Hoppa till huvudinnehåll

Anna Blom: Välkommen bakom kulisserna på vinnarfilmen

Novellfilm 2015 - Anna Blom och Ville Tanttu
Anna Blom skrev manus och regisserade, Ville Tanttu filmade. Novellfilm 2015 - Anna Blom och Ville Tanttu Bild: Camilla Thelestam anna blom,novellfilm 2015,ville tanttu,yle fem

Jag har gjort många dokumentärer men hade aldrig tänkt seriöst på möjligheten att göra fiktionsfilm, även om jag alltid älskat att filma, skriva och berätta.

Kanske var det därför möjligheten att på allvar utveckla ett manus inom ramen för Novellfilm 2015 blev en så lustfylld process. Varvat med känslor av skräck för att vara pinsam och löjlig. Plötsligt kändes fiktion som något väldigt utlämnande. Även om det är fantasi så är det ju min hjärna som producerat den.

Här kan du se hur filmen föds när bildstil, rekvisita och rekvisita arbetas fram med bland andra huvudrollsinnehavaren Alma Pöysti:

Jag läste om hur andra gör och någonstans snappade jag upp hur Sofi Oksanen researchade sin roman När duvorna försvann, genom att provskjuta Kalasjnikovs. Så störtcoolt. Själv kände jag mig definitivt inte lika cool - jag som skrev om barn, husdjur och jobbig kärlek. Men sedan läste jag Oksanens roman, alltså resultatet av hennes research, och det sista huvudpersonen tänker på medan hans liv sipprar ur honom på en estnisk åker är hans mamma och den flicka han är förälskad i. Det ingöt mod i mig.

Här kan du se inspelningssituationer både framför kameran och bakom kulisserna:

Jag börjar tro att det största som drabbar oss i våra ombonade liv har med kärlek i olika former att göra. Vi försöker fånga in kärleken i olika institutioner och överenskommelser, men det leder till känslomässig misär. Alla människor är innerst inne ensamma. Det är vår tragedi.

En sådan arbetsglädje!

Arbetsprocessen gav mig djup glädje, ibland avbruten av en intensiv rädsla för att misslyckas. Jag försökte lindra rädslan med att läsa böcker, särskilt om hur man regisserar skådespelare. Det hjälpte onekligen min självkänslan lite grann. Kanske lärde jag mig till och med något, men där tror jag faktiskt att ungefär samma villkor gäller såväl dokumentärer som fiktion - regissören skapar en möjlighet för de medverkande slappna av och göra det bästa de kan.

Ulrika Bengts hjälpte till med goda råd och de var på sätt och vis enkla: följ din intuition. Film handlar om känslor och då gäller det att vara öppen, sensitiv och lyhörd för vad som verkligen händer på bilden. Men en filmsituation är en filmsituation och det kan visa sig när man efteråt tittar på bilderna att det man trodde fanns där inte alls kom med. Det avslöjas sedan obönhörligt i klippet.

Hurudan blir filmen när alla bitar pusslats ihop?

Roadtrip med Alma Pöysti

Att göra film är alltid ett samarbete med många människor och i fiktionsfilm är det många inblandade; scenograf, ljud, ljus, foto, smink, kostym, klipp bland annat. Jag hade turen att kunna förlita mig på en otrolig fotograf; Ville Tanttu, som jag dessutom har ett långt och tätt samarbete med från dokumentärfilm. Vi hade vår vanliga arbetsfördelning: han fixar bilderna, jag fixar människorna. Hur det sen går till är svårt att säga. Jag gjorde en roadtrip till östra Finland tillsammans med skådespelaren Alma Pöysti - och det är så jag jobbar med "vanliga" människor - alltså medverkande i dokumentärer - också om jag kan.

Man spenderar tid tillsammans, lär känna varandra, hyser tillit och sedan filmar man. Skådespelaren skapar de facto en sanning när hon gestaltar manuset. Jag upplever att fiktion och dokumentär på många sätt är lika. Det gäller att hitta, eller att skapa, sanna ögonblick som förmedlar den historia man vill berätta.

Själva inspelningen var ett kreativt paradis. De flesta scener gjordes på enkla inspelningsplatser och vi hade sällan fler än två skådespelare samtidigt i bild. Det här gjorde att vi inte behövde förflytta oss så mycket, jag kunde fokusera på skådespelarna och det fanns gott om tid att göra omtagningar. Jag tror vi kan säga att vi gjorde alla scener så bra som vi kunde med den kunskap vi hade just då.

Värme i hjärtat

Världen har förändrats mycket sedan i våras. Rädsla och våld griper omkring sig i samhället. Då är det viktigare än någonsin vilka historier vi berättar. I dessa tider gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Jag har en bok på nattduksbordet som jag ofta återvänder till då det gäller film. Det är Den förseglade tiden av den ryska regissören Andrej Tarkovskij. Han säger såhär: ”Men allt kan slutligen reduceras till en enkel beståndsdel som är det enda människan kan räkna med i sin tillvaro: förmågan till kärlek. Denna del av själen kan växa ut till den avgörande existentiella faktor som ger mening åt en människas liv. Min uppgift är att få de människor som ser mina filmer att inom sig kunna känna kravet att älska, att ge av sin kärlek, att känna igen det skönas bestämmelse.”

Jag hoppas att vi också åstadkom någonting åt det hållet med den här filmen. Kärlek, helt enkelt.

Text: Anna Blom

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje