Hoppa till huvudinnehåll

Politik som storytelling och iscensättning

Anu Koivunen
Feminism är ingenting kontroverisellt, säger Anu Koivunen. Bild: Peik Henrichson. Anu Koivunen Bild: Fri film/Peik Henrichson anu koivunen

Professor Anu Koivunen är till sin utbildning ursprungligen konstforskare och humanist, och därför är det kanske inte så förvånande att hon tenderar att analysera politiken delvis som en rad iscensättningar. Men bara delvis.

Text: Peik Henrichson

Hon kan lätt växla mellan att analysera fiktiva spelfilmer ur ett genus- eller politiskt perspektiv, och närapå det motsatta, det vill säga analysera verkliga politiska händelser ur ett dramaturgiskt perspektiv. Som medieforskare är hon framför allt intresserad av politikens medialisering.

– Vi kan ta finansminister Alexander Stubb som ett exempel. Som utrikesminister och senare Europa- och utrikeshandelsminister i den förra regeringen, var han känd som en skicklig twittrare som kunde uttnyttja de sociala medierna bättre än många andra politiker.

– Men senare som statsminister fick han en helt annan roll och framstod inte längre som lika smart i de sociala medierna.

Från underbarn till struntpratare

Och nu har Alexander Stubb åkt fast för att presentera falska siffror i riksdagen gällande det planerade förvaltarregistret för aktieägande. Hur ser du som medieforskare på den stora berättelsen om den framgångsrike Alexander Stubb?

– Jag har i flera år intresserat mig för hur Alexander Stubb framtonar i medierna. Väldigt länge verkade det som om allt han vidrör förvandlas till guld. Det berodde kanske på att han lyckades kommunicera så effektivt både till medierna och direkt till sina anhängare.

– Han lyckades helt enkelt avläsa sin publik, och anpassa sin ton därefter. Men nu verkar det som om han åtminstone tillfälligt skulle ha tappat den här tonen. Men den stora berättelsen om Stubb är ännu på hälft. Som medieforskare måste jag ha en slutpunkt för att kunna uttala mig om den stora storyn.

Identitetsbygge på filmduken

Professor Anu Koivunen jobbar på institutionen för medieforskning vid Stockholms universitet, och har själv tidigare forskat mycket i den finska filmens historia från 1920-talet och framåt. Hon har bland annat analyserat hur nationella och sexuella identiteter konstrueras på filmduken, bland annat i de äldre Niskavuori- och nyare Kaurismäki-filmerna.

– Mitt intresse för genusfrågor är ungefär det samma oavsett om berättelserna utspelar sig på filmduken eller i det offentliga politiska livet, säger Anu Koivunen.

– För en genusforskare är vissa frågor alltid lika viktiga: Vem har makten, hur utövas makten, vilka frågor står i centrum och vilka frågor blir placerade i bakgrunden?

Självklart feminist

Då Anu Koivunen de senaste åren analyserat filmer om exempelvis sverigefinländare, har hon frågat sig varför manliga tårar och manlig sentimentalitet alltid verkar vara ett framgångsrecept för finsk film. I sin forskning strävar hon efter att inte moralisera eller agera domare, utan att ställa öppna frågor.

– Jag kan till exempel fråga varför man ofta gör just sådana här filmer, varför inte i bland helt annorlunda filmer. Här handlar det alltså inte om att kritisera själva filmen som ju kan vara hur bra som helst.

Du är själv både genusforskare och feminist. Men är det självklart att en genusforskare ska vara feminist? Åtminstone teoretiskt kunde man ju tänka sig att en forskare kunde ta avstånd från feminismen men ändå vara genusforskare?

– Det beror lite på hur vi definierar forskning och feminism, men för mig är feminismen egentligen något ganska okontroversiellt. Det betyder närmast att jag i min forskning ställer kritiska frågor, och försöker att inte vara blind för mina egna privilegier och premisser.

Falska dikotomier i flyktingfrågan

Att synliggöra underliggande premisser och tankemönster är viktigt också i den flyktingkris som för tillfället berör hela Europa. Flyktingdebatten i Finland skiljer sig på många punkter från motsvarande debatt i Sverige, anser Anu Koivunen.

– I Finland gillar man ofta antagandet att det finns två ytterligheter i debatten, och att vi bör samlas i mitten där sanningen finns. Men ett sådant synsätt kan också vara vilseledande, eftersom man ofta buntar ihop väldigt olika åsikter i de två imaginära ytterlighetspolerna.

– Ett annat problem med den finska flyktingdebatten är att man alltid väldigt snabbt vill neutralisera eller bortförklara rasismen.

– Helst vill man bortförklara rasismen med argumentet att det också finns en annan, rakt motsatt ytterlighet som är minst lika högljudd. Men vem som representerar denna motsatta ytterlighet förblir oklart. Är det Röda korsets volontärer eller exempelvis aktivister inom Amnesty?

I programmet Min jul väljer Anu Koivunen sina käraste julsånger och samtalar med Peik Henrichson. Radio Vega på julafton kl. 11.03.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje