Hoppa till huvudinnehåll

Det finns minst 1000 sätt

Foto från Det finns minst 1000 sätt.
Mari-Helen Hyvärinen, Stella Laine och Elisa Makarevitch i Det finns minst 1000 sätt. Foto från Det finns minst 1000 sätt. Bild: Anastasia Ax det finns minst 1000 sätt

Finns det överhuvudtaget något sådant som ett fritt val eller styrs vi alltid av förväntningar, hierarkier och självkontroll? De blivande magistrarna vid Teaterhögskolans svenskspråkiga skådespelarutbildning utforskar friheten som idé och illusion i uppsättningen Det finns minst 1000 sätt.

Vad är det som styr både vårt eget beteende och vår syn på andra? Under de första minuterna av Det finns minst 1000 sätt berövas publiken ett av sina viktigaste positioneringsinstrument, blicken.

I små grupper lotsas vi in i en beckmörk teatersal och nås inledningsvis bara av skådespelarnas röster, röster som resonerar om socialt beteende i största allmänhet men också mera personligt om sina egna erfarenheter. De är allesammans inne på sitt femte, avslutande utbildningsår och har redan fått märka hur de gång på gång blivit infösta i givna rollfack: nörden, skurken, pajasen, den sköra ...

Man behöver naturligtvis inte vara skådespelare för att känna igen fenomenet. De flesta sociala situationer bygger på mönster där vi både tilldelas och antar roller som finns inskrivna i underförstådda regelverk. Många av dem är vi inte ens uttalat medvetna om.

Men de har naturligtvis konsekvenser för det mesta vi gör.

Dina stekpannor avslöjar dig

I Det finns minst 1000 sätt utforskar ensemblen bl.a. sin egen rörelsefrihet i förhållande till könsroller, utbildning, konsumtion, ekologi. Och även om slutsatserna sällan utmynnar i några större aha-upplevelser ligger det ett värde i sig i att ensemblen uttryckligen arbetat med frågor som ligger dem själva nära. Att ifrågasätta är att tydliggöra, och det inspirerar i bästa fall också oss i publiken att bygga på med reflektioner kring vår egen valfrihet.

På vägen hem läser jag t.ex. en text som delats ut under föreställningen, en essä där Samuel Karlsson gör en case study av konsten att köpa en bra allroundstekpanna. Just det, stekpanna.

Och det som ursprungligen var tänkt som ett försök att frigöra sig från onödigt ägande växer förstås småningom till ett alltuppslukande projekt där författaren självironiskt redogör för den programmerade konsumentens alla faser av ångest, habegär, imagebygge och självrannsakan.

Stekpannan är utbytbar men problematiken igenkännbar. Jag upprepar, att ifrågasätta är att tydliggöra – och alltsomoftast också vice versa.

Sega teaterhierarkier

Och det säger sig självt att också föreställningen småningom fogas till problematiken. Hela teatersituationen är ju ett gott exempel på en tuktad kommunikationsmodell. Publikens insats begränsar sig oftast till den passiva mottagarrollen.

I Det finns minst 1000 sätt växer helheten fram ur en rad pusselbitar av varierande karaktär. Under ledning av regissören Tatu Hämäläinen testar skådespelarstuderandena olika konstellationer: en ledd publikdiskussion, samtal i smågrupper, scener som spelas upp för en samlad publik, simultanscener som utspelar sig på olika håll i rummet medan åskådarna vandrar omkring och väljer vad de vill stanna upp vid.

Mångfalden sitter naturligtvis bra i ett studieprojekt och greppet påminner samtidigt oss i publiken om att vårt eget fokus alltid påverkar också vår helhetsupplevelse - men i den mån ensemblen med den här formen också har velat bryta ner den hierarkiska strukturen i teatersituationen är jag tveksam till resultatet.

Det paradoxala åtminstone under premiären var nämligen att det inte i första hand var publiken som tydde sig till sin traditionella roll utan skådespelarna, trots att de flesta i gruppen helt uppenbart trivs med publikkontakt.

Men det räcker inte riktigt. Om man öppnar för direktkommunikation måste man också vara beredd att bemöta publikens input.

Foto från Det finns minst 1000 sätt.
Anastasia Ax står för visualiseringen i returpapper. I förgrunden Dennis Nylund. Foto från Det finns minst 1000 sätt. Bild: Anastasia Ax det finns minst 1000 sätt

Varför sitter vi här?

’Varför sitter vi här? Kan vi inte föra den här diskussionen vid den där fantastiska skulpturen’ ropade en av åskådarna med hänvisning till Anastasia Ax enorma returpappersinstallation, ett mångtydigt monument över de spår våra handlingar lämnar bakom sig. Medan några andra i publiken ville dra igång en diskussion om föreställningens form.

Men vi blev sittande där vi satt, med frågorna hängande i luften, tills ensemblen föste iväg oss till nästa fas.

Dramaturgin var låst och den till synes öppna formen bara en illusion.

Och visst kan det ligga en poäng också i den upptäckten. Men lite våghalsig tvåvägskommunikation hade sannolikt gett ett betydligt intressantare resultat.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje