Hoppa till huvudinnehåll

Wava Stürmers urkraftsfyllda poesi

Wava Stürmer
Wava Stürmer Bild: Wikimedia commons. wava stürmer

Wava Stürmer karakteriserar sin senaste diktsamling Ur som ”impressioner, tankar efter år av människoblivande”.

Och den mångtydiga titeln för tankarna till något grundläggande, något sammanbindande, till tiden – jag kommer också att tänka på Shakespeares Hamlet som konstaterade ”Ur led är tiden, ve att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”, och som förled kan ju ”ur-” användas i vittskilda sammanhang: urkraft, urval, urflod, urskog, ursprung …

I en av samlingens sista dikter skriver Stürmer:

Ur
driften att nå djupare.

Urdriften att se bortom.
Se in. Inse något.
Om tillblivelsen
varandet.

Faller, förblindas
trevar mig fram genom orden
som ligger glesare.
Mindre att välja av.

I den sena timmen
borde jag hitta
orden som kommer nära.
Kanske närmast.
Vatten. En väg.

Som något plötsligt
oförklarligt.
Som en beröring i natten.

Dikterna rör sig kring och ringar in vissa centrala teman som också fanns i samlingen Samtidigt som Stürmer gav ut för fyra år sedan – en diktsamling som också nominerades till Yles lyrikpris ”Den dansande björnen”.

Livets gång speglas genom och projiceras på skeenden i naturen, och människan/jaget ses som en del av ett evigt kretslopp i en historisk tid där lager läggs på lager i ett slags arkeologisk utforskning av det gränslösa och det som förbinder oss över tid och rum. Och genom allt flyter urfloden vars förgreningar löper inuti jordkroppen som ett gigantiskt blodomlopp.

En svindlande tidsrymd

Tidsaspekten i Wava Stürmers dikter är spännande och kan vara allt från förfluten framtid (”det var vintrar / det kom vårar”), till minnen från barndomens/ungdomens krigsår samt öppna upp för hisnande perspektiv där vi i ett sandkorn eller i en exploderande stjärna kan få syn på eller snarast kanske ana oss till den svindlande tidsrymd som vi alla ingår i. Den cykliska tiden går m.a.o. hand i hand med den linjära tiden.

Årstiderna skiftar: de isiga virkade dukarna som pryder björkarnas stammar och snöns rökdimmor som valsar fram över taken förbyts i vårnatt och björken som ”fångat Venus i sina hänggrenar” för att övergå i en het och förbländande sommar som ”förhäxar, förväxlar, låter oss tro” och får oss att klä av oss våra förklädnader.

Diktsamlingen igenom löper sprickor som låter oss falla ner i små tidsfickor och som låter oss blicka in i glipor av andra tider – såsom ungdomens obegränsade frihetsberusning som får ett abrupt slut när kriget utmäter tiden för många i staden, eller alla dessa korta välsignade ögonblick av levande bilder som kommer till oss i drömmar och minnen.

Vi behöver ett hemligt rum.
Grenklykan i trädet
dit ingen hittar.
Drömmarna
de som ger välbehag
långt in på dagen.
Platsen bortom.

Vår sista ensamhet
går kanske genom det rummet.