Hoppa till huvudinnehåll

Har biograferna någon framtid?

Arkivbild av biografen Metropol, år 1955 - hämtad ur dokumentären Känslornas tempel
Det är oklart om allt var bättre förr - men åtminstone var biograferna fler. I dokumentären "Känslornas tempel" ser vi många exempel på detta. Arkivbild av biografen Metropol, år 1955 - hämtad ur dokumentären Känslornas tempel Bild: Pirkanmaan elokuvakeskus biografer (film),känslornas tempel

Jouko Aaltonens dokumentär Känslornas tempel handlar om biografer. Och om oss som älskar att gå på bio. Vilka minnen väcker gamla biografer, vilka förhoppningar väcker nya?

Talar man om biografer börjar det snabbt handla om nostalgiska tillbakablickar. Om hur det var förr. När biograferna var mysigare, fler och visade bättre filmer.

När man var beredd att kämpa för varje biobesök. När varje besök utgjorde en unik upplevelse.

Den här aspekten av biokärlek finns med även i Jouko Aaltonens film. I rikliga mått. Vi får se gamla arkivbilder, höra mer eller mindre dramatiska anekdoter, ta del av intressanta fakta.

Vem visste t ex att maskinisterna - de som handskades med de ömtåliga filmrullarna - började få regelrätt utbildning först efter en ödesdiger biografbrand på 1920-talet?

Men dokumentären präglas inte bara av ett nostalgiskt skimmer, den bjuder också på framåtblickar. Ett indirekt löfte om att allt fortfarande är möjligt.

Trots allt.

Förändringarnas bransch

Det har hänt mycket under våra hundra år med lefvande bilder. Först kom ljudet – sedan färgen. Så uppfanns televisionen och knappt hade man hämtat sig från den chocken innan VHS-apparaten gjorde entré.

I dokumentären beskriver flera biografägare hur direkt videons inverkan var. Tittarsiffrorna sjönk som en sten. 1985 kom att gå till historien som det mörkaste året för dem som lever på att sälja biobiljetter.

- De tekniska förändringarna har varit många genom åren och varje gång har man trott att biobranschen helt skulle dö ut. Man har alltid varit lika rädd för att behovet av kollektiva upplevelser skulle försvinna. Men så har det inte gått, och det kommer knappast att ske i framtiden heller konstaterar Aaltonen som är noga med att påpeka att den förändring som biovärlden genomgår just nu de facto genomsyrar hela samhället.

- Digitaliseringen har svept över oss alla och förändrat mycket. Vårt sätt att arbeta. Allt möjligt.

När jag ber honom nämna vilken förändring som varit den största säger han att det ändå rent statistiskt måste ha varit televisionens intåg.

- Tv:n gjorde att både antalet åskådare och antalet biografer minskade. Och samtidigt förändrade den vårt sätt att förhålla oss till vår egen tidsanvändning, konstaterar Aaltonen och mina tankar går till en scen i dokumentären.

I ett gammalt arkivklipp med Vasas egen biokung Nikolai Philp framgår det att hans kolleger i början av 1970-talet skickade honom en tv-apparat - en skämtsam kommentar om den nya konkurrenten.

Philp berättar med humor - men när Aaltonen fyrtio år senare söker upp hans dotter visar det sig att televisionen knäckte honom. Han repade sig aldrig.

Digitalisering på gott och ont

Om Philp aldrig repade sig efter tv-kraschen så var det ett antal små biografer som blåste omkull när digitaliseringen drog fram över världen några decennier senare. Men de som klarade sig har idag större möjligheter att hålla jämna steg med storstadspremiärerna.

På gott och ont.

- Problemet med digitaliseringen är att den gjort det möjligt för mainstreamfilmen att breda ut sig ännu mer, säger Aaltonen som beklagar att man inte tillgodogjort sig den nya teknikens potential.

- Nu skulle det ju vara möjligt att ta in gamla klassiker, variera utbudet och skräddarsy det i enlighet med sin publik, konstaterar Aaltonen - och snart är vi inne på ett av de mest akuta problemen. Det finns helt enkelt för få biosalonger att tillgå.

Det behövs fler biografer!

Visst känns det lätt ironiskt - först sålde och rev man biografer i det oändliga. Nu är de plötsligt för få.

- Jag önskar verkligen att vi fick fler biografer, säger Aaltonen med eftertryck. I Helsingfors finns det helt klart underlag för åtminstone ett par, tre arthouse-salonger. Och även runtom i landet skulle finnas utrymme för fler biografer.

Och fler salonger skulle enligt Aaltonen få flera positiva följder.

- Om biograffältet är starkt inverkar det på hela branschen. Det bidrar till att bygga upp en stark filmkultur. De inhemska filmerna skulle bli bättre och vi skulle dessutom få en chans att se allt det fina som produceras runt om i världen. Se det på bio!

När det gäller positiva nyheter nämner Aaltonen alla dessa alternativa bio-idéer som håller på att ta form ute i landet. Vissa entreprenörer har börjat kombinera biovisningar med dans, andra planerar bastu-biografer.

Det handlar bara om att vara kreativ - och våga satsa.

Kärleken går i arv

Två saker har överraskat Jouko Aaltonen under arbetets gång. Och bägge handlar om den intensiva kärlek biograferna ger upphov till. Hos såväl de som visar filmer som hos pubilken.

Jag har funderat mycket på det här med biografer som går i arv. För visst gäller väl detsamma även för andra filmrelaterade band?

Så är det för min egen del. Kärleken till film har definitivt gått i arv. Min morfar spelade på stumfilmsvisningar, min mor recenserade film i början av sin karriär. Och mannen som intervjuar Nikolai Philp i arkivklippet från 1973 är min far.

Men det är en annan historia.

Eller så inte. För det är just den här typen av släktband och personliga reflektioner som Aaltonens dokumentär är full av.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje