Hoppa till huvudinnehåll

Traditionell jul ska det vara!

Pata Degerman och Veikka Gustafsson på Antarktis.
Pata Degerman och Veikka Gustafsson på Antarktis. Bild: Patrick Degerman min jul

Det är få människor som måste skaffa ett nytt pass innan det gamla har gått ut, på grund av att det är så fullt av stämplar. Upptäcktsresanden och äventyraren Patrick "Pata" Degerman är en sådan människa. Men har han någonsin firat jul på ett riktigt exotiskt ställe?

- Jo det har jag, julen 1997. I tält på Antarktis. Det var en vit jul, kan jag säga. Och en kall jul, verkligen. Men där satt vi. Och julklapparna, de fick väga högst fem gram. Jag fick en liten bit lakrits av Veikka [Gustafsson] och han fick en kolakaramell av mig.

- Sedan hade vi brev också med oss hemifrån. Men de fick inte heller väga mer än fem gram. Så det var inte något värst långt brev. Efter det här har jag inte tillbringat julen på någon expedition, så det här var den enda julen i sitt slag.

Hur får man julstämning när man sitter i ett tält på Antarktis, långt ifrån familj och vänner? För att inte tala om julgranar och -pynt.

- Vi åt julpasta med skinka, något slags carbonara, och så hade vi tomteluvor på oss. Och det var den julen. Sedan skidade vi vidare. Lite svårt var det ju att få någon riktig julstämning.

- Det året då vi var där så var det problem med satelliterna, satellittelefonen funkade inte. Så vi måste kommunicera via en kortvågsradio, en LV 217, en likadan som de har i armén här hemma, och med en lång antenn kunde vi vara i kontakt med ett läger som låg 360 kilometer från vår position. De förmedlade våra meddelanden, men vi kunde inte ringa hem direkt.

Pata Degerman och Veikka Gustafsson på Antarktis.
Julmiddag på Antarktis Pata Degerman och Veikka Gustafsson på Antarktis. Bild: Patrick Degerman äventyrare

Traditionell jul ska det vara!

Expeditionen till Antarktis 1997 är alltså den enda julen som Degerman har tillbringat "på fältet", åtskiljd från sin familj. Han beskriver sig själv som något av en traditionsmänniska när det kommer till julfirande.

- Jo, speciellt då vi är i hemlandet om julen, men vi har också flera gånger tillbringat julen utomlands med familjen, på någon varm plats, och då har vi inte orkat med hela julruljansen. Men hemma är det nog skinka, alla lådorna, julgran och keikkor och doningar som gäller. Det är ju de traditionella jularna man minns från barndomen, och det här har vi också velat ge åt våra barn.

Det finns sannolikt inte många finländare som har sett sådana mängder snö och is som Pata Degerman har sett under sin karriär. Vad tycker han då om att skotta snö?

- Att stiga upp klockan sex på morgonen och skotta snön från gården, tja, inte vet jag nu riktigt… Men däremot tycker jag nog om snö och kallt väder. Som yngre gillade jag söderhavsöar och sol, men med tiden har jag insett att jag är nog gjord för det här kalla vädret. Det passar mig riktigt fint!

När två prylnördar som dessutom delar ett intresse för kameror och fotografering möts så är det kanske ingen överraskning att man är överens om en sak då det kommer till julklappar.

- Hårda paket är alltid trevligt!

I Degermans yrke är prylar ingalunda en lyx, och då ber man inte jultomten om billiga hobbyprylar, för sådana kan kosta en livet när det kommer till kritan. Det ska självklart vara rejäla doningar, och sådant kostar. Men Degermans favoritpryl av alla tillbehör i hans ryggsäck är varken värst dyr eller exotisk.

- En pryl som jag använder nästan dagligen är min pannlampa. Min fru går och lägger sig lite tidigare än jag, och då kan jag ligga där bredvid henne med pannlampan och läsa utan att störa henne, jag brukar alltid läsa om kvällarna. Men jag använder pannlampan också annars, nästan dagligen har jag den på huvudet där hemma. Pannlampan är en grej som jag aldrig åker någonstans utan.

- Ishackor och sådana här saker är ju bra, men de kan ställa till med problem åt en. Som nyligen då jag var på ett sjukhus för att hålla föredrag, då glömde jag mina djungelknivar i bagageluckan på min bil. Jag behövde dem, så jag sprang iväg för att hämta dem. Så kom jag inrusande med två djungelknivar i händerna. Säkerhetsvakterna på det sjukhuset var tydligen på alerten, för de tog mig ganska kvickt åt sidan…

Prylar i ur och skur

Elektroniken då? Vilken är Degermans viktigaste elektronikpryl? GPS-navigatorn kanske?

- GPS-navigatorn kan man tyvärr inte alltid lita på, batterierna brukar ta slut och så hände det mig en gång, det var under “nine eleven” när det smällde i New York, då stängde amerikanerna av sina GPS-satelliter. Vi var mitt ute i djungeln i Amazonas och där stod vi sedan mitt ute i det gröna med tre olika navigatorer som inte gav oss några koordinater. Men en GPS är nog bra att ha, till exempel då du ska hitta tillbaka till ditt tält, det är viktigt.

- Men satellittelefonen är kanske ändå min viktigaste pryl, och då tänker jag inte på situationer där det händer någonting, utan bara det här att kunna upprätthålla kontakten hem. Det har funkat jättebra att ha den med.

Uppmuntrar Degerman då sina barn till att bli upptäcktsresande? Ger han kartböcker åt dem i julklapp, liksom att “vink vink”?

- Jag gav nog en ishacka åt min son när han var två år gammal. Sedan hackade han is med den i fyra - fem år hemma på gården tills hackan var helt skruttig. Då kom han till mig och sade att “jag vill till en glaciär” och PANG åkte vi i väg.

- Men nej, några kartböcker har de inte fått ännu åtminstone. Barnen har varit med på resor till Grönland och Island, men vi har tänkt att de får nog välja helt själv vad de vill göra.

"Oj nej!"

Pata Degerman har alltså två barn i åldern 14 och 17, det vill säga just den där åldern när äventyrslusten brukar vakna upp på allvar. Är det här någonting som oroar honom, att han snart kanske får tillbringa sömnlösa nätter medan barnen är och klättrar på någon glaciär någonstans på andra sidan jordklotet?

- Vi har tänkt på det här med frun som att att “oj nej! Men det som är bra att jag vet vad som är farligt. Vad man inte ska göra. Så vet jag också att somliga saker, som att bestiga ett högt berg, om du gör det på rätt sätt, om du övar väl för det så då är det okej. Då blir det inte så farligt som det ser ut eller låter. Då kan jag lite följa med att har de övat tillräckligt.

- Men däremot så har jag lite svårt med min dotter, hon älskar hästar. Och jag är brutalt rädd för hästar! Jag hör hela tiden av kompisar saker som att “min morsa föll från hästryggen och bröt bäckenbenet” och det ena med det tredje. Någon av dem blev sparkad i huvudet. Så det är farligt! Men där har jag inget att säga till om. Jag har själv gjort mina egna val och min morsa, hon fick nu ta det, så jag kanske själv får finna mig i det som förälder.

Som sagt, också det här som vi kallar "äventyr" är som regel ganska tryggt när man vet vad man gör. Det inkluderar också vilda djur, som Degerman inte bekymrar sig för. De riktiga farorna som man ska oroa sig för, de går nästan alltid på två ben, menar han.

- På mina expeditioner har jag märkt att det är sällan som djuren är farliga. Omständigheter som stormar och glaciärer och sådant kan vara farliga, men det farligaste av allt, det är nog vi människor. Vi är så pass smarta att vi märker att “ahaa, sidu, du har ganska fin jacka, att om jag skjuter dig och tar din jacka så då får jag en fin jacka”.

Jag har lite svårt med min dotter, hon älskar hästar. Och jag är brutalt rädd för hästar! Men där har jag inget att säga till om. Jag har själv gjort mina egna val och min morsa, hon fick nu ta det, så jag kanske själv får finna mig i det som förälder.― Pata Degerman

When the going gets tough...

Vad är då den farligaste situation som Degerman har varit med om under sina resor?

- Den här sorten, då en Kalasjnikov pekar mot din panna och killen som håller den börjar titta på din utrustning, att sidu bara, och du är tusen kilometer från närmaste by, då är det inte bra. Men vi klarade den situationen på ett intressant sätt: jag hade en kompis som rökte tobak. Vi var två i djungeln, det var sex stycken av dem. Så jag väckte kompisen; han hade varit i Främlingslegionen. Han stack upp huvudet från hammocken och sade “Hello, my name is mr. [cigarrettmärke]!” I det skedet så stannade allting upp och killarna undrade att vad är det här?

- Så min kompis gick till sin ryggsäck och plockade fram en kartong med cigarretter och började dela ut dem och sade åt mig att “Pata, kaffe och jäkligt kvickt!" Sedan satt vi där och drack kaffe och vapnen, de försvann ur sikte och killarna tittade på våra grejer, vad vi hade, och sedan sade de bara att morjens morjens och det var det.

Beacharnas beach

Men det är inte bara berg, glaciärer och djunglar som faller Pata Degerman i smaken, han tackar inte nej till en schysst beach då och då. Och för den som vill ha den bästa tänkbara beachen att sträcka ut sin frusna lekamen på har Degerman följande rekommendation:

- Tonga. Mitt i Stilla oceanen, nära Fidji. Tahiti är ju också ganska fint, men väldigt dyrt och mycket turister. Men på Tonga finns det en plats som heter Ha’apai, på den mellersta ön i ögruppen. Och dit kommer man med en gammal DC-trea. Där finns en av världens finaste beachar, eller egentligen två eller tre stycken. Otroliga beachar, fullständigt folktomma, alldeles vit sand, palmerna hänger över det turkosa vattnet.

- Två gånger har jag paddlat längs hela det här korallrevet i några veckor, och det är helt otroligt fint! Vattnet är varmt och där finns valar som du kan titta på längre ut. Det finns inga farliga djur där, och tsunamier förekommer inte där, stället ligger i skydd mellan öarna. Du kan råka ut för en storm om du åker dit under stormsäsongen, men i övrigt - Tonga! Absolut!

Hör Pata Degerman berätta mer om sina äventyr, och spela sina favorit-jullåtar, i Min jul, Radio Vega den 23.12 kl. 18:03.

Patrick "Pata" Degerman
Patrick "Pata" Degerman Bild: Patrick Degerman pata degerman

Läs också

Vetenskap

Nyligen publicerat - Vetenskap