Hoppa till huvudinnehåll

När sonen dog hade de bara varandra

Marita och Gösta Karf.
Marita och Gösta Karf. Marita och Gösta Karf. Bild: Yle/Kati Enkvist karf

För snart trettio år sedan förlorade Gösta och Marita Karf sin fyraåriga son Markus i en tragisk olycka. Tillsammans mötte de en ofattbar sorg som skulle prägla deras liv för alltid.

Som grå, huvudlösa figurer. Så minns Marita Karf räddningspersonalen den där tragiska sommardagen för trettio år sedan.

Det var en solig dag i juni och familjen skulle åka till stugan.

Bilen stod på gården och plötsligt fattade den eld.

- Vi visste inte om Markus fanns i bilen. Kanske även vår äldre son fanns där inne. Hade de sprungit in i skogen och gömt sig? Vi visste ingenting, berättar Gösta.

- Räddningspersonalen gick in i den brinnande bilen och kom först ut tomhänt. Efter en stund gick han in på nytt. Då hittade han Markus på hatthyllan inne i bilen.

Total chock och känslor av skuld ramlade över Gösta och Marita Karf.

- Det var ju jag som sände ut pojkarna till bilen med simkläder och leksaker som de ville ta med sig till stugan. Den skuldkänslan minns jag väldigt väl, säger Marita.

Vissa kan möta sorg, andra inte

- Räddningsmanskapet, även om jag inte minns dem så bra, visste hur de skulle ta oss.

Allt för snabbt förväntade sig omgivningen att allt skulle bli som förut. Att Marita och Gösta skulle bli som sig själva.

- Det var jobbigt. De kunde inte förstå att jag aldrig kommer att kunna bli mig själv igen. Att jag alltid kommer att bära på den här enorma sorgen, säger Marita.

- Jag vet att det säkert var jobbigt att umgås med mig. Jag grät ofta. Men det kan jag inte be om ursäkt för.

Det var många vänner som inte orkade.

- Vi har förlorat många vänner och bekanta. Men vi har fått nya vänner genom åren, säger Gösta.

Det fanns ingen som kunde möta deras sorg, eller något skyddsnät de kunde falla tillbaka på.

- Det fanns en stor brist på beredskap vid sådana här situationer. Nu är det bättre. Nu finns krisgrupper i varje kommun, säger Gösta.

Tårarna hjälpte dem att sörja

Under den första sorgetiden önskar Gösta och Marita att de skulle ha bemötts på ett annorlunda sätt.

- Efter att något sådant här händer är man mycket känslig. Och även om vi vet att det var i all välmening så kunde man ha uttryckt sig annorlunda, säger Marita.

De kunde inte förstå att jag aldrig kommer att kunna bli mig själv igen.― Marita Karf.

- Det var någon som sa att Markus har det bättre nu där han är. Och visst har han det bra där han är. Men allra bäst skulle han ju ändå ha det här, hos oss.

- Ja, man förstår inte hur nödvändiga tårarna är. Ofta tror folk att om man lyckats tala med sörjande och de slutar gråta, så har man gjort något bra. Egentligen har man bara gjort illa.

- Men får du dem att gråta kan du tacka Gud för då har du hjälpt dem.

Upprepa inte klyschorna

Marita och Gösta uppmanar att man ska vara aktsam med orden.

- Säg inte att vi ska vara tacksamma för de barn vi har kvar. Det ger bara den sörjande skuldkänslor. Man älskar sitt barn till hundra procent, och sitt andra barn till hundra procent och så vidare. Det betyder att vi även sörjer ett barn till hundra procent.

Makarna Karf spelade en stor roll i att kommunerna i landet nu är bättre förberedda vid krissituationer.

- När vi behövde hjälp fanns det ingen att få. Tillsammans ledde vi länge diskussionsgrupper med sörjande familjer. I flera år faktiskt, säger Gösta som menar att behovet var och fortfarande är skriande.

- För att kunna sörja måste man gråta. Så gråt.

Läs också

Nyligen publicerat - Vega