Hoppa till huvudinnehåll

Ida Henrikson: Är du rädd för häxor?

Ida Henrikson
Ida Henrikson Bild: Yle/Barbro Ahlstedt ida henriksson

Dagarna efter terrordåden i Paris jagar säkerhetspolisen i Sverige en irakisk man, misstänkt för förberedelse av terrorbrott och kopplingar till terrororganisationen Islamiska staten. Sveriges terrorhotnivå höjs till fyra på en femgradig skala.

Medierna publicerar namn och bild på den misstänkte. Stora säkerhetspådrag och inre gränskontroller införs runtom i landet. Nationella insatsstyrkan kopplas in. Enligt uppgift stormas ett asylboende i Boliden av ett 20-tal tungt beväpnade poliser. Slutligen grips den 22-årige misstänkte. Tre dagar efter gripandet släpps mannen fri - han är inte längre misstänkt.

“Med hänsyn till det osäkra läge som råder är det sannolikt att Europa får anpassa sig till den här typen av händelser", skriver Säpo i ett pressmeddelande efter att mannen har släppts. Terrorvarningen sänks inte. #Prayforparis.

Vi ska inte vara rädda, säger Europas statschefer, samtidigt som det såkallade kriget mot terrorismen kryper allt närmare och inte längre kan bekämpas utom synhåll för västliga ögon. Folk sörjer offren i Frankrike och sympatibyter sina profilbilder till franska flaggor, men ingen flaggar för de oskyldiga civila som dödas i Mellanöstern, dagligen.

Det större perspektivet på radikaliserad islamism uteblir. Huvudsaken är att vi fortsätter värna om våra västerländska värderingar. Det betyder inte att vi är rädda för alla skäggiga män från mellanöstern.

Vi är inte rädda för muslimer.

I Santa Monica, Kalifornien, har en mörkhyad kvinna låst ut sej från sin lägenhet. Hon ringer en låssmed och får hjälp med att öppna dörren. Plötsligt står en stor skällande hund på trappan och kvinnan skyndar in, låser om sej. Det knackar på dörren och genom förstret ser hon en pistol. “Kom ut med händerna ovanför huvudet!”

Snart står hon ute på trappan medan en polis riktar vapnet direkt mot henne. Bakom honom tiotals andra poliser. De släpar ut kvinnan, tränger in sej i hennes hem, svarar inte på hennes frågor om vad det hela handlar om. Runt omkring samlas nyfikna grannar för att följa med händelserna.

Det visar sej att en granne har ringt nödnumret eftersom han misstänkte inbrott. Han visste inte att kvinnan är högt utbildad, har en hög position i arbetslivet och har bott i huset i många månader - han såg bara hennes bruna hy i ett mestadels vitt bostadsområde.

Kvinnan är skärrad, men går ändå inte samma öde till mötes som till exempel Michael Brown, Eric Garner, Walter Scott, Freddie Gray, eller alla de andra obeväpnade rasifierade amerikaner som årligen dödas av polisen. Varje fall ses som ett undantag, bortförklaras, faller snart i glömska. För det kan ju inte handla om strukturer.

Vi är inte rädda för mörkhyade mänskor.

En känd feminist i USA har länge kämpat mot sexism och misogyni inom populärkulturen, framförallt tv- och dataspelsvärlden. Hon driver en framgångsrik videoblogg där hon pedagogiskt granskar representationen av kvinnor i spelen och förklarar varför det skulle vara viktigt att inkludera andra slags narrativ än de vanligaste, där kvinnan är ett passivt objekt eller offer, en belöning åt den antaget manliga spelaren eller på annat sätt en karaktär i marginalen.

Som en följd av detta utsätts hon upprepade gånger för hot om våld. Efter mordhot tvingas hon till och med lämna sitt hem. Ifjol bombhotads prissceremonin på Game Developer’s Choice Awards under världens största spelutvecklarkonferens i San Francisco eftersom feministen i fråga skulle få ett pris.

Hennes röst har inte tystats ner av hoten. Men många andras har. Vi minns massakrerna utförda av Marc Lepine, George Sodini och Elliot Rodgers. Alla tre uttalade feministhatare som systematiskt avrättade kvinnor bara för att de var, ja, kvinnor.

Eller, vi behöver inte ens gå så långt bak i tiden. Det räcker att vi tänker på alla de kvinnor som dagligen utsätts för påhopp, misshandel, våldtäkter och mord - härhemma i vår västerländska civilisation. Oftast av en man de känner. Men det är klart, det får man ju inte säga. Ok. Problemet är säkert överdrivet.

Klart vi inte är rädda för feminister. Vi är inte rädda för kvinnor.

I Finland skriver en medlem av regeringspartiet Sannfinländarna på facebook att socialskyddet i landet inte klarar av mängden invandrare och att man därför måste tvångssterilisera afrikanska män. Detta samtidigt som den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget pågår.

Han utesluts ur Sannfinländarna, men representerar fortfarande partiet i olika politiska organ. Såhär skriver han angående våldtäkter som begås av asylsökande: "Borde man ta i bruk gruppstraff. För varje våldtäkt som begås av en inkräktare borde 100 manliga inkräktare avvisas från det asylboende där våldtäktsmannen är inkvarterad. Valet görs genom lottning. Dessutom kan man överväga att sänka temperaturen med fem grader, för att hetsporrarna ska lugna ner sig."

Hans partikamrater utmärker sej traditionsenligt med nazisthälsningar och dylika “skämt”. Finlands justitieminister, även han Sannfinländare, säger sej vara redo att överväga dödsstraff “för terrorister”.

Resten av regeringspartierna har inte så mycket att säga till om saken, de har väl annat att tänka på (möjligen pengar). Vi är inte rasister, säger Sannfinländarna, och sitter kvar i regeringen. Jo visst, man måste ha överseende. Invandringskritisk får man väl vara, men påriktigt finns här inga rasister.

Nej, vi är inte rädda för invandrare.

För länge länge sen i Europas dystra historia, under 1300-1700-talen ungefär, pågick häxprocesserna. Beroende på källa dödades allt från 30 000 till 100 000 mänskor i den kristna världen, främst kvinnor men också män, på grund av “samröre med djävulen”. Förföljdes, torterades, halshöggs, brändes på bål.

Massavrättningarna har förklarats med okunskap och vidskepelse, eller med religiös fanatism. Man agerade enligt rådande världsbild, trodde kanske att man gjorde rätt då man försvarade sina egna ideal, bildning, framsteg, mot det yttre hotet, den gamla tron, mot svart magi.

Det är ändå intressant att häxerianklagelserna mest förekom i välmående regioner med stora klasskillnader. De styrande samhällsskiktens övermakt orsakade motsättningar. Polariseringarna stärktes. Man ville inte förlora sin maktposition och epoken präglades av intolerans. Mänskor styrdes av rädsla, helt enkelt. Rädsla för det onda. Det okända. Rädsla för den andra.

Men det här var, som sagt, för länge sen. Vilken tur att vi har blivit klokare sen dess.

Vi är inte rädda för häxor.


Kultuprogrammet Lasso handlar den här veckan om dödsstraff.

Mer från programmet