Hoppa till huvudinnehåll

Ett ex-Stjärnornas krig-fans bekännelser

Star Wars premiären
Star Wars premiären Bild: EPA robotar

Året är 1977. Jag är sju år gammal, det vill säga lite för ung för att få se den nya science fiction-sensationen Stjärnornas Krig som hade biopremiär det året.

Uppföljaren, The Empire Strikes Back eller Rymdimperiet slår tillbaka – vilken hemsk översättning – släpptes1980, så den kunde jag väl i princip ha sett, men den missade jag av någon anledning.

Den tredje delen i trilogin från 1983, Jedins återkomst, den missade jag däremot inte, och jag vill minnas att jag såg den inalles tre gånger på bio, så frälst blev jag.

När man är tretton år gammal så vill man bara ha häftiga rymdstrider med laserstrålar som visslar kring öronen och dödsstjärnor som exploderar med ett öronbedövande kaboom, man tänker inte desto mer på att laserstrålar ju faktiskt inte har något ljud. Och när någonting exploderar i rymdens vakuum så hörs heller inte något kaboom.

Och när Han Solo flyger förbi i sin Millennium Falcon på väg mot Tatooine så borde det inte heller höras något fwusssschhh. För att inte tala om att de ju borde befinna sig i tyngdlöshet. Hur kan de gå omkring där inuti rymdskeppet precis som här nere på jorden?

Konstnärlig frihet

Som sagt, sådant där tänker man inte på när man är tretton och världens största Star Wars-fan. Man missar till och med helt och hållet blundern som Han Solo gör när han skryter med sitt rymdskepp Millennium Falcon och säger att den klarade av ”The Kessel run” på "tolv parsek". Vilket ju är lite som att säga att Paavo Nurmi sprang en maraton på två kilometer. Parsekär ett längdmått, inte ett tidsmått. Det motsvarar dryga tre ljusår, eller trettio tusen miljarder kilometer.

Just den här klassiska tabben med tolv parsek har blivit så berömd att regissören JJ Abrams tyckte att det var en rolig vits att upprepa den i den senaste filmen i serien, The Force Awakens, som jag och ett otal andra Star Wars-fans såg på bio nu under julhelgen, mer än trettio år efter Jedins Återkomst.

Jag ska inte gå desto mer in i detalj på den nya Stjärnornas Krig-filmen ifall att någon ännu inte har hunnit se den. Jag ska bara säga att jag inte gillade den. Och det beror inte på alla de här nämnda Hollywood-dumheterna som strider mot fysikens lagar; sådant kan man lära sig att ignorera. Det kallas "suspension of disbelief", att frivilligt lämna sin skepticism utanför biosalongen. Jag ogillade den för att den hade en fånig intrig och papperstunna karaktärer fulla av klichéer. Men som sagt, inte desto mer om det.

Eller?

Jo förresten, en sak: The Force Awakens innehöll EN ovetenskaplig Hollywood-dumhet som distraherade mig något otroligt, fast det var inte regissören JJ Abrams fel, skulden ligger hos vem som än översatte filmen till svenska. Varje gång hjältarna talade om att ”we need to get out of the system quickly” eller ”we have to go to that system” så talade översättningen om att ”Vi måste ta oss ut ur galaxen fort” eller ”vi måste bege oss till den galaxen”.

Varför översätter man ”system” till ”galax” när ett solsystem är ett system både på engelska och svenska? Låter det mera ”rymdigt” att tala om galax?

Vi gör en snabb repetition: ett solsystem är en stjärna och dess planeter. Som vår egen stjärna solen och dess åtta planeter, inklusive vårt hem jorden.

En galax är en stjärnhop bestående av flera miljarder solsystem. Till exempel: vår egen hemgalax Vintergatan innehåller flera hundra miljarder stjärnor, det vill säga solar. Min åttaåriga son vet skillnaden mellan ett solsystem och en galax. Men översättaren till tidernas största och mest framgångsrika filmserie behöver tydligen inte veta det här?

Nå, jag vet att jag inte borde egga upp mig i onödan, det är ju trots allt bara en Hollywoodfilm. Och i Hollywoodfilmerna får man ta ut svängarna lite extra. Det är ”bara” underhållning, ingen har sagt att det måste vara vetenskapligt korrekt.

Trovärdighet + kassasuccé = möjligt

Men jag undrar ändå i mitt stilla sinne varför man inte kunde göra ett häftigt och sexigt Hollywood-rymdspektakel som SAMTIDIGT är vetenskapligt korrekt? Ta nu alla tiders rymdfilmsklassiker, Stanley Kubricks 2001 – ett rymdäventyr från 1968. Kubrick var manisk när det gällde detaljerna, allt skulle vara så trovärdigt som möjligt. Utom allt det där som hände helt i slutet, men vi talar ju trots allt om science fiction. Vissa fantastiska element är oundvikliga.

Dessutom hade 2001 en förstklassig intrig, men så var ju storyn skriven av sci-fi-stormästaren Arthur C Clarke.

Filmen har dessutom hållit otroligt väl för tidens tand, vilket man inte kan säga till exempel om TV-serien Star Trek från samma tidsperiod. Eller det ursprungliga Stjärnornas Krig, för den delen. I jämförelse med dem känns Kubricks rymdäventyr fortfarande hur fräsch som helst. Jag påstår att det åtminstone delvis beror på att filmen är så pass realistisk och verklighetstrogen och fri från fåniga laserdueller och rymdmonster med blixtlås i nacken och andra cirkuskonster. Kubrick underskattar inte sina tittares intelligens på typiskt Hollywoodmanér.

Det om det

Men så var målgruppen för 2001 också en annan, betydligt mer vuxen än den tonårspublik som George Lucas riktade in sig till med sin rymdsaga om Luke, Leia och gänget. Så det är kanske en orättvis jämförelse. Men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lite lurad och besviken på att jag inte fick se den där ”seriösa” Stjärnornas krig-filmen som jag hade gått och hoppats på. Lite som Daniel Craig gjorde med James Bond efter dekisåren med Pierce Brosnan. Ett Star Wars som hade blivit vuxet i takt med mig själv.

Och med tanke på att det ju är Disney som äger Star Wars numera så lär jag få glömma det mer eller mindre permanent.

Nu måste jag sluta för mina barn tycker att jag är ”helt sjukt löjlig” och ”säkert tusen ljusår gammal”.