Hoppa till huvudinnehåll

Dan Eskil Jansson: Bowie är borta och det känns underligt

David Bowie
David Bowie David Bowie Bild: EPA / FABRICE COFFRINI david bowie

David Bowie är död. En av mina största husgudar är borta. Och musikvärlden är bra mycket fattigare.

När budet om Bowies död nådde mig kunde jag först inte tro att det var sant. Min första reaktion var att det var ett elakt skämt. Bara ännu ett av dessa osmakliga falska dödsbud som emellanåt flyger runt på de sociala medierna.

"January 10 2016 – David Bowie died peacefully today surrounded by his family after a courageous 18 month battle with cancer. While many of you will share in this loss, we ask that you respect the family’s privacy during their time of grief." (från Bowies FB-sida)

Men det här var sant. Bowie hade faktiskt dött. Cancern tog honom två dagar efter att han upplevt sin 69-års dag den 8:e januari. Det var samma dag som hans senaste – och sista – skiva Blackstar kom ut.

Musiken först

Och det är just musiken jag först kommer att tänka på. All den fantastiska musik som David Robert Jones alias David Bowie gett oss ända sedan 1960-talet.

Jag skulle så gärna lägga på en Bowie-platta nu, men har svårt att bestämma mig för vilken det skulle vara. Det finns nästan alltför många utmärkta alternativ.

David Bowie
David Bowie live år 2003. David Bowie Bild: EPA / MAURIZIO GAMBARINI david bowie

Men det var också en av Bowies många styrkor. Att han med en nästan 50 år lång karriär även hade hittats av flera olika generationer.

Det första genombrottet kom i och med Space Oddity år 1969. Tre år senare blev Bowie ännu större med den androgyna Ziggy Stardust-karaktären. Hela den skivan är fortfarande snudd på perfekt.

1975 kom Young Americans som med sin speciella Bowie-form av soul blev hans första stora framgång i USA. Singeln Fame kom också etta på hitlistan där.

Så har vi den lysande s.k. Berlin-trilogin Low, "Heroes" och Lodger åren 1977-79. Och förstås Let's Dance som fick Bowie att formligen explodera världen över år 1983.

Lyssna ordentligt

I hans forna hemland Storbritannien var det många självutnämnda förståsigpåare som ofta klagade på Bowie och att han inte gjort just något vettigt alls efter den i och för sig eminenta plattan Scary Monsters (And Super Creeps) (1980). Men det visar bara att de inte lyssnat ordentligt.

För även om de senare albumena som helhet kanske inte alltid var lika fantastiska som de tidigare, så innehöll de ändå flera alldeles utmärkta låtar som Jump They Say, Hallo Spaceboy, Strangers When We Meet, I'm Afraid of Americans och Thursday's Child.

Till och med hans tillfälliga band Tin Machine (1989-1991) var bättre än sitt rykte. I synnerhet deras första skiva.

David Bowie
David Bowie live år 1999. David Bowie Bild: EPA / Pfarrhofer Herbert Bowie,david bowie

Och att klaga på att musikens mänskliga kameleont inte lät som tidigare är ju helt befängt. När har väl Bowie någonsin låtit likadan? Nästan aldrig. Under hela sin karriär tyckte han om att experimentera med olika musikstilar och leka med de nya intryck han fått.

Det visar inte minst hans sista fyra skivor (Heathen, Reality, The Next Day, Blackstar) som alla är rätt olika, men ändå alldeles utmärkta. Man måste bara ge dem en chans och lyssna utan fördomar och förutattade meningar.

För även om hans plattor har låtit olika har de ändå hela tiden låtit som – just det – David Bowie.

Live två gånger

Tyvärr hann jag se Bowie live endast två gånger, men jag minns dem fortfarande väl.

Första gången var på Ruisrock i mitten av 1990-talet när han till min ohejdade glädje öppnade med en stilren version av The Man Who Sold The World. Andra gången var i Helsingforsarenan på Reality-turnén under tidigt 2000-tal. Det är fortfarande en av de bästa konserter jag varit med om.

Hela Arenan formligen kokade så fort David Bowie kom in på scenen och fortsatte att så göra ända till slutet. Han själv var i högform och på mycket gott humör.

David Bowie
David Bowie live år 2002. David Bowie Bild: EPA / Heiko Junge david bowie

Det är just den där smått euforiska känslan från den konserten jag nu försöker återskapa i denna sorgens stund.

Att inte gråta över att vi förlorat denna unika talang och personlighet, utan istället glädjas över all den otroliga musik han gett oss ända in i det sista.

Low är Bowie i ett nötskal

Till sist bestämmer jag mig för att lägga på Low-plattan, för det är ändå min personliga favorit. Jag minns hur jag som 15-åring köpte den i en butik i Lovisa när vi var på genomresa med klassen.

Det var inte min första Bowie-platta, men nog den första som jag köpte efter att jag definitivt hade fastnat för hans musik. Jag kände att jag ville köpa en LP med Bowie och gillade det snygga omslaget.

För mig är Low något av David Bowie i ett nötskal – experimentell och lättillgängling på samma gång. En man som var mytisk och mystisk, en rymdvarelse från jorden, en sann artist.

Första spåret på Low heter Speed Of Life. Det känns passligt. Låten är instrumental, för ibland säger musiken mer än ord. I synnerhet när man kontemplerar hur snabbt livet går. Tills det mitt i allt är över.

Men så länge universum är fyllt av fantastisk musik är livet ändå helt okej. Även om det just nu känns litet underligt.

Läs även:
David Bowies 20 bästa okända låtar

Läs också