Hoppa till huvudinnehåll

Sagan om den finlandssvenska dramatiken

Repetitioner på Teater Viirus
Regissören Maria Lundström, Malou Zilliacus och Alexander Holmlund jagar fram snö. Repetitioner på Teater Viirus Bild: YLE/Tomas Jansson alexander holmlund

Redan 1937 efterlyste kulturpersonligheten Hagar Olsson i radion en inhemsk svensk dramatik, 60 år senare gjorde Tomas Jansson detsamma.
Det skulle ta ytterligare 17 år, men nu bjuder festivalen Textfest på just det – åtminstone för några veckor.

Lördagen den 12 november går ridån upp för Textfest-festivalens sista två premiärer. Då har åtta kortpjäser producerats på en dryg månad – den största manifestationen för nyskriven finlandssvensk dramatik någonsin.

Då får jag äntligen vara med om det som jag själv drömde om när jag hösten 1997 gjorde mina första intervjuer och program om den finlandssvenska litteraturens bortglömda lillasyskon: dramatiken.

Scen ur föreställningen Vision.
Marc Svahnström, Maria Ahlroth och Minni Gråhn i Vision. Scen ur föreställningen Vision. Bild: Ingemar Raukola minni gråhn

Mera om det senare.

Intensiv energi

Under några dagar i början av december rusar jag mellan Teaterhögskolan och Teater Viirus för att följa med fyra produktioner som repeteras parallellt.

Repetitioner av Kycklingrättegången.
Från läsning... (Martin Bahne, Fredrik Lundqvist, Klara Wenner, Alexander Wendelin, Edith Holmström repeterar Kycklingrättegången). Repetitioner av Kycklingrättegången. Bild: Tomas Jansson/YLE alexander wendelin

Scen ur förestälningen Kycklingrättegången.
...till föreställning. Klara Wenner, Alexander Wendelin och Edith Holmström. Scen ur förestälningen Kycklingrättegången. Bild: Ingemar Raukola alexander wendelin

Det är en intensiv energi som omger arbetet: en lustfylld stress – om det nu kan finnas något sådant.

Det handlar förstås om att alla ensembler bara har dryga två veckor tid att repetera in de timmeslånga pjäserna. Men det känns också att det nu handlar om något helt unikt och närmast omöjligt, inte bara att repetera fram alla pjäser men också att bygga upp och riva ner och skapa scenografier och ljudbilder på nolltid.

I repetitionssalarna växlar man mellan engelska, svenska och finska nu när alla regissörer inte kan så bra svenska. Jag får följa med hur ensemblerna plöjer igenom långa sjok av pjästexterna, och snabbt märker jag att flera av dessa debuterande pjäsförfattarna faktiskt hämtar med sig nya slags historier och nya sätt att berätta dem på till våra teaterscener,

Få pjäser är helt färdiga, flera av dem hade mått bra av att manglas ytterligare några varv tillsammans med skådespelare och dramaturger. Men den här gången är det inte så farligt. Just den här gången känns det här med nya röster viktigare, att serveras historier som på ett eller annat sätt springer ur en värld som också jag är en del av.

”jag vet inte vilket som är mer beklämmande”...

Håller någonting alltså på att förändras nu?

- Jag hoppas att Textfest ska vara punkten som man senare kan titta på och säga, då började den positiva spiralen röra på sej, att med textfest fatta man att det är möjligt att verkligen göra relevant och bra och berörande teater av svensk dramatik i Finland, konstaterar dramaturgen Marina Meinander.

Scen ur Sara Enholm Hielms pjäs Vinterkriget
Martin Bahne i centrum av pjäsen Vinterkriget - here we go again:s krigmiljöer. Scen ur Sara Enholm Hielms pjäs Vinterkriget Bild: Ingemar Raukola sara ehnholm hielm

Marina är visserligen jävig, eftersom det är hon som tillsammans med Arn-Henrik Blomqvist drar det såkallade REKO-projektet, ett Kulturfondenfinansierat treårigt jätteprojekt som fungerar som ett paraply för textutveckling – alla Textfest-texterna har kommit till via REKO.

Men visst kan man dela hennes förhoppningar. Textfest kan vara början på något nytt, något som Hagar Olsson efterlyste i sin radiokolumn redan hösten 1937.

"Jag undrar om några av mina åhörare reflekterat över hur det kan komma sig att vi för närvarande praktiskt taget saknar en inhemsk svensk dramatik?", frågade hon sig.

"Jag vet inte vilket som är mer beklämmande, själva det faktum att det konstnärliga finlandssvenska dramat lyser med sin frånvaro, eller den tystnad med vilken denna omständighet förbigås."

När jag exakt 60 år senare började intressera mig för samma frågor och plockade upp Olssons stafettpinne i radion, kunde jag fortfarande ha använt hennes ord för att beskriva situationen. Och när jag för första gången bad teaterchefer kommentera situationen, slog de alla ut med händerna och konstaterade att man inte kan spela det som inte finns.

Det lät ju trovärdigt. Tills jag ett år senare träffade den litterära chefen för Londonteatern Royal Court – en central aktör när den brittiska teaterboomen arbetades fram under 90-talet.

När jag beskrev situationen i Svenskfinland för Graham Whybrow, konstaterade han att man aldrig kan skylla på författarna om det inte skrivs dramatik. Det är teatrarnas ansvar att skapa en jordmån som får dramatiken att blomma.

För att någonting ska hända, måste alltså teaterinstitutionerna ta sitt ansvar.

Klockriketeatern och Labbet

Småningom börjar man också i Svenskfinland diskutera problemet.

Jag fortsätter göra reportage, lilla Klockriketeatern börjar med offentliga läsningar, Teater Viirus grundar Labbet som ska arbeta för nyskriven dramatik, Kulturfonden satsar pengar, men eftersom Labbet inte är en producerande teater blir pjäserna hängande i ett ingenmansland.

Visst spelas det enstaka pjäser ibland, framför allt av dramatiker som debuterat på 1970- och 80-talen. Men nya röster har svårt att få plats, och i en kolumn 2010 konstaterar jag att det fortfarande inte existerar en vuxendramatik skriven av under 50-åriga dramatiker som skulle spelas regelbundet på våra institutioner.

Men så, hösten 2013, bestämmer sig Kulturfonden för att satsa stort, och redan nu vet man att REKO-projektet kommer att vaska fram ett 30-tal nyskrivna pjäser under tre år.

Scen ur föreställningen Kopparbergsvägen 20.
Viktor Idman i Kopparbergsvägen 20. Scen ur föreställningen Kopparbergsvägen 20. Bild: Ingemar Raukola viktor idman

Det betyder för all del i sig ingenting.

Sedan millennieskiftet har fler människor än någonsin tidigare intresserat sig för att skriva dramatik i Svenskfinland. Problemet är att så få av deras pjäser når ända fram till scenen.

När man om några år slår fast vilken roll Textfest spelade, och vad REKO egentligen åstadkom med sina 650.000 Kulturfondseuro, då räcker det inte med att man kan peka på att så och så många pjäser skrevs. Det enda som räknas då är hur många pjäser som faktiskt spelades på en teaterscen, och om man på institutionshåll fått sådan mersmak att man också utan Kulturfondspengar gör det till en regel att beställa pjäser av dramatiker.

Tillbaka till festen

Men nu, hösten 2015, behöver man inte tänka på bokslut. Nu är det fest.

Minneslista till Textfest-repetitioner.
Minneslappar på väggen till repetitionsutrymmet för Johanna Holmströms "Stephen Hawking är inte rädd för mörkret". Minneslista till Textfest-repetitioner. Bild: Tomas Jansson/YLE teater viirus

På Teater Viirus funderar Maria Lundström och skådespelarna Malou Zilliacus och Alexander Holmlund på hur man ska få det snöliknande materialet att se så magiskt ut som möjligt, en annan dag ser jag Klara Wenner spela konstnären Makode Linde i Johanna Koljonens Kycklingrättegången och jaga fram en monolog om konst och liv och verklighet och dröm på ett sätt som får det att ila längs ryggraden, och både här och där dyker Robert Koch upp och trollar fram ljudbilder till både den ena och den andra föreställningen.

I den stunden minns jag meningen jag upprepade till lust och leda kring millennieskiftet; ”det räcker inte att det nu och då spelas en nyskriven pjäs av någon dramatiker som inte kommer från teatervärlden, det måste spelas mycket, det behövs volym, annars får den där ena stackars pjästexten bära hela den nyskrivna finlandssvenska dramatikens framtid på sina axlar”.

Nu finns det volym på teater Viirus. Och när jag torsdagen den tionde november står i Viirus´ foajé i väntan på två nya premiärer, berättar decibelnivån på sorlet att jag är långt ifrån den enda som har väntat.

I väntan på premiär.
Fyra timmar till premiär. Teaterhunden Lumi har intagit "Vision"s scen. I väntan på premiär. Bild: Tomas Jansson/YLE textfest

Festivalprogrammet finns på textfest

I radioreportaget Sagan om den finlandssvenska dramatiken intervjuas också författaren Johanna Holmström, REKO-projektets Marina Meinander, Viirus´ konstnärliga ledare Maria Lundström, och den rikssvenska dramaturgen Anna Kölén. Dessutom blir det glimtar från fyra nyproducerade pjäser av Johanna Holmström, Tobias Zilliacus, Linnea Tillema och Johanna Koljonen.

Repetitioner av Kycklingrättegången.
Fredrik Lundqvist regisserar Martin Bahne i rollen som kyckling. Repetitioner av Kycklingrättegången. Bild: Tomas Jansson/YLE martin bahne

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje