Hoppa till huvudinnehåll

Vardagliga sketcher i Radioteaterns nya pjäs

Radioteaterns "Slanten - en vintersaga".
Radioteaterns "Slanten - en vintersaga". Bild: Svenska Yle slanten

Man blir entusiastisk över idén att låta ett mynt spela huvudrollen och vandra från ficka till ficka i ett vintrigt Helsingfors. Men besviken över att fantasin inte fått flöda friare i radioteateruppsättningen Slanten, skriver vår recensent Maria Lindh-Garreau.

Efter en urstark radioteaterhöst kommer en uppsättning som känns mer konventionell. Det är Teaterhögskolans tredje årskurs som står bakom Slanten – en vintersaga tillsammans med Marina Meinander. De studerande har bollat fram idéer kring olika rollfigurer och situationer och Meinander har skrivit en text utifrån idéerna, och hon har också regisserat texten.

Allvetande mynt

Slanten är inte bara ett mynt utan också en allvetande berättare som presenterar sina människor för lyssnaren. Det är mestadels unga personer som euroslanten hamnar hos i hörspelet – när den inte vilar i en kall kassaapparat. Vi möter studerande som raggar killar på nätet, familjer där skilsmässa och/eller arbetslöshet tär på vardagen, festande unga vuxna och romska tiggare.

Det är inte mycket som blir spännande eller riktigt engagerande i uppsättningen. Det känns snarast som vardagliga sketcher sammanvävda till en helhet genom euroslanten.

Som mest smärtsamt – och cyniskt – blir det i scenerna kring den romska tiggaren. Det är en livlös kropp som ligger på en parkbänk, men en av tjejerna som funderar på nätdejting slänger ändå ett mynt i pappersmuggen och önskar sig samtidigt någonting. Hon ser nämligen tiggarnas kaffemuggar som önskebrunnar!

Av de som passerar verkar det vara en sexårig flicka med det vackra namnet Tindra (Saga Sederholm), som har det minst komplicerade förhållningssättet till tiggaren. Och så förstås den romska kvinna som läser en bön och lägger ett gravljus på bänken.

Tänk om fen kom på riktigt?

Just Tindra mister en tand och väntar ivrigt på tandfen, lika ivrigt som jag som lyssnare. Men det kommer ingen fe. Det blir bara små fotspår i socker runtom glaset där tanden ligger i väntan på att tandfen ska byta ut tand mot mynt. Fotspåren i sockret ritas av Tindras storebror, spelad av Ragnar Aminoff. Det är en vacker bild, men visst hade det varit mer lattjo om tandfen kommit på riktigt.

Eller tänk om döden hade överbryggats och Tindra fått kontakt med den romska tiggaren, som nu förblir anonym. Såsom det naturligtvis är med tiggare för de allra flesta som bara går förbi dem. Slanten – en vintersaga håller sig till det realistiskt vardagsnära. Teaterhögskolans tredje klassare tänker nära verkligheten och det magiska lämnas därhän, förutom det att de gett huvudrollen åt ett mynt.

Vackert och ömt är det när en dansare, som precis fått en roll, sjunger en deprimerad rikare flicka till sömns. Eller när singelmamman, som just blivit arbetslös, åker utomlands och badar i havet i den sammetslena natten till syrsors sång.

Myntet vill vara stilla

Slanten ägnar sig också åt självbespegling. Hon säger att ju mer hon rör sig desto bättre är det för välfärden och för Europa. Ju snabbare det går desto bättre. Pengen ger saker betydelse. Men folk tror sig vara beroende av slantarna, medan det egentligen är slantarna som är helt beroende av människorna. Slanten själv drömmer om att göra sig självständig och om att inte ständigt vara i rullning. Den här självbespeglande analysen blir kanske lite på hälft. Den hade gärna fått gå djupare och skära hårdare i dagens övertro på ekonomiska variabler.

Personregin fungerar genomgående utmärkt. De studerande är otvungna inför mikrofonen och skapar trovärdiga rollfigurer. Petra Heinänen är tjusig i huvudrollen som Slanten. Hon låter snäll och uppriktigt engagerad i sina människor. Alexander Wendelin har gjort musiken som hans rollfigur Niko spelar i parken. En musik som blir lite som en signaturmelodi för hörspelet för att den hörs i bakgrunden då och då.

Text: Maria Lindh-Garreau

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje