Hoppa till huvudinnehåll

Johanna Dikert: Om rätten att vara full, glad, ha svinkort kjol och bli lämnad ifred

Johanna Dikert, med Yle logo
Johanna Dikert. Johanna Dikert, med Yle logo Bild: joppe dikert

När jag vaknar är jag naken från midjan neråt. Bredvid mig ligger en äldre kille som var med på festen, men som jag knappt pratat med under kvällen. Han tar mig på fittan, jag inser så småningom vad som hänt och rusar upp från soffan, tar mina kläder och går in i badrummet.

Jag var sjutton år gammal och vi hade efterfest hemma hos en arbetskompis. Jag blev full. Kommer ihåg att jag glufsar i mig hälften av min kompis tonfiskpizza och sen snurrar det så mycket i huvudet att jag lägger mig på soffan och slocknar.

Det är vår. En varm dag i maj. Nästa dag är det morsdag. Det är morsdagen jag inleder med att skräckslagen gå till apoteket för att få ett dagenefterpiller.

Min erfarenhet är inte på något sätt unik.

Igår frågade vi er om ni har erfarenhet av sexuellt ofredande. Många har svarat och flera av er har delat med er av erfarenheter om - och tankar kring sexuella övergrepp. Flera av er skriver att det blivit vardag att höra sexuellt nedlåtande kommentarer och bli tafsad på. Ni berättar att ni blivit trakasserade av släktingar, främlingar och partners.

De flesta av mina kvinnliga vänner har också erfarenhet av sexuellt ofredande, trakasserier eller våldtäkt. Sexuellt våld som utförts av deras lärare, pojkvänner och bekanta. Gemensamt för dem alla är att ingen har anmält det som hänt.
De har inte anmält för att känslorna av skuld och skam är så starka att man väljer att försöka glömma och förtränga.

Det är för jävligt. Skuldbeläggandet av offret i sexuella brott måste upphöra. Vi måste våga berätta och våra berättelser måste bemötas med respekt, INTE med frågor om vad vi hade på oss eller hur många öl vi hade druckit. För det spelar ingen som helst roll! Alla kvinnor förtjänar samma respekt.

Men hur i hela friden ska vi få till en attitydförändring i samhället då en högt uppsatt finsk polis kommer med uttalanden som att han; “tippar på att en del av de här minderåriga kvinnorna agerar provocerande”, då han kommenterar anmälningarna om grupper av män som ska ha trakasserat kvinnor under nyårsnatten i Helsingfors.
En attityd som indirekt säger att flickor för att undvika övergrepp ska klä sig prydligt, vara nyktra och inte röra sig på "farliga" platser. Den attityden är precis lika farlig som den i kulturer som menar att kvinnan respekteras enbart då hon beter sig enligt sin givna roll.

Era berättelser, tillsammans med många andra kvinnors berättelser som kommit ut i offentligheten nu då händelserna i Köln, Stockholm och Helsingfors diskuteras, visar att sexuella trakasserier inte är ett nytt fenomen och inte ett fenomen som utländska män bär skulden för. Men vi ska inte heller förminska faktumet att sexuellt ofredande kan förklaras med normer och värderingar inom kulturer, och det måste vi gå till botten med.

Alla män är inte svin.
Alla vita finska män är inte våldtäktsmän.
Alla asylsökande har inte en förkastlig kvinnosyn.

Vi vinner inget på att peka finger och säga vem som är den största mansgrisen. Men det finns problematik i kvinnosynen såväl i den finska kulturen som i andra kulturer. Framförallt måste vi lära ALLA pojkar och män, flickor och kvinnor, att Finland borde vara ett land där jämlikhet och allas lika värde är det enda som gäller, att ingen någonsin har rätt till en annans kropp.

Jag var sjutton år när jag blev våldtagen på den där soffan i maj 2002. Det skulle ta mig åtta år innan jag pratade med någon om det som hänt.

Vi måste prata. Vi måste anmäla. Vi måste sluta fråga hur flickan var klädd då hon blev tagen med våld mot sin vilja. För det spelar ingen jävla roll.

Läs också

Nyligen publicerat - Debatt