Hoppa till huvudinnehåll

Motörhead gav (rostiga) järnet

Motörhead i Helsingfors 6.12. 2015.
"De e ett bombplan, de e ett bombplan!" Motörhead i Helsingfors 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos motörhead

Motörhead, Saxon och Girlschool ordnade bjudning i Arenan i Helsingfors den 6.12. 2015. Männen i publiken var inte vackra, men det var musiken på scenen å andra sidan inte heller.

Lemmy Kilmister fyller 70 år på julafton. Efter två inhiberade turnéer med spelningar stod orosmolnen täta över Motörheads självständighetsdagsspelning i arenan i Helsingfors. Att bandet dessutom längs med vägen hit inhiberade gig här och där p.g.a. Lemmys skakiga hälsotillstånd bådade inte gott och ännu värre blev det då de fick inhibera och omboka spelningarna i Berlin, Hamburg och Århus några dagar innan Finland på grund av att gitarristen Phil Campbell hamnat på sjukhus.

Till på köpet sparkade legendariska trummisen Phil "philthy animal" Taylor från den klassiska uppsättningen ämbaret den 11 november, inte mer än 61 år gammal.

Lasse Grönroos och Motörheads bombplan 6.12. 2015.
Lasse och Motörheads bombplan Lasse Grönroos och Motörheads bombplan 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos lasse grönroos och motörheads bombplan

Så om valet stod mellan att se Sauli skaka tass med folk på tv eller beskåda Motörhead för vem vet, kanske sista gången, var valet lätt. Lättnaden var enorm bland de över 8000 fans som fyllt arenan när det klassiska bombplanet till sist sänkte sig ner och Motörhead äntrade scenen till öronbedövande volym i Bomber.

Girlschool och Saxon

Innan Motörhead fick vi se två andra gamla brittiska hårdrocksband från 70-talet. Lemmys gamla polare Girlschool inledde med ett halv timme långt set och de fyra kvinnorna fick mig omedelbart på gott humör med sin livsbejakande old school hårdrock. Tacknämligt med publik drog sig in i hallen för att se dem. Speciellt Take it like a band och gamla goda Emergency stack positivt ut. Charmigt!

Girlschool i Helsingfors 6.12. 2015.
Girlschool Girlschool i Helsingfors 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos girlschool

Saxon gjorde sin första turné tillsammans med Motörhead 1979. Biff Byford är ingen suverän frontman, sångare eller textskrivare och Saxon fungerar bäst med ett par bärs innanför västen. Som tur var jag väl förberedd.

Motörheads Phil Campbell fick joina i en låt också. Mot slutet fick Biff en pekdator i sin hand och filmade publiken. Jag tror inte han riktigt visste vad det var för apparat. Mycket rökbomber och hallen fylldes med ännu mer publik. Tyvärr fick vi inte höra And the bands played on; vi fick välja mellan den, Denim & leather och Crusader genom att ropa och Crusader vann. Saxon har alltid varit en b-klassens Iron Maiden och det kommer man inte ifrån.

Saxon i Helsingfors 6.12. 2015.
Biff Byford i rutan Saxon i Helsingfors 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos saxon

Rost i motorn men den går

Lemmy är nuförtiden väldigt smal och ser skröplig ut, men han levererar i ett set som till största delen består av klassiskt material. Phil Campbell är på spjuveraktigt humör och sköter det mesta mellansnacket. Av Lemmys snack förstår man inte ett dyft, men det har man iofs aldrig gjort. Ljudvolymen är öronbedövande. Trots öronproppar håller jag på att bli döv där jag står nere på golvet nära scenkanten.

Bra så, det här är ingen jazztrio på brunschkonsert.

En svensk och två tyska Motörhead-fans i Helsingfors 6.12. 2015.
En svensk och två tyskar En svensk och två tyska Motörhead-fans i Helsingfors 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos motörhead-fans

Motörhead är musik för vuxna män i läderrock som röker tobak. Största delen av publiken är män som mer eller mindre ser ut som jag. Det är ingen vacker syn, men det gör ingenting för Stay clean och Metropolis dundrade fram som en trimmad Evinrude och bombplanet är en av de coolaste propsen något band haft.

Bandet skämtar om att bara dryga 200 personer i hallen har köpt nyaste skivan Bad Magic och från den drar de bara en låt. Tyvärr inte fantastiska Electricity eller ens Victory or die utan When the sky comes looking for you. Phils eller Mikkey Dees gitarr- och trummsolon ids jag inte orda desto mer om. Motorn började dock hosta i The chase is better than the catch. Från förra skivan Aftershock, som förresten är en riktigt bra skiva, spelade de Lost woman blues. Rock it löpte bra och Orgasmatron är ju odödlig.

Från ishall till arenan

När stora, eller åtminstone legendariska, band håller på att lägga av eller det finns en risk för att de kanske lägger lapp för luckan så vaknar folk till liv och vill se dem medan de ännu har chansen. Bra så, för t.ex. Ronnie James Dio var i kanonform med Heaven and Hell när de spelade i Finland de sista gångerna och mitt i allt var rösten med stort "R" inom hårdrocken borta.

Mötley Crüe fick vänta till sin avskedsturné innan de kunde spela i arenan i Helsingfors. Slutsålt var det dessutom. Motörhead har tidigare spelat i ställen som gamla ishallen och Kabelfabriken, men nu var det då arenan som gällde.

Motörhead i Helsingfors 6.12. 2015.
Whorehouse blues Motörhead i Helsingfors 6.12. 2015. Bild: Svenska Yle / Lasse Grönroos motörhead

Michael Monroe-fiasko

I kulisserna stod Michael Monroe och tänjde och mot slutet av giget hoppade han in på scen med sitt munspel i No class. Tyvärr var det hela mer eller mindre ett fiasko för karln dök lika snabbt ut igen på andra sidan av scenen och Campbell stod som ett frågetecken och tittade vart han försvann. Tydligen hade han problem med mikrofonen eller munspelet för när han strittade in igen fick han bara några ynkliga trudeluttar ur munspelet. Som att spela triangel medan man kör hjullastare i motvind.

Motigt mot slutet

Allt blev väldigt yrt efter det här. Lemmy mumlade någonting om sista låten, men att det inte är hans fel. Motorn körde riktigt hårt ihop i avslutningslåten som var så såsig att jag inte ens ville känna igen den. Det lät som om bandet spelat en helt annan låt medan Lemmy klämde fram fraser ur Ace of spades. Sedan blev det mörkt och de gick av scenen.

Jag var redan rädd att de avbrutit i mitten, men de följde nog turnéns set till slut med att komma tillbaka för akustiska bluesballaden Whorehouse blues som Lemmy sjöng stående utan bas. Därefter var det bara alltid lika orgastiska Overkill kvar. Monroe kom in igen och spexade. Hans gästinhopp verkade ganska yrt och oplanerat och Lemmy verkade inte bry sig så värst mycket om det hela.

Med hackig motor kom Motörhead i varje fall i mål vilket man får vara glad över med tanke på bandets hälsotillstånd. Och jag kan intyga att Lemmy på egna ben promenerade ner från scenen. Med ringande öron cyklade jag trots allt hem i regnet på riktigt gott humör.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje