Hoppa till huvudinnehåll

Mari Lindman: Kan man ha det mysigt på gymmet?

Mari Lindman filosoferar om arbete
Filosof Mari Lindman. Mari Lindman filosoferar om arbete Bild: Sebastian Bergholm/Yle mari lindman

Jag har alltid varit främmande för idén att besöka ett gym. Äh, jag har varit RÄDD för gym. Föreställningen i huvet: spegelsalar, nollställda tävlingsansikten och piffade högprestandamänniskor draperade i snitsiga specialkläder.

Som ur en Brett Easton Ellis-roman. Ett dyrt gymkort är en direktbiljett in till vår kroppsfixerade kultur, tänker jag, surt. Gymmen är till för att göra människor till attraktiv arbetskraft, tänker jag, cyniskt.

Men den datorkutiga ryggen kräver sitt. Jag stämmer träff med B en slaskig söndagmorgon. Istället för bakelsehållet på Kuppisgatan: gymhållet, mot parken. Vi klampar dit genom vattenpölarna. En hund pissar mot ett träd. Jag köper ett inträde av en gubbe i en trött bowlinghallkassa. Är man arbetslös som jag är kan man köpa ett subventionerat pass.

På gymmet råder en närmast kontemplativ tystnad. Ingen skvalmusik. Tyngder knäpper, ventilationen susar fridfullt, annars inget – förutom jag och min kompis som hinner avhandla diverse. I de lite slitna, mycket sakliga rummen: människor av alla möjliga uppenbarelser och åldrar. Tanter och farbröder, muskelknuttar, ungdomar. Någon ser van och hemmastadd ut, andra ser sig forskande omkring. Alla pysslar på med sitt bland mojänger, på mattor och gud vet.

När jag efter några trevande försök med de lättaste vikterna står och pustar vid något som ser ut som tortyrredskap eller nöjesfältsåkdon smyger en extremt muskulös bjässe fram och frågar milt, pekar på apparaten: "käytätkö tota?"

Min vän pratar om att lära sig tycka om det motstånd som upprepade besök för med sig: att orka mera, bli uthålligare. Att motståndet känns i kroppen hör liksom till. Jag uppfattar det hen säger inte som det där glättiga talet om oändliga utmaningar (the sky is the limit bara du vill och jobbar). Motståndet är ett sätt att lära känna sin kropp och dess olika skavanker. Hittills förstår jag det här mest på ett begreppsligt plan (jag har inte varit på gym tillräckligt mycket för att förstå det här genom personlig erfarenhet) men vi får se. Jag fångas av den förundrade och glada ton utifrån vilken min kompis pratar om motstånd.

Lessnar man på att vifta på kroppsdelar går det att ta en sväng till caféet i bowlinghallen, kanske spela en serie och prata med de lokala bowlingentusiasterna.

Jag får inte panik på det här gymmet utan tycker i själva verket det är lite roligt att stifta bekantskap med de monstruösa anläggningarna. Den här fundamentalt osportiga typen får användning för mjukisbyxorna jag köpte år 2009 när jag bröt foten. Stämningen på gymmet: kommunal inrättning, statlig anstalt, no-nonsens på ett snällt sätt.

Blir lite överväldigad över hur mina fördomar smulas sönder. Mitt intryck av det här stället är inte fierce competition och allmänt förakt mot allt mänskligt liv utan snarare – nåt slags vänlighet. Tänker på hur upplevelserna från det här gymmet går emot många av mina föreställningar om så kallad gymkultur. Istället för paranoia och granskande blickar verkar folk stillsamt upptagna med sitt, utan att för den skull vara narcissistiskt inkapslade i sig själva.

Risken med mitt eget förhållningssätt till gym är att det är så slentrianmässigt. Ett sådant slentrianmässigt avvisande gör det svårare att vara mottaglig för det fina som kan finnas i en viss situation: man har bestämt hur något är redan på förhand. Radar upp sina reaktioner och omdömen på förhand.

Jag tycker förvisso fortfarande vi lever i en groteskt kropps- och hälsofixerad kultur. Vi vill på olika sätt omvandla oss själva för att passa in eller för att, som det heter, ”ta hand om oss själva” på ett sätt som stora företag tjänar storkovan på i en blomstrande fitnessindustri. Rädslor, förhoppningar, moralism (”du vill väl ta hand om dig, eller hur?”) och goda affärer. Jag läser om en gym-ägare som berättar att många skaffar gymkort för att uppfylla ett nyårslöfte, för att sedan besöka stället endast sporadiskt. Gymkortet håller en dröm vid liv. Vad är det för en dröm?

Själv står jag alls inte utanför den där drömmen. Jag lovar mig själv att gå till gymmet regelbundet, träna upp styva kroppsdelar, skapa en vana.

I gymmet slår det mig hur lite folks sätt att röra sig där stämmer överens med ett visst rådande ideal om hypermedveten självkontroll som jag hade väntat mig att skulle vara särskilt framträdande i det här sammanhanget: att hela tiden kontrollera bilden av en själv. En typ, utfläkt över en maskin, flåsar röd i ansiktet. En annan sitter för sig själv med huvudet mot hakan, försjunken i en vilopaus. En tredje sprattlar på en blå matta. Det är inte elegant. Det är inte coolt. Och inte är det snyggt.

Som med många andra saker är jag kluven i relation till gymmen. Å ena sidan tycker jag det säger ganska mycket om den tid vi lever i att många baxar in oss i en apparat för att undvika kroppsligt förfall. Å andra sidan känner jag mina egna spända ryggmuskler bulta ominöst: gymapparaternas förutsägbara rörelsemönster passar mig.

När jag väl gav upp den första misstänksamheten inne i gymmet inser jag hur mycket koketteri det kan finnas i min egen attityd: jag äter chips och ger fan i hälsotrender! Den underjordiska tanken: jag är minsann ingen ytlig mass-människa som åmar sig på gym.
På tal om gym noterade jag i somras under en promenad i den walesiska staden Swansea att gym varken måste vara dyra eller exklusiva. Staden hade fixat ett slags utomhusgym där olika enkla anläggningar riggats upp. Jag såg både barn och pensionärer glatt svinga sig i den här minimalistiska utrustningen. Olika typer av utomhusgym finns i många städer, bland dem Åbo.

Med lite fantasi och påhittighet skulle folk kunna ta i bruk den vardagliga stadsmiljön för att tillsammans flänga, stretcha och lösa upp ryggknutarna. Själv är jag blyg och skulle absolut behöva mera av sådant oförskräckt vardagligt ta-tillbaka-staden som på samma gång skulle vara ett sätt att hålla rygg och axlar i skick, utan att bry mig om vilken bild av en själv som förmedlas.

Text: Mari Lindman

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje