Hoppa till huvudinnehåll

Lasse Grönroos: Vems klassiker?

Pocketboken krig och fred av Leo Tolstoj
Två klassiker Pocketboken krig och fred av Leo Tolstoj Bild: Lasse Grönroos / Svenska Yle taxi driver

Duns. Duns. Duns. Flaskbottnen träffar bokpärmen och gör fula märken. Jag måste slå tillräckligt hårt, men ändå vara försiktig så boken inte helt går sönder. Emellanåt svänger jag på boken så att framsidan är mot trädstammen och fortsätter banka på bakpärmen av den 1380 sidor tjocka boken. Respektlöst? Javisst. I högsta grad. Speciellt med tanke på att docent Ben Hellman som forskat i just detta litterära verk står bredvid och inte ser road ut.

Nästa dag talar vi om skam på kulturredaktionen. Jag följer en dag med kultur- och samhällsprogrammet Lassos rutiner och jobb som en del av ett teamkortsmål. För att visa mig häv har jag tagit med mitt misshandlade exemplar av Leo Tolstojs klassiker Krig och fred. Eller War and peace i det här fallet. En tjock pocketbok med väldigt liten text.

Att bestiga en tegelsten

Det handlade om att försöka öppna en rödvinsflaska med hjälp av den tjocka pocketboken. Normalt använder man en sko och en trädstam men jag skulle försöka öppna flaskan genom att banka flaskan mot boken mot en trädstam. Det känns ju litet skamset att erkänna att man inte har läst Krig och fred. Anna-Lena Laurén skrev en gång en kolumn om olika sätt att närma sig boken. En rysk kvinna konstaterade att man kan strunta i kriget och bara läsa om freden eftersom en normalt funtad kvinna inte får ut någonting av krigsskildringarna i boken. En annan metod var att "crawla" sig fram. Som när man simmar. Man läser och läser och kommer ibland upp för att andas och sedan dyker man igen ner i boken.

Här kan ni se mig försöka öppna vinflaskan med Krig och fred medan jag snackar med Tolstoj-forskaren Ben Hellman:

Så nu har jag då börjat läsa Krig och fred. Jag har valt den senare metoden och försöker läsa minst 20 sidor om dagen. Dessutom finner jag krigskapitlen intressantare än romanserna på fina kostymbaler i fredskapitlen. Jag har hunnit läsa 292 sidor på en och en halv vecka och jag har inte en blekblå aning om vad boken handlar om. Orsakerna till det är kanske inte de litterära kvaliteterna som Hellman höjer till skyarna utan min personliga brist på lugn och läsro. Det är betydligt enklare att ta sig an Husis eller Classic Rock med en ettåring som klättrar på ens huvud och en treåring som samtidigt fyller ens famn med egenproducerade böcker på cirka 4-5 ritade sidor. Den senaste boken dottern författade heter "Tårtan".

Tintin: Faraos cigarrer
My cup of tea Tintin: Faraos cigarrer Bild: Ellipse / Nelvana tintin: faraos cigarrer

Men var blev jag? Ja just det. Skam och klassiker. Skamliga klassiker? Hm. "Hej jag heter Lasse och jag har aldrig läst en klassiker." (Alla ropar "Hej Lasse!").

Varför just Krig och fred?

Jag frågar Ben Hellman varför Krig och fred anses vara en så stor klassiker. Är det kontexten och tidsperioden, är det några specifika berättartekniska grepp, är det någonting banbrytande eller är det den rena skära mängden sidor? Hellman berättar att boken har cirka 500 karaktärer utav vilka kanske 30 är de centrala personerna. I Ryssland har den också en annan klassikerstatus än i väst. Den nationalistiska aspekten saknas förstås för mig.

Jag borde kanske känna fosterländsk stolthet i att läsa Mika Waltari eller Kalle Päätalo? Tyvärr. Det gör jag inte, men jag minns ännu när jag tog mig an klassikern Sinuhe Egyptiern. Igen det där med skam. Det är genant när folk snackar om böcker man vet att man borde ha läst och man inte täcks säga att man inte gjort det. Det kändes som en hög tröskel att ta sig an Waltari.

Klassiker och "klassiker"

Å andra sidan; vem definierar vad som är en klassiker och vad som inte är det? I ett helt annat sällskap talar folk om helt andra sorts böcker och filmer och musik och här används ordet "klassiker" om alldeles andra alster än de där wikipedia-definitionerna på bokklassiker. Jag kan sitta med polare och diskutera Hunter S. Thompsons bästa böcker och här är vi direkt beredda att smälla klassikerstämpeln på pärmen. Samma sak med Charles Bukowski. Någon professor någonstans i läsesalens dammigaste hörn skrattar säkert i skägget åt sicken tarvlig boksmak. Brott och straff. Anna Karenina. Krig och fred. Ni vet, riktiga klassiker. Jag får inte bestämma vad som är en klassiker för jag vet ju ingenting.

Jag osäkrar revolvern

Kinesiska essäister och politiska dissidenter i husarrest i länder på andra sidan jordklotet vars diktsamlingar enbart getts ut på tyska och urdu är "the shit". Nobels litteraturpris går ofelbart till författare jag aldrig läst och vips fylls mitt someflöde av viktigpettrar som vill visa att de minsann läst Nobelpristagaren. "Rätt person fick priset!" Bla bla bla. Igen skammen. Om jag flikar in att jag läst varendaste en bok av Wilbur Smith och att min bokhylla till hälften består av rockbiografier så får jag knappast några vuxenpoäng. Eller säger det bara någonting om min bekantskapskrets på facebook? Varför skäms jag?

Men Sinuhe var bra. Sinuhe var riktigt förbannat bra. Och lättläst dessutom. Vilken lycka att få sina fördomar krossade! Jag plockade genast upp Mikael Ludenfot, Mikael Hakim och Rikets hemlighet och fann också dem läsvärda. Är Den tappre soldaten Švejk en klassiker? Vet inte, men jag gillade den skarpt när jag läste den för väldigt länge sedan. Kanske i tonåren.

Skammen beror på sammanhanget. Jag känner folk som inte har rört en bok i sitt liv och jag känner folk som ägnar största delen av sin fritid åt att läsa skönlitteratur. Själv har jag inte satt min fot på en teater sedan tidigt nittiotal (räknas Pettson och Findus?). Men jag har gått på hundra- eller tusentals konserter. Mycket klassiker: Black Sabbath, Sex Pistols, Rolling Stones, Madonna, Kiss, Springsteen. Mycket udda grejer också som man får coolhetspoäng för. I rätta kretsar. I de kretsarna där min War and peace bäst fyller funktionen som verktyg för att öppna en spritflaska. Vi skrattar åt dig som inte vet vem Syd Barrett, Euronymous eller James Williamson är. Vid vårt bord blir det en pinsam tystnad när du säger "bra film" på tal om Fear and loathing in Las Vegas och det är vi som byter bord när du säger att du aldrig sett Star Wars.

Vaxfigurer av Han Solo och Prinsessan Leia i Berlin i Tyskland.
Alla tiders klassiker Vaxfigurer av Han Solo och Prinsessan Leia i Berlin i Tyskland. Bild: EPA/BRITTA PEDERSEN han solo

Give (War and) peace a chance

Mitt eget recept för att slippa skämmas alltför mycket är att ganska långt strunta i vad andra tänker men samtidigt vara öppen för nya intryck. En etablerad klassiker kan visa sig vara en fantastisk läsupplevelse. Täällä pohjantähden alla t.ex. var en sådan för mig. Men den ligger inte lika högt på min lista som Tintin-albumet Blå lotus. För mig är den en klassiker (en av flera) som sannolikt gett mig mer än vad Krig och fred någonsin kommer att erbjuda mig. Fast vem vet; kanske jag snart kommer "in" i boken och får samma omvälvande upplevelser som när jag läst Skattkammarön eller Sagan om ringen som barn. Jag tvivlar, men sedan när jag läst igenom hela Krig och fred kan jag åtminstone säga att jag har gjort det och behöver inte skämmas för att jag inte vet vad de stora pojkarna och flickorna med basker talar om.

Det känns ju ändå bättre att skämmas över att jag fann den stora kända klassikern trist och halvdålig än att skämmas över att jag aldrig vågade läsa den.

Läs också