Hoppa till huvudinnehåll

Annikas Sacre - en studie i offer, makt och glömska

Foto från Annikas Sacre på Svenska Teaterns Nicken-scen.
Foto från Annikas Sacre på Svenska Teaterns Nicken-scen. Bild: Antti Ahonen annikas sacre

I sin nya soloföreställning utgår Annika Tudeer från ett av scendansens mest mytomspunna verk, Våroffer. Resultatet är en studie i dyster samtid och historisk glömska, tecknad med försåtlig lätthet.

Vilken konstig publik, sitter och fnissar åt en hednisk vårritual där en skräckslagen jungfru offras på naturens altare och dansar sig själv till döds ...

Ja, fnissen är verkligen många under den inledande sekvensen av Annikas Sacre men till vårt klena försvar kan jag väl bara säga att det är svårt att låta bli när Oblivias konstnärliga ledare Annika Tudeer på knappa tio minuter solosnabbspolar sig genom dansdramat Våroffer på Svenska Teaterns Nicken-scen.

Annikas Sacre är en uppföljare till klassikergranskningen Annika gör Svansjön tidigare i år. Med parodisk övertydlighet imiterar Tudeer inledningsvis gestiken ur den rekonstruktion som gjort anspråk på att ligga närmast Nijinskys originalkoreografi till Våroffer från år 1913.

Men parodin är förstås inget självändamål. Den finns där för att lyfta fram ett av uppsättningens bärande teman.

Skandalen som födde en myt

Våroffer, Le Sacre du Printemps, anses i dag vara ett av danshistoriens mest banbrytande verk. Men uruppförandet i Paris var verkligen ingen succé, publiken rasade.

Vaslav Nijinskys koreografi trotsade alla tidigare konventioner och blev i kombination med den orgiastiska brutaliteten i Stravinskys partitur för mycket för publiken. Under premiären fick den råa urkraften på scenen sin motsvarighet i salongen när åskådarna ur anhängar- och motståndarlägren drabbade samman så vilt att polis tillkallades för att stävja tumultet.

Skandalproduktionen lades snabbt ned och när tiden småningom hade hunnit ifatt verket återstod bara dunkla minnesbilder av Nijinskys originalkoreografi. Eftervärldens uppfattning om Våroffer är framför allt präglad av Stravinskys musik och alla de koreografier som senare format tolkningstraditionen.

Foto från Annikas Sacre på Svenska Teaterns Nicken-scen.
Foto från Annikas Sacre på Svenska Teaterns Nicken-scen. Bild: Antti Ahonen annikas sacre

Och det är ungefär där Annikas Sacre tar sitt avstamp. I vårt förhållande till det förflutna som alltid präglas av luckor: ogripbarhet, glömska, mytbildning och revidering.

En lek med förnumstig efterklokhet

Annikas Sacre leker med en tidsram där också den här uppsättningen förpassats till historien. I publikauditoriet sitter medspelaren Timo Fredriksson och intervjuar artisten på scenen.

”Var det så här Annikas Sacre började år 2015? Varifrån kom det aggressiva och explosiva?”

”Det var tiden”, svarar artisten på scenen. ”Jag var en bunke, jag samlade allt i min bunke i mig och så skvätte jag ut det i mina rörelser.”

Svaret blir dallrande i luften lika förrädiskt som allt annat i uppsättningen.

Samtidigt som vi med en rysning inregistrerar den antydda parallellen mellan vår tid och tillkomsttiden för Våroffer, alldeles på tröskeln till första världskriget, blottlägger svaret nämligen också hur revidering i efterhand fungerar.

Där eftervärlden tolkat in en medvetenhet om den stundande förödelsen i Stravinskys och Nijinskys original läser den här föreställningens fiktiva framtids-Annika själv alltså in sin medvetenhet i den tolkning som Tudeer i realtid strax innan gestaltat som en parodisk kopia av en obekräftad rekonstruktion.

Men samtidigt inkluderar Annikas Sacre som helhet förstås också den här ordväxlingen.

Hänger du med?

Nå, om inte i turerna så kanske åtminstone i idén.

Försåtligt om ansvar och skuld

Om Annikas Sacre ska beskrivas med ett enda ord är det ordet nämligen ’försåtlig’. Med skenbar enkelhet utvecklar Tudeer ett resonemang där det mytomspunna dansdramats historia och tematik korskörs med det förflutna såsom det ekar ur Tudeers egen familjehistoria. Och efterklangen skorrar.

Under en happening på Kaaitheater i Bryssel överrumplas hon t.ex. av frågan hur hon förhåller sig till Belgiska Kongo. Under en fråga som vid första anblicken ter sig absurd hittar hon sin egen parallell till kolonialismproblematiken. Gabriel Tuderus, en släkting som levde på 1600-talet, gick till historien för att han med brutalitet och nit tvångskristnade samerna.

I ett annat sammanhang dyker en dagboksanteckning upp från inbördeskrigets efterräkningar. Några rader där en hädangången släkting beskriver en rofylld eftermiddag på verandan när sällskapet sitter och 'njuter' av skottsalvorna från fånglägret i Dragsvik ...

Vem skriver historien och vilket är vårt ansvar i förhållande till den historia som format oss?

Är vi offer, förövare i förlängningen eller aningslösa medlöpare? Och framför allt, var börjar och slutar ’vi’ egentligen?

Annikas Sacre släpper oss inte lätt. Plötsligt finns det inte alls mycket att fnissa åt.

Läs också