Hoppa till huvudinnehåll

Kroppen som slagfält

Vad innebär det att bli kvinna?
Vad innebär det att bli kvinna? Vad innebär det att bli kvinna? Bild: Ja! media production vierge moderne

"Som barn är man en människa, man är neutral. Sedan kommer den stora förvandlingen: man blir en kvinna. Och med det kommer otroligt många konstiga förväntningar, förväntningar som man inte visste att skulle komma."

Så säger författaren Hannele Mikaela Taivassalo i tv-programmet Vierge Moderne och hon fortsätter:

"Jag hade inte förväntat mig att vara en med bröst, och plötsligt hade jag bröst. Jag hade liksom inte överhuvudtaget förväntat mig att jag skulle vara en kvinna – inte en man heller, men jag trodde kanske att jag skulle vara en människa. Men det tog slut där, i och med puberteten."

Så beskrivs övergången från barnkroppen till kvinnokroppen. Förändringen är utom ens kontroll. Man vet inte riktigt vad som ska hända, när kroppsdelar ska sluta växa, hur stora eller små de ska bli när de vuxit klart. Och den nya kroppen är liksom inte ens egen på samma sätt som barnets kropp var det. Plötsligt tar främlingar och bekanta sig friheten att granska, kommentera och kritisera ens kropp; att trakassera kroppen – och att hota den. De här upplevelserna delar vi alla, de ingår i paketet när man bor i en kvinnas kropp.

Ståfräs i Rom

Jag minns när jag som 16-åring var på klassresa i Rom. Varenda gång jag åkte buss där, jag minns det verkligen som varendaste en gång, var det nån man som tryckte in sitt ståfräs i baken på en. Och eftersom man är ung, osäker, och alltför väluppfostrad så tänker man att det kanske är ett paraply, eller kanten på en väska. Man flyttar på sig, men paraplyet flyttar efter.

Så här i vuxen ålder har jag insett att det är de yngsta kvinnorna, de som mest sannolikt inte vågar säga ifrån - som trakasseras mest.

Den här sortens grova trakasserier tar oftast slut rätt tidigt; förmodligen syns det på en att man lärt sig att säga ifrån. Men att växa upp i en kvinnokropp, det sätter sina spår. Det är svårt att hitta sitt jag mitt bland all den uppmärksamhet som riktas mot en, bland alla de värderingar som uttalat eller outtalat formulerar ramarna för ens fysiska varande.

Att vara könsvarelse

Objektifieringen av den kvinnliga kroppen, det att man redan som barn får kommentarer kring sitt yttre och sitt varande i världen – det bygger också upp en plattform där en kvinna när som helst kan undermineras och försvagas genom kritik mot hennes yttre. Så där går vi sedan omkring och är obekväma med våra kroppar som är för stora, för små, för långa eller för korta; som liknar fel förälder eller har fel färg, som är klädda för bylsigt eller för tajt, för lätt eller för beslöjat.

Och så en dag står vi inför ett nytt dilemma – att våra kroppar kanske plötsligt är för gamla för att överhuvudtaget kommenteras. Det kan visserligen i många avseenden vara en lättnad – en av dem vi intervjuade beskrev det som att ta av sig en korsett. Man skyndar sig att ta lite mera plats, dra djupt efter andan, känna att man får finnas till. Men det finns självklart också en sorg i det.

Vi är alla könsvarelser, och det där spelet har under så många år varit en del av själva existensen. Om man inte längre får ens de där allra hastigaste ögonkasten, då beskärs ju en del av en.

Men för att vara ärlig, där är man inte ännu vid 40. Jag vet inte ens om den dagen någonsin kommer, och gör den det får jag väl se hur det känns, då. Just nu har jag fullt upp med att lösa upp korsetten.

Text: Karin Tötterman

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje