Hoppa till huvudinnehåll

Eva Pursiainen: Min sömnrytm passar inte in

kvinna ligger i sin säng utan att sova
kvinna ligger i sin säng utan att sova Bild: YLE sömnstörningar

Egentligen har jag inte insomningsproblem. Jag somnar hur bra som helst – långt efter midnatt. Problemet är väckningen 6:30 och kravet på att vara pigg och alert genast från arla morgonstund. Eller mitt i natten ur mitt perspektiv. Och jag vill inte gå och lägga mig.

Mitt första sommarjobb på Svenska Yle var som reporter på den dåvarande morgonshowen, X3M Morgon. Jag var fullständigt exalterad över chansen och tänkte att detta ska jag inte sumpa.

Det gick väl bra för en gröngöling - jag är ju fortfarande kvar här. Men jag vågar inte gissa på hur många gånger jag kom till jobbet klockan fem på morgonen med bara några futtiga timmar sömn under västen. Ibland, företrädesvis måndagar, hade jag inte sovit alls.

Men där emellan jobbade jag, och det gick, för jag var ung. När sommaren var slut var jag övertygad om att jag ville jobba med radio. Men starkast var vissheten om att jag aldrig, aldrig någonsin, skulle kunna jobba med morgonprogram igen.

Vissa av oss är funtade så här: Vi vill somna klockan två och ha väckning halv tio. Jobb klockan 12-19:30, och sedan vill vi träffa kompisar, baka en kaka, gå på konsert, språkkurs, gym. Vi blir trötta och somnar sent. Vi är kvällsaktiva och morgontrötta.

Vi har förhöjd risk för diabetes och andra hälsoproblem, som ät- och sömnstörningar. Vi som har en sen kronotyp är ungefär 6% – i andra sammanhang nämns 15%. Ungefär en tredjedel av människorna en tidig kronotyp, och vill alltså leva enligt hur solen går upp och ner. Resten har inte så stor skillnad utan anpassar sig till rådande förhållanden.

Det är också vanligare att unga kvinnor är kvällsmänniskor. Vi dör också i snitt tidigare, därför finns det fler gamla som är morgonpigga.

Kor får numera välja själv när de mjölkas tack vare automatiserade mjölkningsstationer. Grattis, kvällskossor! Men någonstans har samhällsklockan utvecklats till kvällsmänniskornas förlust. Också kontorsråttor ska infinna sig på jobb klockan åtta trots att redovisningen säkert låter sig göras också några timmar senare på dagen.

Flextid har blivit ett begrepp, och allt fler arbetsgivare låter sina arbetstagare jobba så som de finner det bäst. Då är man är mest effektiv och nöjd om man själv får välja sin arbetsrytm. Forskning visar att skiftarbete är ohälsosamt. Men flextid är fortsättningsvis undantag. Och skolan börjar vanvettigt tidigt, trots att forskare återkommande påpekar att tonårsbarn skulle tjäna på att få sova längre på morgonen på grund av hur kroppen utvecklas under den här perioden i livet.

Men det fungerar inte, det förstår ju vem som helst. Inte för mig i alla fall. Inte som det är nu. Inte med två små barn och ett helt vanligt jobb.

Att ha en sen sömnrytm har orsakat många problem för mig. Jag har försovit mig då jag stängt av väckarklockan i sömnen. Jag har skrivit underkänt i skolprov för att jag varit så trött, trots att jag som skolnörd och duktig flicka naturligtvist varit påläst. Jag har vankat omkring sömnlös också då den uselt sovande babyn äntligen skulle ha låtit också mig tryna en stund. Det hjälper heller inte att jag är en person som lätt oroar mig. Tankekarusellen göds av stress och är definitivt ingen skojig nöjesfältsattraktion att åka runt i när klockan tickar mot småtimmarna.

Jag har fått insomningsmediciner utskrivna flera gånger. Har testat spikmatta, räkna lamm och neråt från tusen, lugnande te, kvällspromenad, pilatesrulle och allt som finns till buds, utan annat än tillfälliga resultat.

Att inte kunna somna på kvällen trots att jag varit trött har lett till att jag i perioder varit så utmattad att jag inte kunnat fungera normalt. Det, i kombination med stress och en tankekarusell som snurrade allt hårdare, gjorde att jag förra hösten kom fram till att jag behöver professionell hjälp.

Sömnstörningar är ett symtom på depression. Jag undrar hur många som tvärtom blivit deprimerade på grund av sömnproblem. Jag undrar hur många som blir beroende av insomningsmedicin, eller som blir ordinerade låga doser av ett SSRI-preparat på grund av en missanpassad sömnrytm – på grund av en sen kronotyp.

Jag är lyckligt lottad som fick hjälp. Besökte en sömnrådgivare som öppnade mina ögon för det som är mitt problem. Hon sade: Försök inte ens gå och lägga dig tidigt. Det är ingen idé. Borsta tänderna tidigast halv tolv. Bättre sova gott en kort stund än att ligga och vrida sig i sängen för att skramla ihop åtta timmar i vågrät ställning. Och minimera skärmtiden på kvällen! Skärmens blåa ljus får din hjärna att tro att det är dag.

Så det går an. Och framför allt har jag accepterat att jag är så här. Nu måste jag bara lära mig leva med det. När jag nägon gång om 40 år blir pensionär tänker jag aldrig vakna före tio.

Men nu: Jag vet ju att jag borde gå och lägga mig före midnatt, för halv sju är vi igång igen med morgongröt och motvilligt påklädande av barn som ska till dagis och förskola. Men jag vill inte. Den känslan kan man inte medicinera bort.

Läs också:
Hur får du fatt i sömnen?
Anki Westergård: Man kan inte prestera sömn

Läs också

Nyligen publicerat - Hälsa