Hoppa till huvudinnehåll

Hiphop kan vara en väg mot integrering

Johan Söderman
Johan Söderman Bild: Ralf Sandell johan söderman

Johan Söderman, docent och biträdande professor i musikpedagogik vid Malmö högskola, disputerade år 2007 vid Lunds universitet med avhandlingen Rap(p) i käften: hiphopmusikers konstnärliga och pedagogiska strategier. Här diskuterar han hiphop som en väg mot kunskap och jämför hiphopens roll med den klassiska folkbildningens. De som för vidare och utvecklar arvet från folkbildarna kallar han ”raptivister”.

På finskt håll motsvaras dessa ”raptivisters” verksamhet av åtskilliga workshopar där aktiva utövare inom hiphopens olika delområden ger råd och handledning åt intresserade ungdomar. Det här har de finska forskarna Elina Westinen och Inka Rantakallio kommit fram till i det relativt nystartade nätverket för hiphop-studier, Hiphop Suomessa: Suuntaukset ja sukupolvet (Hip hop in Finland: Genres and generations)..

Inka Rantakallio och Elina Westinen
Inka Rantakallio och Elina Westinen Bild: Ralf Sandell inka rantakallio

Hiphop som folkbildning

När jag träffade Johan Söderman i samband med en konferens för hiphop-forskning, som anordnats av Hiphopfinland-nätverket, sammanfattar han inledningsvis sin idé om hiphop som folkbildning så här:

- Min poäng är, berättar Söderman, om man tittar på de tre svenska eller Nordiska folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen och väckelserörelsen, så finns det ofta en berättelse där man sett folkbildning, bildning som en väg framåt för marginaliserade grupper i samhället.
- Och då finns det inom hiphopen en lite liknande berättelse, fortsätter han, nämligen den skapelseberättelse om hur hiphopen startade i New York, i Bronx i ett fattigt område av marginaliserade människor, den liknar berättelsen inom Frälsningsarmén hur den startade bland fattiga arbetarklasskvinnor i 1850-talets London.

Sedan finns också inom hiphopen en tradition av kunskap, som ett så kallat femte element; de klassiska ”fyra elementen” inom hiphop är rap, DJ:n, breakdancing och graffiti. T.ex. Afrika Bambaataa, som brukar kallas för The Godfather of Hiphop har talat om ”knowledge” som någonting väsentligt, och inte bara ”understanding” utan också ”overstanding”.

Det här är ett begrepp som enligt Johan Söderman påminner om någonting från den svenska historiska folkbildningsrörelsen då sådana vägvisare som Oscar Olsson t.ex. brukade säga att:

Oscar Olsson "med skägget" - folkbildare
Oscar Olsson "med skägget" - folkbildare Bild: commons.wikimedia.org folkbildning
”Åsikter kan alla människor ha, det är inget svårt att ha åsikter, men att nå insikter, det är det fina”.― Oscar Olsson

- Det vill säga att inse, att livet inte är svart eller vitt eller ont eller gott, utan komplext och svårt. Ungefär det här att inse hur lite man kan egentligen, att bli ödmjuk inför det, sammanfattar Söderman.

På så vis leder folkbildningen till större tolerans i samhället och större förståelse för varandra. Så har man åtminstone tänkt från politikerhåll och bland beslutsfattare i Sverige, därför har man satsat på folkbildning. Att man tänker sig att vi får en bättre demokrati när människor bildar sig själv. Så resonerar Söderman.

Ett alternativ till ”gangsta”

I Johan Södermans tes ingår då också en tanke om klassresa med hjälp av bildning och han ser inom hiphopen ”raptivister” som enligt de klassiska folkbildarnas mönster, fortsätter traditionen med att sprida kunskap och bildning. Men de använder hiphopen som en inkörsport för att få de unga att nå insikter om sin egen situation.

Sedan kan man nog invända här att den här bilden kan förefalla lite idealiserande; är det faktiskt tillräckligt lockande för marginaliserade ungdomar i utkanten av tillvaron att uppnå kunskap och insikter, då en annan bild som förekommer inom hiphopvideon kanske erbjuder en bana inom kriminalitet, den tuffa bilden av ”gangstalivet”, som en lättare, mer lockande väg uppåt?

- Ja-ja, den verkligheten har vi ju, säger Johan Söderman, så ser det ju ut. Och min poäng är inte att alla vill detta (bilda sig och uppnå insikter, min anm.), snarare tvärtom.
- Men däremot att det finns i området sådana raptivister, som jag kallar det, eller hiphop-pedagoger, informella, organiska lärare, som poppar upp här och där – bara att det finns en gör en skillnad, finns det två gör det en ännu större skillnad, resonerar Söderman.

Det är alltså som ett alternativ till en bana inom kriminalitet, som Söderman ser en viktig roll för dylika raptivister:

- Det att man faktiskt kan gå och skriva texter ihop med Ahmed som rappar på hörnet, fortsätter han, det blir plötsligt ett alternativ till en annan kille som står och säljer droger, som annars hade lockat mer. För det är verkligheten för många mångkulturella svenskar idag, fastslår Söderman.

Man bor trångt, upp till 10-11 personer i en trea i Rosengård (Malmö) där Söderman kommer ifrån. Ungdomarna och barnen hänger ofta ute på gårdarna. Och när ungdomsgårdarna har stängt och skolorna stänger för sommaren, är det lätt att man blir lockad av några äldre killar som säger att om du gör det och det (brottsliga), så får du lite pengar som belöning.

Att det då finns ett alternativ i form av en informell, organisk pedagog, som tar med ungdomen i en kreativ verksamhet, det kan göra skillnad för någon. På samma sätt som Zlatan har gjort skillnad för många ungdomar i Rosengård, att man faktiskt kan spela fotboll och bli någonting annat.

Zlatan Court, Rosengård
Zlatan Court, Rosengård Bild: Wikimedia commons. integrering

Idealistiskt, men också en möjlighet

Sedan är Söderman medveten om att det kan vara ännu svårare att motivera marginaliserade ungdomar genom hiphop än genom t.ex. fotboll och boxning.

- Så visst är det en idealistisk tanke, medger Söderman, och jag är inte naiv och tror att det här är någonting som alla vill ägna sig åt, och att det går enkelt. Men bara att det finns nån, kan göra skillnad.

En annan sak är att vi oftast får se resultatet av de som inte har blivit räddade, så att säga. De som fallit ifrån och hamnar i kriminalitet eller som t.o.m. blivit lockade av den våldsextremism som på senare tid varit på tapeten i media, med folk som lockas med i dessa extrema, fundamentalistiska kretsar - de här brukar lyftas fram.

- Men alla de ungdomar som inte faller dit, vad beror det på? frågar Johan Söderman. Jo, det kan ju faktiskt bero på hiphop och ungdomsgårdar och fotboll och sånt här.

Raptivister och workshopar

För att hitta bakgrunden till uppkomsten av ”raptivister” inom hiphop-fältet får man gå tillbaka till slutet av 1990-talet då en första våg av hiphop på svenska svepte över Sverige med rappare som Petter, Ken Ring och Latin Kings. Då var det många ungdomar som växte upp och rycktes med och det är också anmärkningsvärt hur hiphopen blev förknippad med nysvenskar och andra generationens invandrare, ungdomar med invandrarbakgrund.

- De här är nu kring 25-30 år och många av dem har visat vägen, berättar Johan Söderman. Många av dem har blivit anlitade av studieförbund att sätta ihop olika former av hiphop-verksamheter runt om i Sverige.

De olika aktiviteterna har dessutom präglats av kreativitet och innovativa idéer, som en kille som Johan Söderman berättar om, som jobbar för ABF (Arbetarnas bildningsförbund) i Småland:

- Han tog kontakt med lokalradiostationen och varje vecka har man nu ”rap news” då han tar sina ungdomar med sig och dom får rappa om det som skett i världen.

Så här kan ungdomarna både lära sig själva och lära ut på ett kreativt, mera informellt sätt. Till verksamheten hör också ett budskap om att de äldre lär de lite yngre och tonåringarna lär barnen enligt en kedja av lärjungemetodik, som Söderman kallar det.

Behrang Miri och Johan Söderman
Behrang Miri och Johan Söderman Bild: Fredrik Björk johan söderman

Helt i enlighet med hiphopens tanke om ”each one, teach one”, som man brukar tala om. De här informella, alternativa pedagogiska metoderna går igen också här i Finland där det på sistone har vuxit fram åtskilliga workshopar där olika hiphop-aktivister – med bakgrund inom allt från rap och beatmakare till dansare och visuella områden (video, graffiti) – lär ut sin verksamhet på gräsrotsnivå.

- Jämfört med Sverige är vi ännu några steg efter, säger Inka Rantakallio, doktorand och hiphop-forskare inom Hiphopfinland.com, men en viktig insikt för mig har varit att märka hur många rappare och andra aktiva inom finsk hiphop det finns, som också är med i olika former av workshop-verksamhet där man handleder unga med konkreta råd, men också med kreativa medel sporrar dem att hitta en egen röst.

Till saken hör att hiphopen här, liksom i Sverige har varit viktig för ungdomar med invandrarbakgrund, som en kultur där det verkar finnas fler förebilder vars situation och identitet påminner om den egna. Därför kan rapparna och hiphop-aktivisterna också fungera som positiva rollmodeller och dessa workshoppar kan erbjuda en möjlighet till integrering i samhället. Någonting som också Johan Söderman till slut ska återkomma till, som vi får se.

Möjlighet till att försörja sig

Någonting som ännu måste lyftas fram om rollen som ”raptivist” är att den här verksamheten kan erbjuda en möjlighet för den intresserade att försörja sig inom det område man brinner för. Alla har inte det som krävs för att bli yrkesmusiker och inom hiphop måste man heta Petter eller Timbuktu i Sverige för att kunna klara sig.

- Då är ett alternativ att börja jobba för studieförbund, menar Johan Söderman, sen börjar man anlita andra eldsjälar och skapar olika verksamheter.

På så sätt bildas en kedja av att samtidigt som man utövar sin verksamhet, är man också en pedagog och har en möjlighet att få sin utkomst via hiphop. Men om det också finns en tanke om klassresa i Södermans resonemang, så handlar det ändå inte i första hand om att ta sig upp från marginalen till att bli hiphop-stjärna av Timbuktus status.

- Nej, det är många som ser det här att dom kan jobba som pedagog, och Petter då, som fastän han är en av de som kan förtjäna pengar som rappare, så hoppade han på en pedagogutbildning på Tollare folkhögskola i Stockholm.

Petter
Petter Bild: Yle / Camilla Fagerholm popkalaset 2014

Där gick han en socialpedagogisk utbildning och jobbar med läs- och skrivfrämjande, för det är det han vill göra vid sidan om sin artistiska verksamhet. Till saken hör att Petter själv har kämpat med grav dyslexi. Men det här handlar just om folkbildning i allra högsta grad, påpekar Johan Söderman.

- Petter är inte ensam, utan det finns i kulturen ett hyllande av pedagogen, fastslår Söderman vidare. Det kan låta konstigt, men om man jämför med rockkulturen t.ex. så är det lite så att där har läraren varit fienden.

Han tar som exempel den gamla filmen från 1950-talet, Vänd dem inte ryggen (Blackboard Jungle), där eleverna slänger ut läraren ur klassrummet. Och i hårdrockvideon från 80-talet går mönstret igen, att det är läraren som står för det gamla och mossiga.

Hyllande av pedagogen

I hiphop däremot, kallar sig rappare t.o.m. stolt för lärare, ”teacher” och man hyllar kunskap som t.ex. rapparen KRS-One, vars artistnamn står för Knowledge Reigns Supreme Over nearly everyone. Å andra sidan har man fått en fiende i polisen.

Johan Söderman föreläser
Johan Söderman föreläser Bild: Ralf Sandell johan söderman

- Om vi ser på samhällsutvecklingen, menar Johan Söderman, och det kan vi göra just genom att studera ungdomskulturen, det blir väldigt tydligt, så har vi ju under de senaste 30-40 åren i Sverige i alla fall, anställt fler poliser och kanske nedrustat skolan i stället.

Men nu om hiphopens utveckling förebådar någonting, så kanske det nu är på väg mot att poliserna får det lite tuffare och att det är lärarna man igen börjar hylla i Sverige? frågar sig Johan Söderman.

Eller för att överföra tanken på ”raptivisterna”, så har de en bakgrund i 90-talets ungdomsgeneration och den hiphop-kultur som då växte fram. Sedan har de kunnat använda sig av den infrastruktur som finns i Sverige av studieförbund och folkhögskolor - alltså folkbildningen, fastslår Johan Söderman.

- Och folkbildningen har också varit intresserad av att ta del av deras verksamhet. Vilket väl också har skett på grund av att sådana som jag har pratat om det här som just folkbildning.

Folkbildningen utvecklas – framtidsutsikt?

På så sätt har man insett att det här är ett sätt att utveckla folkbildningen. För den kan inte heller bli konserverad och förbli som den var för hundra år sedan, utan den måste hela tiden vara i takt med tiden.

Om man sedan fortsätter tankegången till att omfatta en av senaste tiders mest aktuella diskussioner om den ökade invandringen och flyktingkrisen, så ser Johan Söderman intressanta möjligheter för folkbildningens vidkommande:

- Hur ska de ökande mängderna flyktingar integreras, frågar han, för det kommer inte att finnas fler jobb i framtiden heller och det måste finnas mellanstationer. Så då kanske folkhögskolorna och studieförbunden kan erbjuda de bästa sätten att komma in i samhället?

Lyssna här på ett inslag i Kulturmagasinet med Johan Söderman:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje