Hoppa till huvudinnehåll

Peter Lüttge: Amos Rex - Konstsamfundets nya sandlåda

Kaj-Gustaf Bergh bakom spadarna då första spadtaget tas för Amos Anderson-museet i Helsingfoss
Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf Bergh bakom spakarna då första spadtaget tas för nya Amos Rex-museet i Helsingfors Kaj-Gustaf Bergh bakom spadarna då första spadtaget tas för Amos Anderson-museet i Helsingfoss Bild: Bengt Östling/Yle kaj-gustaf bergh

Jag tittar på bilderna av de första spadtagen för Konstsamfundets nya museibygge i centrala Helsingfors. Eller spadtag och spadtag. Grävskopstag skall det heta.

Bakom spakarna i grävmaskinen sitter Föreningen Konstsamfundets VD Kaj-Gustaf "Kobbe" Bergh och man formligen kan känna av hans barnsliga förtjusning.

Mina tankar går tillbaka till tiden när mina barn var unga och lekte i sandlådan. Exakt så var det. Där satt de. På vintern. Med halaren på och mössan på sned. Och byggde. Någonting. Hus, vägar, tunnlar och kanske också museer. Barnen hade roligt med sina roliga lekar.

Kaj-Gustaf Bergh = KGB

Kaj-Gustaf Bergh stiger ut ur grävskopan. Med hjälmen på sned. Han är på gott humör. Som ett lekande barn. På hjälmen läser jag: KGB!

Funny, tänker jag. KGB! Ni förstår! Kaj-Gustaf Bergh! KGB!

Nu vet jag inte riktigt vad han vill berätta för mig och oss när han skriver KGB på sin hjälm? Förkortningen står ju i allmänhet för Kommittén för Statssäkerhet, dvs den civila delen av underrättelsetjänsten i Sovjetunionen.

KGB var ett repressivt organ i kommunistpartiets tjänst. Ett mycket omfattande nätverk av miljontals informatörer och angivare som användes för att fånga upp kritiska individers attityder och åsikter både i hemmen och på arbetsplatserna. Man sade att KGB var partiets sköld och svärd (jämför KGB:s emblem här nedan).

KGB's emblem
KGB:s emblem KGB's emblem kgb

Jag fattar i alla fall inte vad som är vitsen med KGB. Men jag är glad att Konstsamfundets VD inte heter Stefan Sund eller Stan Silén.

Den anala fasen

Ju längre jag tittar på bilderna av och läser texterna om de första spadtagen desto mera börjar jag tänka på Sigmund Freud och en av grundpelarna i psykoanalysen. Analfixerade, tänker jag. Hela bunten. Från Konstsamfundets VD Bergh till museichefen Kai Kartio.

Den anala fasen är i Freudiansk psykoanalys det andra stadiet av ett barns psykosexuella utveckling. Stadiet börjar mot slutet av andra levnadsåret och fortsätter tills barnet är tre och ett halvt år gammalt. Barnet lär sig då att kontrollera sin avföring, vilket ger det sexuell lust när det bajsar, samtidigt som barnet upplever att det släpper en del av sig själv. För att uppleva lustkänslor måste barnet göra sig av med något det vill behålla.

Ordet analfixerad används i vardagligt tal om beteendet hos en person som är hagalen, ägodelsfixerad, fifflar till sig pengar och annat som inte tillkommer personen, retar upp sig enormt på minsta motstånd och föredrar människor med samma trånga (anala) grundsyn. Känner du igen någon i beskrivningen?

Lika barn leka bäst

Väx upp, tänker jag. Bli stor. Gör nånting på allvar. Hela tillställningen låter och ser ut som ett skämt. Liksom namnet på det nya museet: Amos Rex.

Amos Rex? Kung Amos? Vad är det för ett namn? Och vad vill det berätta för oss?

Mycket riktigt har namnet Amos Rex sitt upphov just i ett skämt som myntades av museiintendent Kaj Martin. Och museichefen Kai Karto var inte sen att haka på: "Amos Rex låter roligt." Ha ha!

Inget under att namnet "föll i god jord" efter att skämtet en gång var ute. Jag kan på riktigt se framför mig hopen av skrockande och fnissande äldre män efter att det har hört skämtet: Ha ha, Amos Rex! Ho ho, Kung Amos! Finurligt, eller hur? Det tar vi.

Atte, Elmeri och Mirabell i sandlådan, 1997Byggstart för Amos Rex.
Atte och Kobbe leker i var sin sandlåda Bild: Yle videostill, Yle/ Ulla Malminen

Det som skiljer Konstsamfundets mäktiga män från lekande barn är inte själva leken utan lådan. Barn leker i sandlådor på gårdsplan eller i lekparker. Konstsamfundet nöjer sig inte med dem. Förstås inte. De är ju inte några riktiga barn längre. De är män med makt och fyrk.

De köper sig en sandlåda eftersom fyrk finns. Och inte vilken sandlåda som helst. Nej, en sandlåda som finns i hjärtat av Helsingfors. Mellan Glaspalatset och Forum. Där kan man se dem leka och bygga några år framöver. Titta noga, de gör det som sagt med en barnslig förtjusning.

Läs också