Hoppa till huvudinnehåll

Kristina Alstam: Brev från kolonien

Kristina Alstam är en av de medverkande i serien Vierge Moderne.
Kristina Alstam är doktorand i socialt arbete, litteraturrecensent och skribent. Hon medverkar i serien Vierge Moderne på Yle Fem. Kristina Alstam är en av de medverkande i serien Vierge Moderne. Bild: Laila Vianden vierge moderne

Mauretaniens östra gräns och Sudans norra. Tchads gräns mot Libyens, har ni sett dem? Spikraka. Dragna av några som satt i Wien och bestämde kontinentens utseende, av några som satt runt ett bord och mätte med linjal.

Man kan säga vad man vill om att göra så. Men gränserna är verkliga: innestängande och uteslutande. På samma sätt har ni beskurit våra liv. Ni har rätat ut det som vindlade och vred sig, rakt över buskagen och floderna har ni dragit er blyerts. Ni är kolonisatörer, vi är kolonier. Du är Wien och jag är Tchad.

Nej, säger du. Jag har inte gjort detta. Det är orättvist, jag äger inte ens en linjal och jag hade aldrig råd med biljetten till Wien. Och du kan ha rätt. Kanske har du aldrig rätat ut en enda kvinnas gräns. Men känner du inte metallen i hennes bröstkorg när du går bakom henne i gångtunneln? Vet du inte att hon förväntas städa efter en undersökning medan du slipper? Fast ni båda är läkare på samma klinik. Påstår du att du är ovetande om att flickor ges mindre taltid i våra skolors klassrum? Då vet du inte mycket om gränserna runt Tchad. Nu ska du få en geografilektion.

Det började när brösten växte ut. Sedan dess har jag blivit ombedd att inte vara så sur, inte skratta så högt, inte bjuda in, inte avvisa, inte vara så söt, inte vara så ful. Min röst var för stark, jag pratade för mycket, så löjligt att jag lyssnade på Jimi Hendrix, jag borde kanske banta. Annons efter annons om mina rynkor, mitt underhudsfett, mina celluliter. Förstår du? Vinklarna vid överläppen som döpts till rynkor, hullet ni kallar underhudsfett och groparna på lårens baksida som ni benämner celluliter, de var ju mina gränser. De var buskagen, floderna med kanoter på, rötterna som snodde sig runt stenarna på stigen. Mitt pratande, den starka rösten, Jimi Hendrix. Ni ville inte ha mig så.

Tiden går, säger du, vi visste inte bättre. Det blir bättre och bättre dag för dag, mumlar du tröstande. Men tiden går ju inte! Jag säger samma saker till dig nu vid drygt 47 som vid strax 18 och jag får fortfarande metallsmak i munnen av att möta den nattliga skocken berusade killar. Tiden förmodas göra något med oss men vad är tid och vad gör tid?

När Roberto hände mig (Antibes på åttiotalet: Hawaiian Tropic, killar i backslick och vita skjortor, flödande sol och sportbilar) trodde jag det kallades ”hångla”. Herregud, tänkte jag när vi kom ned i hotellobbyn och blusen satt som ett trasigt dragspel runt överkroppen, detta är heterosexualitet? Hur ska jag kunna vänja mig? Tiden hade inte hunnit hjälpa mig med vad man ska kalla det när händerna låses fast bakom ryggen och nån tvingar en ner. Jag vågade inte kalla det för vad det var: ett våldtäktsförsök. Inte heller vågade jag bli arg, för ni benämnde alltid min vrede som bitterhet. När jag bad min klasskamrat Peter sluta avbryta mig fick jag ”var inte så bitter” till svar. När jag klagade över bristen på kvinnohistoria på gymnasiet hette det att jag var en ”bitter kvinnosakskvinna”. Jag blev så förvirrad av det – det var ju arg jag var? Idag vet jag att om man ges en bitter kalk att dricka blir eftersmaken bitter.

Ja, tiden är en bundsförvant. Med tiden strömmar vattnet tillbaka över gränsen. Rötter äter sig ned under markytan, blommor knakar sig upp ur asfalten. Tiden hittar fram till orden som berättar historien om mig. Orden hittar fram till er och er illgärning. Tid är en bundsförvant, eftersom tid är historia. Mary Wollstonecraft, Emmeline Pankhurst, Leila Ahmed, Minna Salami, Mireya Quezada. Deras bitterhet har räddat många kvinnor, utan den hade jag inte haft rösträtt idag. Kvinnors brokiga historia som vi inte delar med varandra men ändå delar i kraft av vreden. Med tiden ser jag att det är hos dem jag hör hemma. Därför är medelåldern en försoning – bara inte av den stillsamma sort du föreställer dig. Jag är försonad med de år då jag svek mig själv för att inte trampa över den uppritade gränsen.

Jag är Tchad, stympad av herrarna i Wien. Men längs min gräns springer rebellerna om nätterna – Leila, Emmeline, jag och Mary. Tillsammans gör vi tiden.

Text: Kristina Alstam.

Anna Bloms och Karin Töttermans serie Vierge Moderne – om tid, kropp, identitet, begär, karriär och moderskap - med bland andra Karolina Ramqvist, Sanna Tahvanainen, Hannele Mikaela Taivassalo, Malin Kivelä och Louise Agnesdotter startar på Yle Fem fredagen den 15.1 kl. 20.00.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje