Hoppa till huvudinnehåll

Uffe Krokfors firar med Juhani Aaltonen Trio

Ulf Krokfors, basist
Ulf Krokfors. Ulf Krokfors, basist Bild: jazzrytmit.com uffe krokfors

Att han nyligen tilldelades det ansedda Yrjö-priset av Finlands Jazzförbund, bevisar ju i sig att Ulf ”Uffe” Krokfors hör till vårt lands mest aktade basister. Men när jag ringer upp honom för att höra mig för om hans kommande We Jazz-spelning med Juhani Aaltonen Trio (dagen innan saxofonistens och bandledarens 80-årsdag den 12 december), visar det sig att Uffe också har många intressanta tankar att komma med om hurudana förutsättningar det ges i vårt land att utöva jazz. Och hur man kunde utveckla dem ytterligare.

Så samtalet artade sig till någonting lite utöver de sedvanliga inför-spelningen-stämningarna jag från början hade planerat. Men till att börja med passar jag på att gratulera för Yrjö-priset, eventuellt den största utmärkelsen en jazzmusiker kan få i Finland, och jag frågar på beprövat sportredaktörs vis, att hur känns det?

- Nåjo, det är nu lite en sån här inside-grej, menar Uffe Krokfors anspråkslöst, hit hör ju inga prissummor eller jobberbjudanden, så det är nog mera ett erkännande från Suomen Jazzliittos sida.

- Man får en tavla (i år en akrylmålning av Ville Räty: These Patterns in The Universe), men det där erkännande känns förstås bra. I praktiken betyder det ju inte så mycket och inte kommenterades det så mycket på Hesari och Hufvudstadsbladet eller Yle heller.

Målning av Ville Räty
Målning av Ville Räty Bild: jazzrytmit.com akrylmålning

Jazzscenen – marginell men livlig

På det hela taget ser Krokfors jazzen ställning som rätt marginell. Och så har det alltid varit:

- Men nog har det ju lite förändrats. Jag var nyss med och spelade på en krog i Helsingfors och det är ju roligt att konstatera att det var smockfullt, berättar Krokfors, det betyder i det här fallet lite på hundra människor. Men det är i alla fall roligt att det drar.

Så är det och kommer det större namn på besök, så brukar också större ställen fyllas av jazzpubliken. Men utanför kretsarna är intresset ändå inte så stort. Och rör man sig utanför Helsingfors och vissa andra större städer ser det dystrare ut för jazzen.

- Åker man lite utanför Ring trean, så är det nog likadant som det har varit i många år, säger Uffe Krokfors, och som jag förstod när jag senast var ute och turnerade, så blir det bara svårare.

Understöd för band efterlyses

En annan sak som Krokfors sedan kommer in på är understödssystemet i Finland, som han tycker att kunde ses över:

- Vi talar ju om kaffepengar för jazzen jämfört med högkultur, och då har jag absolut ingenting emot klassisk musik och högkultur, jag tycker det är fantastiskt. Men lite oproportionerliga är understöden nog i synnerhet med tanke på hur bra jazzmusiker det finns här i Finland nuförtiden.

- Understöd för band existerar över huvud taget inte, fortsätter Krokfors. Personligen kan man få stipendier och det är jättefint, men vill man hålla uppe ett band, så räcker dom pengarna ingenstans.

Sedan har också antalet musiker ökat märkbart under de åren som Uffe Krokfors varit aktiv. Så även om det finns lite fler ställen att spela på – i Helsingfors – så är det en svår ekvation att få ihop.

We Jazz – en nykomling bland festivaler

Då är den aktuella We Jazz-festivalen en relativ nykomling på scenen. I år är det tredje året evenemanget ordnas och för första gången sträcker den sig nu över en hel vecka.

Valtteri Pöyönen
Valtteri Pöyönen Bild: copyright Maarit Kytöharju 2013 livespelning

Programmet lockar med många fina konserter och lite jippoartade föreställningar. Och åtminstone inifrån kretsarna verkar intresset vara stort, så det är lätt att bli lite entusiastisk över att någon ids åta sig att arrangera en festival i mörkaste decembertider.

- Jag hör kanske lite till den äldre generationen redan, tydligen, säger Krokfors, för det verkar vara ett helt eget gäng som håller på med det här.

- Jag tycker mig märka att det finns en lite mer naturlig kommunikation mellan producenter och vissa musiker bland den nyare generationen. Dom verkar vara liksom kaverin med de här producenterna och då innebär det bättre arbetsmöjligheter för dem, det är ju klart.

Att det finns arrangörer och producenter som ids ordna speltillfällen tycker också Krokfors är bra. För alla musiker är inte funtade för att hela tiden skapa arbete åt sig själv, vilket är någonting som krävs allt mera idag av musiker.

Juhani Aaltonens 80-års jubileumskonsert

Men för att övergå till den specifika spelning som Uffe Krokfors på We Jazz medverkar i, så handlar det om en jubileumskonsert på fredagen för saxofonisten, flöjtisten Juhani Aaltonen. På lördagen fyller han 80 år. Krokfors har spelat med i hans band sedan början av 2000-talet ungefär:

- Jo, i femton år snart har vi spelat ihop på ganska många skivor i hans eget namn, i hans trio, i hans kvartett och i en massa andra sammansättningar. Så han har nog varit väldigt viktig för mig den där Junnu, menar Krokfors.

Vidare berättar vår basist att han inte har någon formell skolning, även om han visserligen kom in på Sibeliusakademin i tiderna. Men av studierna lär det inte ha blivit så mycket. Så då har han i stället lärt sig genom att spela med äldre läromästare; först med Edward Vesala, sedan i Raoul Björkenhems Krakatau och i en del andra band.

- Men efter det har det nog varit det här att ha med Junnu att göra som har varit mina studier, kan jag säga. Fastän vi har ganska stor åldersskillnad mellan oss, så tänker vi ganska långt på samma sätt.

Ett slags pappafigur har Junnu Aaltonen varit för Uffe Krokfors, precis som Otto Donner också, lägger han till.

- Junnu har nog aldrig spelat bättre än han gör nu, så har man möjlighet att komma och lyssna på fredagen, ska man nog göra det

Risken med engångsprojekt

Juhani Aaltonen Trio hör alltså till festivalens veteranavdelning också i den bemärkelsen att man spelat ihop länge just med den här sammansättningen; förutom Aaltonen själv och Krokfors på bas, har vi Reino Laine på trummor. Men som jag har varit inne på i några repriser har We Jazz från början profilerat sig med speciella engångsföreställningar och projekt enkom för festivalen. Det här är en utgångspunkt som Uffe Krokfors har förståelse för, men som han kanske inte är odelat förtjust i:

- Det här (med engångsprojekt) har lite att göra med det som jag sa tidigare om att det finns en massa musiker, som agerar individuellt. Och när man inte kan uppehålla ett band, så är man tvungen att vara med i 3-4 olika.

Så det här tänkesättet har spridit sig hos festivalarrangörerna, som följaktligen tycker det är roligt att producera engångsföreteelser exklusivt för sin festival. För musikerna är det i sin tur svårt att tacka nej när någon ringer upp och frågar om hen vill vara med om att slå ihop ett band för en konsert.

- För mig har de här banden jag spelat med varit lite som försökslaboratorium, resonerar Krokfors, där man kan vara sig själv och tillåtas att utvecklas. Och också göra få bort sig, inte bara prestera hela tiden.

Om man smäller upp ett band för en enda spelning, så måste man få det att funka direkt, utan att ens ges chansen att öva särskilt mycket. Har man ett band där musikerna är på samma våglängd, så kan man diskutera och understöda varandra – hela processen är på längre sikt.

- I Krakatau höll vi på i sju år på det sättet, och när jag tänker nu efteråt så inte var jag väl nån häv musiker, menar Krokfors, men man hade tid på sig.

- Så det här är en aspekt som kanske lite har försvunnit i och med att man poängterar utbildningen så jättemycket. Och det är inte något fel på det heller, men om man allt för mycket tittar på hur folk presterar, så går man nog miste om någonting i mänsklig utveckling och konst.

Enligt Krokfors borde en musiker ges chansen att i fred få utveckla sin egen personlighet, i stället för det här med att det ska presteras och att man ska kunna en massa saker. Men vad som är lite paradoxalt är kanske att ”i fred” inte nödvändigtvis innebär att öva för sig själv, ensam, utan hellre tillsammans med andra. I ett band.

Alternativ till engångsföreställningar

Krokfors är ändå noga med att påpeka att han ingalunda vill kritisera vare sig We Jazz eller utbildning.

- Det skadar aldrig att veta saker, men om man tror att det som man lärt sig i skolan är det som man ska börja göra, då har man förstått saken fel.

Man måste våga glömma bort det man lärt sig, för att i stället söka efter någonting nytt, hävdar Krokfors. För om man allt för mycket litar på och lutar sig mot det som man kan, kommer det aldrig att ske något nytt.― Uffe Krokfors

Ett alternativ till dessa engångsprojekt, som Krokfors tror att verkligen kunde utveckla Finlands jazzscen, skulle kunna vara ett slags långsiktigare workshoptänkande.

- Det här är en lite idealistisk tanke jag har om att det kunde vara kiva om man skulle kunna satsa, säg två, tre eller fem år på en grej. Eller mest på det.

Vilket för vidare tankarna in på diskussioner han fört med äldre kolleger och berättelser han har hört av sådana som Pekka och Heikki Sarmanto, Juhani Aaltonen, Reiska Laine och Eero Koivistoinen om hur det kunde vara på 1950- och -60-talen:

- T.ex. Pekka Sarmanto, som hör till de enda basisterna som blev kvar då när kontrabasen började förstärkas och alla kunde höra vad basisten spelade… han blev kvar för han kunde spela rent, berättar Krokfors.

- Han har spelat med helt otroliga amerikanska legender på 60-talet, och det var inte fråga om en kväll, utan det var i två veckor, varje kväll. Att om man tänker vilken lärdom det ger att spela med nån Ben Webster i två veckor. Eller Don Cherry, Dexter Gordon och såna killar som har skapat hela grejen.

Sådana här möjligheter har helt och håller försvunnit i dagens läge. Dels så har förstås de gamla legendarerna dött. Men inte finns det heller sådana ställen där ett och samma band skulle få spela varje kväll i en vecka eller två.

Så här kanske slutligen ett litet tips till någon driftig producent eller modig krögare: varför inte pröva på att anställa ett husband för en lite längre tid och låta dem spela för ett en eller två kvällars gage.

- Visst skulle det vara kiva om man kunde tänka sig att få se ett band spela första kvällen och sedan lite senare en sista kväll – har det utvecklat sig? Jag kan slå mig i backen på att det har gjort det.

- För den bästa skolan är att gå upp på scen och spela för folk, menar Uffe Krokfors, och inte skrapa sig så mycket i huvudet där hemma.

Nog låter det här som ett attraktivt alternativ åtminstone för ett nytt namn på kommande, som är ute efter att få spela. Så var så goda att pröva.

Hör intervjun med Uffe Krokfors här:

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje