Hoppa till huvudinnehåll

Jazzlegenden Eero Koivistoinen 70 år

eero koivistoinen
Eero Koivistoinen eero koivistoinen Bild: Yle/Arja Lento eero koivistoinen

Eero Koivistoinen, saxofonist, kompositör och arrangör, född 13.1.1946, är ett av de stora och legndariska namnen inom finländsk jazz. Hans karriär sträcker sig tillbaka till medlet av 60-talet och är således inne på det sjätte decenniet. Koivistoinens meritlista är oändligt lång och diskografin omfattar tiotals album, både i eget namn och andras.

Dagen innan Eero Koivistoinen fyller 70 stöter jag av en händelse på honom på hälsocentralen. Eero ser inte dödssjuk ut och eftersom också jag kommer att lämna centralen på egna ben, frågar jag om det skulle passa med en liten pratstund i anledning av bemärkelsedagen. Det passar och vi går till en lunchrestaurang några kvarter därifrån.

En man med många järn i elden

Eero Koivistoinen vilar inte på gamla lagrar. Före jul turnerade han land och rike runt med sin kvartett och under hösten gjorde han bl.a. spelningar tillsammans med sångaren Sanni Orasmaa. På programmet sånger ur Billie Holidays repertoar, en tribut i anledning av Holidays 100-årsjubileum. Och nu, bara lunchen är avklarad, är han på väg till replokalen för att värma upp inför kommande spelningar.

Hur kommer du att fira din 70-årsdag?

- På torsdagen bär det av till Kotka med kvartetten för en födelsedagsspelning. Där har jag både släkt och vänner, så med dem firar jag på det här sättet. På lördagen fortsätter firandet i Helsingfors på Koko Jazz Club.

- Nästa vecka spelar jag med UMO i huvudstadsregionen. I slutet av januari är det sedan dags att spela in ett album med UMO. Mest mina egna låtar och kanske också någon cover som jag har arrangerat.

Eero Koivistoinen Quartets album ”Hati Hati” gavs ut i fjol. I kvartetten ingår, förutom Koivistoinen själv, Alexsi Tuomarila, piano, Jord Huhtala, bas, och Jussi Lehtonen, trummor.

Storband

Är kvartetten ditt viktigaste band just nu?

- Jo, på sätt och vis, men arbetet med storbanden är också viktigt.

Förutom med UMO, som han var med och startade 1975, samarbetar Eero med Flygvapnets Big Band. Nyligen producerade han deras skiva och snart är det dags att ta i tu med nytt material tillsammans med dem.

Revival på 2000-talet

I medlet av 2000-talet var Eero Koivistoinen plötsligt ett hett namn på vinylmarknaden. Hans 60- och 70-talsalbum, t.ex. Odysseus, Wahoo! och The Front Is Breaking, var mycket eftertraktade och såldes till höga priser. Den som lyckades få tag på exemplar av de gamla utgåvorna kunde skatta sig lycklig.

- Det var nog överraskande, att de var så värdefulla. Jag kommer ihåg, att någon ringde och berättade hur mycket man fick punga ut för dem och frågade om jag själv hade kvar egna exemplar. Det hade jag förstås inte. En dag i ett antikvariat såg jag hur en japansk samlare plockade åt sig alla Eero Koivistoinen-plattor som fanns i hyllan.

Småningom gavs en del av de gamla albumen ut på nytt. Först av ett engelskt skivbolag och senare ett amerikanskt. Också inhemska Svart Records har givit ut Koivistoinens Original Sin-album och mera gammalt material är pä kommande. På vinyl.

Favoriter

Har du några personliga favoriter bland alla de skivor du har gjort?

- Det är nog antagligen de två som jag gjorde i New York tillsammans med amerikanska musiker, Picture In Three Colours (1983) och Altered Things (1992).

På de här albumen spelar bl.a. John Scofield, guitar, Jack De Johnette, trummor, Ron McClure, bas, Randy Brecker, trumpet, och Conrad Herwig, trombone.

- Att spela in egna skivor just i New York tillsammans med så här fina musiker var något alldeles speciellt.

Höjdpunkter

Förutom skivorna, kan du nämna några andra höjdpunkter i din långa karriär?

- Det måste nog ha varit under åren i UMO. Att ha spelat och umgåtts med legender som Dizzy Gillespie, Gil Evans, McCoy Tyner, Joe Henderson osv, det är något man inte glömmer i första hand.

Goda råd

Har du några goda råd att ge den som vill börja spela saxofon?

- Tonbildning är nog bland det viktigaste. Att jobba med den och hitta ett eget sound. Så är det också viktigt att spelandet är naturligt och otvunget. Och roligt. Sen, lite senare, när man har kommit en bit på vägen, är det bra att lyssna på de gamla mästarnas solon, studera dem och försöka kopiera dem. Av det lär man sig mycket.

Är du själv fortfarande entusiastisk över att spela saxofon?

- Jo. (skratt). Jag har aldrig älskat att öva. Men om du inte övar blir det ingeting av spelandet. Och sen när allt funkar är det roligt att spela. Men jag är lat. Nu har det gått en tid sen turnéen så jag måste öva lite. Så att jag inte behöver skämmas när jag går upp på scen nästa gång. Och för att hänga med de unga killarna i bandet, som alla är så suveräna på sina instrument.

Säger Eero Koivistoinen, 70, och vandrar iväg mot replokalen.

Eero Koivistoinens hemsida

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje