Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Vad håller på att hända med min stad?

Mari Lindman filosoferar om arbete
Mari Lindman filosoferar om arbete Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

Åbo har varit min stad länge. Längsmed åren har jag kommit att betrakta staden som min stad, där jag bor, där jag lever, där jag trivs.

En stad jag vill stanna kvar i, fortsätta trivas, fortsätta leva, fortsätta bo. Kort sagt: jag känner mig grundmurat trygg här och känner att en väldigt fundamental del av mitt liv utgörs av den självklarhet med vilken jag kan röra mig i min stad, dag som natt.

Men någonting händer.

Häromdagen; går jag hem genom regnet. Ljusen spelar i glasögonen. Jag konfererar med en vän i telefonen. Ser ingenting. Tultar fram den bekanta vägen vid åkanten. Ån lyser som en brun sörja i mörkret. Börjar gradvis höra något. Ett ihållande, dissonant, tjutande ljud. Det låter som sirener, eller larm. Eller är det musik? Jag blir först nyfiken, sedan orolig.

Nu hör jag ropen. Rajat kiinni, rajat kiinni! (Gränserna fast, gränserna fast!) Skanderandet fortsätter. Det är något om att prioritera Finland främst. Genom regnglittret i glasögonen urskiljer jag en stor finsk fana. En grupp människor, inkilade mellan två poliser, står och skriker. Min spontana reaktion: jag blir fruktansvärt rädd av det jag ser och hör. Står bara och gapar. Verkligheten rämnar. Sedan reagerar benen. De hastar iväg, förbi den ropande hopen, slirar över Aurabron, destination hem.

Jag får senare veta att hopens rop riktade sig mot stadsfullmäktiges möte där migrationsfrågor tydligen diskuterats. Efteråt känner jag mig både feg och skakad. Men också riktigt förbannad. Jag vill inte leva i en stad där demonstranter skriker att en viss grupp människors intressen ska komma först.

En stor del av min tid spenderar jag på stan. På biblioteket, på olika caféer och hak. På promenader. Jag tänker på hur viktigt det är att hitta sina platser, sina sammanhang: ställen som är välkomnande och där man inte behöver vara rädd eller ängslig. Platser som dels kan erbjuda en möjlighet att få vara ifred, att försjunka i sitt, men som också inbjuder till spontana människomöten, hur små och till synes obetydliga de än är.

En dag står jag lutad mot en vägg i en korridor och diskuterar med en man från Irak. Han säger att han brukade tycka om sin hemstad. Att det var en bra stad. Men nu finns där ingenting längre. Det går inte att bo där. Han hoppas hitta en utbildning här, och ett jobb. Åbo är bra, säger han.

Jag försöker föreställa mig hur Åbo kan te sig för honom. Vad det innebär att komma till Åbo och i många månader leva i ovisshet om man alls får stanna. Jag tänker på de förhoppningar och rädslor som är förbundna med livet på en ny ort.

Diskussionen om hot rusar ständigt iväg mot rasistiska håll. Rädsla blir ofta ett vapen i en rasistisk agenda. Tydligt kom det här fram i den diskussion som följde på våldtäkten i Kempele. Plötsligt framställdes de nyanlända som ett allmänt hot mot finska kvinnor. Den finska våldskulturen som i hög grad präglas det här landet osynliggjordes.

I en HBL-artikel läser jag att inrikesministeriets kanslichef uppmanar människor att vara på sin vakt och noga fundera över hur och var de rör sig i staden. Att vara på sin vakt är realistiskt, verkar hon mena.

På grund av sådant här hotprat är det bra att vara så tydlig som möjligt med hur otrygghet uppstår. Och hur den ska bekämpas. Det som behövs är inte stängda gränser och anvisningar om hur finska kvinnor ska akta sig för icke-finska män.
Vi behöver städer som välkomnar alla. Robusta välfärdsstrukturer som i praktiken gör det möjligt att leva och bo på ett sätt som inte bara fyller minimikraven för vad ett drägligt liv.

I en trygg stad finns det utrymme för människor att själva förmedla vad som är viktigt i livet. En trygg stad bjuder in till att göra saker tillsammans, att ta initiativ och lära känna nya människor.

Jag kan inte sluta tänka på demonstrationen jag bevittnade. De tjut som utstöttes mellan ropen spred en olycksbådande stämning. Som om något fruktansvärt håller på att hända. Det var den stämning de här demonstranterna ville förmedla: Finland står inför en katastrof, och det enda sättet att agera nu är att stänga gränserna och att prioritera Finlands sak.

Politik som vädjar till rädslor och misstänksamhet är inget som endast högerextrema rörelser sysselsätter sig med. Samma politik finns också i den politik som inskärper att Finland befinner sig mitt djupt inne i en ekonomisk katastrof. Den här politiken är inställd på att ”laittaa Suomi kuntoon”, ”ställa in Finland på rätt kurs”, genom olika typer av hästkurer som ska skala bort de samhällsfunktioner vi inte längre har råd med.

Här görs krisen till normaltillstånd och vi skolas in i att betrakta samhället, eller mera konkret, hela vår livsmiljö, utifrån vad som kan skäras bort, rationaliseras, skalas av, kapas av, avskaffas, montera ner. Sådant som vi ser som viktigt omprövas i ljuset av frågan: har vi råd att upprätthålla den här funktionen?

Vi upprepar sammanbitet: visst måste man skära någonstans.

Vi lär oss med andra ord att det gäller att prioritera, prioritera, prioritera. Det som är vårt ska beskyddas i den mån vi har råd med det – det är logiken. Ärligt talat, de ”fosterländska” ”Suomi ensin”-ropen skallar redan i ridåerna.

Utifrån den här hotbildspolitiken, den normaliserade katastrofen, blir det lätt att skaka av sig den irakiska mannens förhoppningar om att hitta ett bra och tryggt ställe att leva på. Trygghet förvandlas till en i ekonomisk mening knapp egendom vi måste beskydda från yttre intrång.

Jag har fortfarande svårt att riktigt artikulera vad det var som gjorde att jag blev så rädd för människohopen med den finska fanan.

Jag har naturligtvis stött på deras slagord i tidningsspalter, i reportage om politiska rörelser och ”fenomen”. Men det är relativt lätt att värja sig för ”fenomen”. Ett ”fenomen” är inte riktigt verkligt. Ett ”fenomen” skakar inte om min verklighet.

Nu gick jag längs ån en regnig måndagskväll, förlorad i egna myllrande tankar. Ropen bryter in i min vardag så som jag känner den, gör att min dagliga tillvaro blixtbelyses utifrån saker jag läst om, sett på tv, men som nu blir fruktansvärt påtagliga som min vardag, min rutt här i Åbo.

Min reaktion när jag fegt slirade över aurabron, upp mot Kaskisbacken: är det på riktigt här vi befinner oss nu? Vad håller på att hända med min stad?

Text: Mari Lindman

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje