Hoppa till huvudinnehåll

"Vi är era främlingar"

Melisa och Merjema skrattar
Melisa Elkaz och Merjema Dizdarevic bor i samma höghus, i identiska lägenheter. Melisas sovrum ligger strax ovanför Merjemas, så ibland umgås de också genom att kika ut genom fönstret. Melisa och Merjema skrattar Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Bästa vännerna Amer Palic och Seval Bitic har bett sin sista bön för dagen. De sitter i Sevals vardagsrum med några andra bosniska kompisar och dricker te och äter halal-kött.

- Jag har bott i Närpes i åtta år nu, säger Seval. Men alla mina vänner är bosnier.

- Jag har ännu inte fått kontakt med någon finländare. Det verkar helt omöjligt och jag vet inte vad som är felet. Kanske det är fel på mig?

De övriga i rummet håller med om att det är svårt att få kontakt med lokalbefolkningen.

Amer Palic ser in i kameran
Det är svårt för vem som helst att vara främling, säger Amer Palic. Amer Palic ser in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg bosnien

- Finländare verkar rädda för oss, säger Amer. Om vi kommer in på en bensinstation, till exempel. Om vi är många och högljudda och glada. Då är det som om de duckar och ser bort. Som om de måste akta sig för oss.

Vännerna har också märkt att det beteendet förändras på veckosluten, då mänskor dricker och festar loss.

- Då kan en finländare komma fram till mig och kramas plötsligt, säger Amer. Veta vad jag heter, till och med. Det var roligt i början och jag blev alltid glad av det.

Men så småningom så märkte han att vänskapsbandet var som bortblåst då vardagen kom tillbaka igen. Då kunde han möta någon som han pratat länge med på krogen och säga hej, utan att få ett “hej” tillbaka.

- Jag fick lust att gå och gömma mig varenda gång, säger Amer. Det är pinsamt att hälsa på någon som inte hälsar tillbaka. Man ångrar sig och tänker att nej, varför sa jag hej?

Seval Bitic och Amer Palic ser in i kameran
Seval Bitic och Amer Palic var vänner redan hemma i Bosnien. Seval Bitic och Amer Palic ser in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Trots de misslyckade kontaktförsöken tycker både Amer och Seval om Finland.

- Om det skulle bli krig här skulle vi genast ställa upp, säger Amer och Seval håller med.

- Det är en självklarhet.

För dem är tanken inte bara hypotetisk, de var båda unga pojkar när kriget bröt ut i deras hemland, f.d. Jugoslavien.

- Här vet ingen riktigt vad vi varit med om, säger Seval. Folk har inte koll på kriget. Kan det också vara det som skapar klyftorna? Att vi har varit med om stora saker ingen riktigt kan förstå.

amer och seval ber
Seval Bitic och Amer Palic ber fem gånger om dagen. Som bästa vänner gör de ofta det tillsammans. amer och seval ber Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Mensur Mehmedagic kom till Finland från samma krig när han var sju månader gammal. Han är finländare och skulle också ställa upp som soldat om det blev krig här. Precis som Amer och Seval säger han det utan att han ens fått frågan. Och precis som dem har inte heller Mensur kommit nära många finlandssvenskar.

- Jag räknas som utlänning här, säger Mensur. I Finland är jag bosnier, fast jag inte ens varit i Bosnien så värst många gånger.

Mensur har bott på Åvägen hela livet och har inga planer på att flytta därifrån.

- Vi har flyttat av och an mellan husen här, säger han. Från 22:an till 21:an, fram och tillbaka.

Oskrivna regler

För honom är det viktigt att följa de finländska lagarna, lika viktigt som det är att följa de oskrivna regler som också finns på Åvägen.

- Det bor mänskor från så många olika länder här, säger han. Så det blir viktigt att komma överens med alla.

Mensur Mehmedagic står i sitt kök
Mensur Mehmedagic är en ensamvarg som känner de flesta. Mensur Mehmedagic står i sitt kök Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Även om Mensur känner de flesta i området beskriver han sig själv som en ensamvarg som hellre glider runt och håller koll, än umgås i stora gäng.

- Jag säger hej till folk på alla möjliga språk här, säger han. Men jag har bara några riktigt nära vänner. Ett par finlandssvenskar och en bosnier. De är mänskor jag kan lita på, och de kan lita på mig.

Han har svårt att beskriva de oskrivna reglerna som finns i området. Det finns vissa saker som man bara inte gör, helt enkelt.

- Om jag ger mitt sista till dig och du går vidare och snackar skit. Då är det det värsta du kan göra, säger Mensur.

Jag kan ge dig min sista brödbit. Men om du visar avsky mot mig efter det blir du bara som en fjäder för mig.― Mensur

Mensur säger att han inte alltid varit bättre själv.

- Jag har också både svikit och hackat folk i ryggen.

Men vissa saker skulle han ändå aldrig göra.

- Som att ta någon annans flickvän, säger han. Om min kompis varit ihop med världens snyggaste brud och det tar slut. Inte ens då kan jag ta henne. Kvinnor kommer och går, men en polare ska du ha hela livet.

Skyddade sitt eget folk på skolgården

Precis som Mensur har också grannen Melisa Elkaz bott i Finland hela livet. Hennes föräldrar kom till Närpes från f.d. Jugoslavien, som kvotflyktingar, innan Melisa föddes.

- Först när jag var tolv år började det flytta flera bosniska familjer hit, med föräldrar som skulle arbeta.

Före det hade Melisa aldrig tänkt på skillnaden mellan bosnier och finlandssvenskar. Alla hennes kompisar var finlandssvenska, men nu började det också dyka upp bosniska flickor på skolgården.

- De kunde ju ingen svenska, så jag fick ta hand om dem. Som att skydda mitt eget folk lite grann.

Merjema och Melisa sitter på ett café.
Melita Kulosman, Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz. Merjema och Melisa sitter på ett café. Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Melisa tyckte om att få leka på sitt eget hemspråk, och så småningom blev kompiskretsen allt mer bosnisk. Idag studerar hon till sjuksköterska i Vasa, men umgås knappt med några finlandssvenskar utöver det.

- Jag vet inte varför, säger hon. Men det känns bekvämare att prata bosniska. Jag kan vara mig själv då. Med bosnierna kan jag kramas. Med finlandssvenskar håller jag mig tillbaka. Då säger jag bara “hej, jag är Melisa”, men med en bosnier blir jag BFF redan samma kväll.

Jag är inte kram, kram, puss, puss med finlandssvenskar.― Melisa

- Ni är mera stängda känns det som, säger Melisa. Jag måste anstränga mig för att hålla avståndet.

För väninnan Merjema Dizdarevic är det helt tvärtom.

- Jag umgås mest med finlandssvenskar, säger hon. Jag blev mobbad av en bosnisk pojke halva högstadiet och ville inte umgås så mycket med bosnier då.

- Och jag kramar mina finlandssvenska vänner massor, skrattar Merjema och tittar på Melisa.

Pojkvännen är båtflykting

Merjemas pojkvän är från Irak. De träffades på flyktingförläggningen, där han bodde och hon jobbade som frivillig.

- Han är en av båtflyktingarna, säger Merjema. Först var mina föräldrar skeptiska till honom för att han är irakier, men jag förklarade att det bara var deras fördomar. Det är lika liten skillnad mellan mig och honom som det är mellan mig och en vanlig finlandssvensk.

För grannen Thang Nguyen har det aldrig spelat någon roll om en mänska är bosnier, irakier eller vietnames.

- Här på Åvägen är vi alla i samma sits ändå, säger han. Vi är era främlingar, även om vi är främlingar på olika sätt.

- Och mänskor är mänskor. Man kommer alltid bättre överens med vissa. Om personligheterna passar ihop kan jag komma närmare en finlandssvensk än en vietnames många gånger.

Jag försöker alltid ge folk möjligheten att bli vän med mig, men vill de inte finns det inte mycket mer att göra.― Thang

Till skillnad från Amer, Seval och Melisa, som alla tycker att finländare verkar blyga och inåtvända, så säger Thang att mänskor verkar mera öppna här.

- I Finland är man mera frigjord än i Vietnam, säger han. Och mänskor får bestämma själva vad de gör av sina liv. I Vietnam gör man mest som föräldrarna säger.

Själv har Thang alltid drömt om att bli frisör, men jobbar nu som närvårdare enligt föräldrarnas önskemål.

- Det är spännande det också, säger han. Jag tycker om att hjälpa folk. Men drömmer ännu om att bli frisör en dag.

I väntan på den dagen klipper han sina egna frisyrer, och sina kompisars.

- Och mina föräldrars frisyrer till och med.

- Det kan de nog gå med på, skrattar han.

Thang Nguyen ser in i kameran
Thang Nguyen. Thang Nguyen ser in i kameran Bild: Yle/Hanna Klingenberg vietnames

Läs också