Hoppa till huvudinnehåll

Anna Blom: Välkommen bakom kulisserna på vinnarfilmen

Novellfilm 2015 - Anna Blom och Ville Tanttu
Anna Blom skrev manus och regisserade, Ville Tanttu filmade. Novellfilm 2015 - Anna Blom och Ville Tanttu Bild: Camilla Thelestam ville tanttu

Jag har gjort många dokumentärer men hade aldrig tänkt seriöst på möjligheten att göra fiktionsfilm, även om jag alltid älskat att filma, skriva och berätta.

Kanske var det därför möjligheten att på allvar utveckla ett manus inom ramen för Novellfilm 2015 blev en så lustfylld process. Varvat med känslor av skräck för att vara pinsam och löjlig. Plötsligt kändes fiktion som något väldigt utlämnande. Även om det är fantasi så är det ju min hjärna som producerat den.

Här kan du se hur filmen föds när bildstil, rekvisita och rekvisita arbetas fram med bland andra huvudrollsinnehavaren Alma Pöysti:

Jag läste om hur andra gör och någonstans snappade jag upp hur Sofi Oksanen researchade sin roman När duvorna försvann, genom att provskjuta Kalasjnikovs. Så störtcoolt. Själv kände jag mig definitivt inte lika cool - jag som skrev om barn, husdjur och jobbig kärlek. Men sedan läste jag Oksanens roman, alltså resultatet av hennes research, och det sista huvudpersonen tänker på medan hans liv sipprar ur honom på en estnisk åker är hans mamma och den flicka han är förälskad i. Det ingöt mod i mig.

Här kan du se inspelningssituationer både framför kameran och bakom kulisserna:

Jag börjar tro att det största som drabbar oss i våra ombonade liv har med kärlek i olika former att göra. Vi försöker fånga in kärleken i olika institutioner och överenskommelser, men det leder till känslomässig misär. Alla människor är innerst inne ensamma. Det är vår tragedi.

En sådan arbetsglädje!

Arbetsprocessen gav mig djup glädje, ibland avbruten av en intensiv rädsla för att misslyckas. Jag försökte lindra rädslan med att läsa böcker, särskilt om hur man regisserar skådespelare. Det hjälpte onekligen min självkänslan lite grann. Kanske lärde jag mig till och med något, men där tror jag faktiskt att ungefär samma villkor gäller såväl dokumentärer som fiktion - regissören skapar en möjlighet för de medverkande slappna av och göra det bästa de kan.

Ulrika Bengts hjälpte till med goda råd och de var på sätt och vis enkla: följ din intuition. Film handlar om känslor och då gäller det att vara öppen, sensitiv och lyhörd för vad som verkligen händer på bilden. Men en filmsituation är en filmsituation och det kan visa sig när man efteråt tittar på bilderna att det man trodde fanns där inte alls kom med. Det avslöjas sedan obönhörligt i klippet.

Hurudan blir filmen när alla bitar pusslats ihop?

Roadtrip med Alma Pöysti

Att göra film är alltid ett samarbete med många människor och i fiktionsfilm är det många inblandade; scenograf, ljud, ljus, foto, smink, kostym, klipp bland annat. Jag hade turen att kunna förlita mig på en otrolig fotograf; Ville Tanttu, som jag dessutom har ett långt och tätt samarbete med från dokumentärfilm. Vi hade vår vanliga arbetsfördelning: han fixar bilderna, jag fixar människorna. Hur det sen går till är svårt att säga. Jag gjorde en roadtrip till östra Finland tillsammans med skådespelaren Alma Pöysti - och det är så jag jobbar med "vanliga" människor - alltså medverkande i dokumentärer - också om jag kan.

Man spenderar tid tillsammans, lär känna varandra, hyser tillit och sedan filmar man. Skådespelaren skapar de facto en sanning när hon gestaltar manuset. Jag upplever att fiktion och dokumentär på många sätt är lika. Det gäller att hitta, eller att skapa, sanna ögonblick som förmedlar den historia man vill berätta.

Själva inspelningen var ett kreativt paradis. De flesta scener gjordes på enkla inspelningsplatser och vi hade sällan fler än två skådespelare samtidigt i bild. Det här gjorde att vi inte behövde förflytta oss så mycket, jag kunde fokusera på skådespelarna och det fanns gott om tid att göra omtagningar. Jag tror vi kan säga att vi gjorde alla scener så bra som vi kunde med den kunskap vi hade just då.

Värme i hjärtat

Världen har förändrats mycket sedan i våras. Rädsla och våld griper omkring sig i samhället. Då är det viktigare än någonsin vilka historier vi berättar. I dessa tider gäller det att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt.

Jag har en bok på nattduksbordet som jag ofta återvänder till då det gäller film. Det är Den förseglade tiden av den ryska regissören Andrej Tarkovskij. Han säger såhär: ”Men allt kan slutligen reduceras till en enkel beståndsdel som är det enda människan kan räkna med i sin tillvaro: förmågan till kärlek. Denna del av själen kan växa ut till den avgörande existentiella faktor som ger mening åt en människas liv. Min uppgift är att få de människor som ser mina filmer att inom sig kunna känna kravet att älska, att ge av sin kärlek, att känna igen det skönas bestämmelse.”

Jag hoppas att vi också åstadkom någonting åt det hållet med den här filmen. Kärlek, helt enkelt.

Text: Anna Blom

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje

  • Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Varför är musikskolan främst inriktad på klassisk musik?

    Tidigare var det endast klassisk musik som gällde i musikskolorna. Nuförtiden har en del musikskolor en pop- och rocklinje men varför är det fortfarande den klassiska musiken som dominerar? Mika Westerlund drar pop- och rocklinjen på Musik- och kulturskolan Sandels och tror att populärmusiken småningom kommer att få en starkare roll.

  • Barbora Xu vill ena Åboborna på stor konsert

    Hon sjöng och samlade folk på torget efter terrordådet.

    Det var hon som satt och spelade och sjöng invid gravljusen och blommorna på Salutorget på fredagkväll. Bilder av henne fanns i stora internationella medier som The Guardian. Barbora Xu är Åbobo med tjeckiska rötter. Hon spelade på ett kinesiskt stränginstrument som påminner om finsk kantele. Hon sjöng på finska och kinesiska. Nu vill hon samla alla Åbobor till gemensam konsert.

  • Bokrecension: Tre bröder i tragglande kamp med kärleken och konsten

    Joakim Groths roman är en tidsskildring och generationsroman

    Joakim Groth, som är känd för sina lysande regiarbeten och pjäser för Teater Mars och Svenska Teatern, är nu aktuell med romanen Tre bröder. Det har hunnit gå drygt 35 år sedan den förra som hette Världen enligt Edi.

  • Prillan plingar på: Noux

    Kommer Prillan att överleva?

    Pernilla "Prillan" Karlsson har varit på sommarturné runt om i Svenskfinland! I det fjärde avsnittet besöker hon Noux.

  • Teaterrecension: Med rivningskulan genom Tjechovs förstlingsverk

    Dead Centre har gästat Finland med ”Chekhov’s First Play”.

    I Chekhov’s First Play tar den irländsk-brittiska teatergruppen Dead Centre avstamp i Tjechovs första pjäsförsök och kapar det för sin egen betraktelse över glappet mellan illusion och verklighet, både i livet och teatern.

  • Föredragsmaraton: Soffgruppens utveckling - från sällskapskultur till tv

    Soffgruppens intåg - det mjuka 70-talet.

    Föredragsmaraton är ett unikt samarbete mellan SLS och Svenska Yle och ingår i det officiella programmet för Finland 100. Maratonet ordnas på Svenska Teatern i Helsingfors den 8–9 september 2017. En av de experter som kommer att prata under föredragsdygnet är Minna Sarantola-Weiss som är expert på soffgruppens roll i välfärdssamhället.

  • Bokrecension: Tecken på fuskbygge i annars imponerande villa-thriller

    Blå Villan placerar mysmysteriet i bloggar och skogar.

    Övergrepp, bloggtroll och biljakter skakar om småstadsidyllen i Eva Frantz senaste deckare Blå Villan. Men trots den skickliga blandningen av mys och mysterium känns romanen inte helgjuten, skriver frilanskritikern Adrian Perera.