Hoppa till huvudinnehåll

Har Bamse gått för långt?

Bamse och tjuvstaden
Bamse och tjuvstaden Bild: Tre Vänner bamse och tjuvstaden

Den svenska serietidningen Bamse har aldrig stuckit under stol med att det är med våld som ondskan skall kuvas. Trots att serien är snäll och arbetar för de goda värdena.

På gymnasiet meddelade min smartaste kompis, ”Kapten”, att Bamse var socialist, eller socialdemokrat. Det har jag hört flera gånger sen det, men aldrig innan. Det här skedde precis i de tiderna som de socialistiska staterna i Europa rasade samman och var lite uppseendeväckande då.

Men visst hade jag både läst om förintelsen i Bamse och på stugan har vi en 80-tals Bamse om en liten kanin som enligt normen inte ”kunde” vara lucia, men ändå tilläts lussa.

Det finns något normkritiskt i serien, samtidigt som den (åtminstone på den tiden jag läste den) utspelar sig i en väldigt traditionell miljö. Bamse jobbar i skogen och Brummelisa jobbar i leksaksaffären men tar också hand om hemmet.

Skurken nummer ett heter Krösus och är en kapitalistisk sork, men jag minns också hur man under sent 90-tal, då Bingolotto var Sveriges typ populäraste program där folk vann en massa dyra saker, publicerade ett avsnitt med lotto där en girig sork som liknade programledaren Loket Olsson, vilket väckte debatt. Bamse tog ställning mot denna varufetischistiska veckoslutsunderhållningsfolklighet.

I år har Joe Hill, sångaren och fackföreningskämpen som åkte till Amerika och som Göran Greider skrivit om, figurerat i Bamse.

Bamse bildar oss och serien arbetar mot olika uttryck av ondska.

Jag minns då byns buse Vargen blev snäll. Då emottogs han med vänlighet och integrerades i den sociala gemenskapen. Ja, det var väl så att snällheten var möjlig för honom på basis av hur resten av byn såg honom.

Fysiologiskt är en varg ett hot mot kaniner och andra smådjur. I Bamses värld har Vargen fått rollen som någon "fundamentalt annan", ett livsform som utgör ett hot mot ordningen. Vargens plötsliga snällhet blir därför en rätt stark politisk markör; det finns inga ”andra” som inte kunde vara en del av ”oss”.

Samtidigt minns jag ändå mest dunderhonungen som bara Bamse tålde, vilket gör honom till en slags annan. Honungen är ett fascinerande preparat och bygger på idén om att människan kan växa ur sig själv och det här är något som är gemensamt för superhjältar i serievärlden.

Bamse är ett folkhemmets egen superhjälte.

Dunderhonungen ger Bamse styrka att utföra sitt moraliska förnuft, som ofta går ut på att skydda just byn eller gemenskapen eller en utsatt individ.

Egentligen står Skalman för förnuftet, men han brukar somna i storyns kritiska skede och Bamse får rycka in. Kan man se det här som en förnuftskritik, som att förnuftet egentligen inte räcker till för att förverkliga goda idéer - såsom hur godhetens skall segra i världen? Våldet får träda in där förnuftet fallerar.

Så vad berättigar då detta våld? Jo skurkarnas ondska och mänskliga värden och intressen som hotas. Bamse blir ett slags en-persons FN, en institution som fungerar som garant för att rättigheter till liv, trygghet, rätten att inte diskrimineras med mera förverkligas.

Moralfilosofiskt kan man inte säga att han skulle fungera som ett konfliktlösningsexempel för en och var av oss. Världen är full av våldsspiraler och Bamse-samhällets söta lycka är att dunderhonungen ger björnen ett så ofantligt styrkövertag att inte ens småskalig terrorism skulle bita på honom.

Bamse riskerar aldrig att försätta sin by i ett läge där en våldsspiral sakta men säkert bryter ner strukturer och moralen.

Bamses våld är i varje exempel den rätta handling som, enligt utilitaristiskt tänkande, genererar maximal lycka. Eller minimerar olusten eller lidandet som skurkarna orsakar.

Serieläsaren förstår skurkarnas ondska, och deras medkänsla väcks då de ser hur oskyldiga människor utsätts för den. Våldet kommer in som rättvisa.

Det som ändå sällan händer i Bamse är att de folkbildande värden, den snällhet, som i övrigt predikas i serien och den normmedvetenhet som finns, skulle vara det som så att säga är kraften som förändrar världen. (Måste här påpeka att jag nog mest är bekant med 80-talets Bamse, men har läst en del nyare med mitt barn och fått intrycket att inte så mycket förändrats).

Tänk om Bamses samfund i ett enda avsnitt skulle stå upp och säga att, nej Bamse, sitt hemma du – medkänsla och vänlighet kommer nog att få tjuvarna att tänka om.

Då skulle Bamse vara en serie som skiljer sig från hur människor som vill gott ofta är, att de legitimerar sina våldshandlingar med det goda ändamålets kraft.

I det verkliga livet riskerar den som ger sig in på våldets väg att långsamt förändras, man börjar likna det man vill bekämpa. I fiktionens Bamse lyckas han förbli en helmysig björn, trots att han spöar skiten ur ondingarna stup i kvarten.

Vilka signaler ger det här åt barnen?

Se Bamse och tjuvstaden i Yle Fem, den 25.12 klockan 19:40.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje