Hoppa till huvudinnehåll

"Vi har nog det bra i dag"

Frontveteranerna Gunvor och Otto Sjödahl
Gunvor och Otto Sjödahl Frontveteranerna Gunvor och Otto Sjödahl Bild: Yle/Maud Stolpe gunvor och otto sjödahl

På självständighetsdagen delas många förtjänsttecken ut, men Gunvor och Otto Sjödahl i Åbo får sina vita rosor i samband med Nationella veterandagen i vår.

Paret Gunvor och Otto Sjödahl i Åbo gläds över att de båda kommer att belönas med Finlands vita ros som tack för sina insatser i kriget som tog slut för över 70 år sedan.

Båda är frontveteraner

Både 95-åriga Otto Sjödahl och hans något yngre hustru Gunvor är frontveteraner och han är dessutom krigsinvalid.

Gunvor Sjödahl började som ung kökslotta och var då stationerad vid brandkårshuset i Åbo innan hon lärde sig morse blev radist och förflyttades till Uittamo. Där skulle hon och de andra se till att larmet gick i staden då anfallen kom.

Hon berättar att det mest konkreta hon såg av anfallen var en gång då fönstren vid förläggningen krossades under en beskjutning. Då blev hon inte skadad, men tidigare hade hennes fingrar förfrusit och det är ett men hon känner av ännu.

Otto Sjödahl blev inkallad genast efter vinterkrigets slut och låg vid fronten under hela fortsättningskriget. Han var med i Hangö då de första skotten ljöd och där sköt de med kanoner mot dynamitfabriken.

Efter det förflyttades han till östfronten där han var förlagd i tre år. Efter att han sårats skickades han bort och landade småningom också han i Uittamo där paret träffades och har hängt ihop sedan dess.

Livet efter kriget

Gunvor Sjödal hade gått i Åbo svenska samskola och efter kriget utblidade hon sig till ekonom vid handelshögskolan. Då parets båda barn föddes stannade hon hemma några år men fick sedan jobb på handelshögskolan där hon stortrivdes.

Otto Sjödahl hade planer på att bli sjökapten och gick till sjöss. Hans första fartyg då var Navigator, som då var Finlands största fartyg. Med den hann han bara göra en enda resa till Gävle efter kol innan ryssarna tog fartyget som krigsskadestånd.

Efter det blev han anställd på Bore I, som skulle gå i passagerartrafik mellan Åbo och Stockholm. Men fartyget hamnade i Helsingfors som logementsfartyg för ryska ubåtar.

Efter befrielsen från ryssarna sattes fartyget slutligen i passagerartrafik från Åbo.

Arbete på guldlinjen

Ott Sjödahl berättade att de kallade rutten Åbo - Stockholm för guldlinjen i och med de goda affärer besättningen kunde göra.

Vid den här tiden fanns det just ingenting att köpa i Finland och det gällde allt från socker och kaffe till kläder och skor. Allt det här kunde man i alla fall köpa fritt i Sverige och det gjorde besättningen.

Otto Sjödahl själv köpte framför allt kaffe och sackarin i Sverige och förde det till Finland för att säljas. Här köpte han sedan brännvin som han förde och sålde i Sverige så att han fick pengar till mera sackarin och kaffe.

Förtjänsterna var väldigt bra och som exempel ger han att hans egen lön var 3 000 mark per månad medan en lönsam resa en gång gav hela 73 000 mark.

En enda gång åkte han fast och fick böter, men befälet ombord var hyggligt och han fick behålla jobbet. En annan gång konfiskerade den legendariska tullaren Isberg hans choklad, som hans fru skulle få. Men den beslagtog han tydligen åt sig själv, eftersom det inte blev några påföljder den gången.

Byggmästare i Åbo

På inrådan av sin bror beslöt Otto Sjödahl att bli byggmästare och han berättar att han hade förstånd att spara sina smuggelpengar så han kunde studera i Helsingfors utan att skaffa sig skulder för studierna.

1951 blev Otto Sjödahl färdig byggmästare och började jobba i Åbo. Fram till sin pensionering 1980 han han vara med och bygga hundratals hus i staden.

De projekt han har varit med om är bland annat ett av Åbos största hus,Vatikanen på Eriksgatan, Wiklunds hus vid torget och under åtta år i Studentbyn byggdes 62 hus.

Otto Sjödahl hade namn om sig att vara en ganska sträng byggmästare och när arbetarna satt och rökte då han var i antågande hörde han dem säga "nouse ylös, pilvi nousee".

Förmåner idag

Otto Sjödahl hann ju vara ute i kriget i flera år och han säger att krigsinvaliderna nog sköts om bra idag och själv har han flera förmåner. Annat är det med veteranerna, som har det sämre ställt.

Han får tvättservice, taxikort, lunchsedlar och städhjälp plus att han får rehabilitering fyra veckor per år i Nådendal.

Hans hustru Gunvor, som också är frontveteran, får inte lika många förmåner. Hon får rehabilitering bara vartannat år, men hon brukar åka med på mannens rehabilitering och betala den själv.

Visserligen har hon haft men av att hon förfrös fingrarna under kriget, men hon säger att hon var för barnslig på den tiden för att söka någon ersättning för skadan.

Båda säger att rehabiliteringen i Nådendal är något som de njuter av i allra högsta grad.

Inställning till veteranernas insatser

Otto Sjödahl säger att inställningen till dem som deltog i kriget har ändrats mycket på senare år.

På 1960 och -70 talen vågade man knappt säga att man blivit sårad i kriget i och med att folk undrade varför man hade gått med. Precis som om det skulle ha varit frivilligt.

Han berättar också att folk undrade varför de ens byggde bombskydd i t.ex. Studentbyn och att han då bara kunde svara att den som frågade antagligen skulle vara den första att springa dit om ett bombanfall skulle komma.

Idag är inställningen en helt annan och Otto Sjödahl säger att veteranerna idag blir uppskattade och att de har det riktigt hyggligt ställt. Det att både han och hans hustru nu kommer att få Finlands vita ros vill han tacka vår fina president för.

Läs också

Nyligen publicerat - Åboland