Hoppa till huvudinnehåll

Teater då ingen ser

Radioteaterinspelning
Radioteaterinspelning Radioteaterinspelning Bild: Anna-Sofia Nylund/Yle slanten

I en radiostudio dansar en grupp skådespelare framför mikrofoner. De blundar, ligger på marken eller skakar hela sin kropp. Utan att någon betraktar dem. De skapar en känsla för lyssnaren.

När pjäsen sänds kommer örat att uppfatta den känslan som skådespelarens röst förmedlar.

Den mänskliga blicken

Jag får följa med inspelningarna av hörspelet Slanten, som görs tillsammans med Radioteatern och Teaterhögskolans tredje årskurs. Jag pratar lite med de blivande skådespelarna.

Att spela teater genom mikrofoner är en ny upplevelse för många. Eftersom radioteater är en akt av skådespeleri då ingen tittar på väljer jag att fråga dem om just det som inte finns närvarade under inspelningarna

Det finns ju ett talesätt som säger att teatern är ingeting utan sin publik, vad har du för tankar kring detta att bli påtittad av den mänskliga blicken?

Dick Idman, Johanna Köster, Wilhelm Enckell, Salla Loper och Alexander Holmlund. I soffan: Klara Wenner, Ole Owre Storhaug, Saga Sederholm, Liisa Tremmel, Alexander Wendelin, Petra Heinänen och Minni Gråhn.
Dick Idman, Johanna Köster, Wilhelm Enckell, Salla Loper och Alexander Holmlund. I soffan: Klara Wenner, Ole Owre Storhaug, Saga Sederholm, Liisa Tremmel, Alexander Wendelin, Petra Heinänen och Minni Gråhn. Bild: Jessica Edén slanten

Liisa Tremmel tänker att varje skådespelare har en viss sorts sund narcissism inom sig, eftersom man annars inte skulle kunna förhålla sig till sin publik. Alexander Wendelin reagerar på olika sätt i situationer där han är påtittad.

– Det kan kännas mycket mera nervöst att bli intervjuad framför en liten kamera än att stå på en scen och spela en roll framför hundra personer, berättar han till mig och min lilla kamera.

För vissa försvinner den privata blygheten genast de äntrar en roll. Petra Heinänen tampas med att känna sig naken på scen och skammen det kan föra med sig. Samtidigt är hon som privatperson mera rädd för blicken än då hon står på en teaterscen.

Wilhelm Enckell känner att det inte finns någonting att vara rädd för om man tror på det man gör. Men det verkar ändå som att just rädslan är det som många jobbar på att omvandla till styrka och kanske det är den friktionen som skapar den där speciella relationen till publiken?

– Det finns en förbindelse som ger mig en energi som inte finns utan en publik, säger Salla Loper

Titta på Teaterhögskolans treors tankar kring publik här:

Radioteaterns egenart

Regissören Marina Meinander ber skådespelarna att tala som Anthony Hopkins och Jodie Foster. De testar om kontakten mellan rollkaraktärerna ändras om de står med ryggarna mot varandra istället för att titta varandra i ögonen. Det gör det.

Avståndet spelar betydelse. Blickriktiningen lika så. Allt det vi inte ser då vi lyssnar.

För den framtida publiken

Heinänen berättar att det känns både tryggt och farligt att jobba utan publik. Man kan lätt hamna in i sin egen bubbla och glömma bort omvärlden. Därför måste man ändå jobba för publiken även om den inte finns där och då utan är öron som lyssnar mycket senare.

– Här skapar man någonting som fullbördas då det möter sin publik, säger Ove Øwre Storhaug

Titta på skådespelarnas olika metoder för att få fram det rätta ljudet.

Lyssna på Slanten. Mellan 28.12-2.1 sänds en del i taget i Radiohuset, mellan klockan 15 och 15.30.
Den 30.12 klockan 21.05 sänds hela uppsättningen i Radio Vega, med repris 3.1 klockan 15.03.

Text: Anna-Sofia Nylund

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje