddes en lovande framtid. Riktigt så blev det tyvärr ändå inte - av orsaker som än idag stundvis dryftas och diskuteras vid väl valda krogbord. För fortfarande har alla tre band sina fans som minns dem med värme. Och som funderar på vad som hade kunnat hända om inte om hade funnits.

Hägerstrand har även gjort finstämt vacker musik till filmer, tv-program och teater. Men frågan är ändå om inte Den blåa skogen är det bästa han har gjort. Den är definitivt i toppstriden i alla fall.

Förutom de förförande melodislingorna ligger mycket av styrkan hos Den blåa skogen i Peters texter som ofta gränsar till det poetiska. Ja, man kunde faktiskt läsa flera av låttexterna som rena dikter.

Eftertanke och lekfullhet

När vi träffas för att prata om nya skivan Den blåa skogen är det just texterna vi först tar fasta vid.

Peter Hägerstrand
Peter Hägerstrand Peter Hägerstrand Bild: YLE / Dan Eskil Jansson peter hägerstrand

Peter Hägerstrand sätter sig tillrätta i den djupa fåtöljen, tar en liten klunk ur sitt cola-glas med citron och is och börjar förklara sitt sätt att arbeta med låttexterna. För det gör han mer än mången annan låtskrivare. Där finns såväl eftertanke som lekfullhet.

- Jag försöker glömma, så långt det är möjligt, det där första infallet. Jag går tillbaks till det och sparar det som jag tycker är värt att spara och se'n skriver jag om det på nyktert huvud (skratt). Nä, men jag återkommer liksom till det flera gånger. Skulle jag skriva färdigt dom i första sittningen och sku' man inte ha det där bullshitfiltret...

Hur språket låter

- Man måste ge plats åt både lekande och det intuitiva och se'n komma in med analysen efteråt och hantverkskunskapen om hur språk funkar. Både det narrativa och hur språk låter.

En av mina favoritlåtar på nya plattan är en av de i mitt tycke bästa låtar du någonsin gjort, nämligen första singeln Solsystem. Den öppnar med den väldigt fina textraden: "Vem kan lära mig att slå tillbaks – hur gör man". Den greppar genast tag i mig.

- Det var en av dom låtar som gick väldigt snabbt att skriva. I alla fall strukturen av låten. Texten jobbade jag med längre. Men den där raden var nog en av dom första som kom. Den handlar mycket om att det är viktigt att allas röster hörs. Att det inte är bara dom som skriker högst och kan föra sig i sociala sammanhang och tar all plats. Utan dom verkligt stora talangerna och idéerna kan finnas i det tysta.

- Det har i alla fall jag upplevt genom åren att jag har många kompisar som borde ha kommit fram på ett annat sätt med det dom sysslar med. Det är som en tröstevisa samtidigt, att du är inte ensam. Att det finns nå'n som ser dig fast du tror att... jag skulle väl inte kalla den religiös direkt, men inte heller motsatsen.

Du öppnar ändå plattan med en instrumental låt (Till månen över den blåa skogen). Om jag förstått saken rätt hade du en text till den också. Men du valde ändå att hålla den instrumental. Hur blev det så?

- Jag hade liksom hela plattans idé och titel och det fanns i den texten. Men det var en så'n där kill your darlings-grej. I ett skede så bedömde jag bara att det funkar bra som det är. Det funkade bra utan ord. Det är egentligen ingenting orden kan tillföra, utan känslan finns redan där. Eller så blir det som en The Doors Waiting For The Sun-låt, att själva låten kommer på en annan skiva se'n. (skratt) Men jag ville ha den som en ouvertyr för att nå'nstans börjar och slutar skivan.

- Jag ville att skivan sku' börja med ett ljud eftersom det inte är sång i första låten. Att det sku' va' nå'n sorts ambiens som sku' va' där istället för en vokal insats. Och jag tänkte länge att det sku' va' nå't slags sommarregn. Det sista jag hade kvar att göra var den grejen och jag fick den färdig en sommarnatt före vi började spela in den.

Bild från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen".
Från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Bild från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Bild: YLE / Dan Eskil Jansson. Från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". peter hägerstrand

- Jag gick ut och rökte en cigarett före jag sku' gå och sova. Så satt det en nattfågel och sjöng i ett träd vid min stuga. Så jag gick in och hämtade bandspelaren och spelade in det. Det visade sig att det var det som fattades i den låten. Därför slutar skivan så också.

Peter Hägerstrand kikar pillemariskt mot mig, dricker litet cola och tillägger småleende:

- Eller gör den det?

Ja, du har ju ett dolt bonusspår på slutet av CD:n. Sådant hör man inte så ofta längre. Hur kläckte du att du skulle ha ett bonusspår här?

- Det var en present till mina medmusiker för att dom spelat så duktigt. Jag har ju rensat bort väldigt många låtar och – som sagt är det ju en kill your darlings-grej. Både mina egna och mina medmusikers. Alla har dom favoritlåtar som dom sörjde att jag plockade bort för att dom spelade så bra på dom. Och när jag plockar bort låtar, så är det inte för att dom nödvändigtvis är sämre, utan det dom säger finns redan representerat på skivan. Så jag har ofta haft att välja mellan två låtar och då valt den ena.

- Men med den här bonuslåten var det så att jag inte tyckte att den passade stilmässigt eller känslomässigt i det här sammanhanget. Men samtidigt spelade vi så jättebra på den. Och jag vet att det är en favoritlåt för många som hört den live. Men för att inte ha den riktigt med på själva skivan så lade jag en paus.

Konvolutet till Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen".
Konvolutet till Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Konvolutet till Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Bild: YLE / Dan Eskil Jansson peter hägerstrand

Du gör också en cover på dig själv här med Lycklig, lycklig. Det var visst den första låt du någonsin skrev?

- Inte riktigt den första, men det var en av dom första, jo. Och definitivt en av dom första jag skrev på svenska. Jag började ju skriva på engelska som alla tonåringar.

Lycklig, lycklig

Du spelade in och gav ut Lycklig, lycklig med ditt dåvarande band Gycklarnas Afton redan på 1980-talet. Varför valde du att göra en ny version av den nu?

- Det var min dotter som hade hört den gamla inspelningen. I nå't skede när jag sku' hålla en konsert och repade hemma, så undrade hon ifall jag kom ihåg hur man spelade den för hon gillade den så mycket. Så började jag leta mig fram och spela den och uppförde den på konserter. Och när vi tog med den på skivan var det som en extralåt som ingen tog riktigt på allvar. Men kanske just därför så blev den väldigt lyckad.

- Alla slappnade av just för att det inte var nå'n viktig låt på det sättet. Det var bara nå'nting att ha roligt med. Den har förstås en text som är skriven av en väldigt ung människa.

Ja, men den är ändå tidlös, för den där känslan av förälskelse är ändå den samma oberoende av ålder.

- Jag är glad att du säger det. Och den är ju skriven från början som en present till min flickvän – dåvarande och nuvarande – som då sku' till Island och jobba över sommaren. Så vi sku' va' ifrån varann väldigt länge. Nu blev det inte så, utan hon kom hem tidigare än beräknat. Men då hade jag gjort låten som en välkommen hem-present till henne. Men det var på det glada 80-talet.

Men ni är ju fortfarande ihop, så låten fungerade.

- Ja. (skratt)

Peter Hägerstrand
Peter Hägerstrand Peter Hägerstrand Bild: YLE / Dan Eskil Jansson peter hägerstrand

Du hade en hel del låtar på lager när du började spela in skivan och du sade redan att det var litet kill your darlings med att sovra bland dem. Du har haft den stora vänligheten att låt mig litet få följa med i arbetets gång och emellanåt ta del av låtarna medan du arbetat med dem. Så jag vet att du har många fler bra låtar på lager som inte finns med på skivan, men som i mitt tycke hade platsat hur bra som helst. Jag blev nästan litet ledsen att de inte är med.

- Ja, kanske man borde ha gjort en blå skog och en gredelin skog eller... (skratt). Ja, men det är ju så där att nå'nstans måste man... Jag tror ändå att många som lyssnar på den här skivan tycker att den kanske är FÖR omväxlande.

- Dom flesta som gör skivor idag, så har inte riktigt den här... Det är ju litet gammalmodigt att ha det så här varierat. Med det i tanke att det ändå är så pass varierat som det är, så tror jag att sku' jag ha tagit med ytterligare av dom här låtarna som fanns, så sku' det ha blivit för... Nå'nstans måste jag välja en linje.

Bild från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen".
Från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Bild från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". Bild: YLE / Dan Eskil Jansson. Från Peter Hägerstrands skiva "Den blåa skogen". peter hägerstrand

- Samtidigt finns dom ju kvar dom där låtarna och många av dom är så'na som funkar bra eller bättre live än dom som jag har på skivan. Jag har ju ganska mycket hårdare låtar som är väldigt roliga att spela live. Och se'n så är det litet med texter också... Jag försökte göra en skiva som är ett album, helt enkelt. Det är inte bara en samling låtar, utan det är både textmässigt och låtmässigt en helhet som man får ut nå'nting av genom att lyssna på den från början till slut.

Jo, skivan känns som en gedigen helhet. Och då är det ju hemskt viktigt med låtordningen. Vad du öppnar med, vad du slutar med – den dramatiska kurvan, så att säga. Hur mycket har du pusslat med låtarna?

- Jättemycket. Men det där pågår ganska mycket redan under demoarbetets gång att jag lägger dom i olika ordning. Och där kan man få olika textidéer. Man hör hur en låt slutar och så börjar man höra att – hej, borde inte den där första versen där, kunde inte den på nå't sätt kommentera det där och så. Men mycket är det ju det musikaliska, hur en låt slutar och hur den andra börjar. Det är det viktigaste av allt.

Starka melodier

Skivan är väldigt melodistark. Du är alltid bra på melodier – oberoende av om du gör poplåtar eller filmmusik, så har du alltid en otrolig melodikänsla. Även här finns många starka melodier – Solsystem, Andra chansen, Tre, Lycklig, lycklig och så vidare. Melodierna är helt tydligt viktiga för dig.

- I 90 procent av fallen, så börjar en låt med att jag går igång på att jag hör en melodi kontra en harmoni, en ackordföljd eller nå'nting som ger mig en rysning eller så. Och det kan handla om bara ett par sekunder eller det kan handla om en vers. För det allra mesta är det så en låt börjar för mig att jag hör nå'nting som ger mig själv en kick helt enkelt.

- Och det är ju därifrån jag kommer musikaliskt. Det är den musik jag lärde mig att älska från början. Det vill säga framför allt brittisk gitarrpop från mitten och slutet av 60-talet. Och fortfarande ligger det mig nära om hjärtat fast jag har väldigt bred musiksmak idag.

Peter Hägerstrand
Peter Hägerstrand Peter Hägerstrand Bild: YLE / Dan Eskil Jansson peter hägerstrand

- Och det (melodin) måste intressera mig. Kanske låter stort att säga så, men intresserar det mig brukar det vara värt en del. (skratt) Ta det på rätt sätt nu. Men jag har ändå hållit på så pass länge.

Jag kommer att tänka på en intervju jag en gång hörde med Rick Parfitt från Status Quo där han fick frågan om vem som egentligen gillar deras låtar. Och han svarade: "Well, I do". Han menade att vad är det för vits att göra musik som man själv inte tycker om. Det är klart du skall göra musik du själv gillar. Och kanske tycka att det är världens bästa musik och du måste göra det för att ingen annan gör den.

- Jo, men så tror jag alla måste tänka. Men riktigt så funkar det ju inte, för vi vet ju alla hur det ser ut för att bli spelad på radion...

Jag berättar för Peter att just före jag for iväg för att träffa honom hörde jag Radio Vega spela Lycklig, lycklig. Men det finns många fler låtar på Den blåa skogen som är värda att spelas i radion. För att inte tala om live.

Inte ännu live

Just nu ser det ändå ut som att vi tyvärr får vänta ända tills nästa år för att få se Peter Hägerstrand med band spela live. Hans musiker är så upptagna på respektive håll att det är smått vanskligt att hitta gemensamma datum för spelningar.

I väntan på det kan man ändå ha turen att se Peter Hägerstrand solo med gitarr. I alla fall om man tar sig till Mariehamn i mitten av december. Och varför inte. Det kan det vara värt. För det här är nämligen bland den bästa musik Svenskfinland gett oss i år.

Peter Hägerstrands nya skiva Den blåa skogen på Spotify:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje