Hoppa till huvudinnehåll

Ett av årets inhemska album redan i januari

Åbobandet Swaying Wires
Åbobandet Swaying Wires Bild: battle worldwide swaying wires

Det finns vissa album som redan vid de första tonerna får en att frysa till, som söker sig djupt in i en. Då passar det att försöka klura ut varför.

Det här händer då jag lyssnar på Åbobandet Swaying Wires andra album I left a house burning. Halvvägs inne i första låten ”Dead bird” hinner jag tänka att det här är ju magiskt.

Swaying Wires gör en underbar drömsk pop med språkbilder om trötta ögon, om ömma ögon, om att stjäla vingarna av en död fågel och andra upplevelser i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Musiken formas av grumliga gitarrvallar, melankoliskt akustiskt gitarrknäppande, fantasifull perkussion, rymdekande orgel och en bas som pumpar på som ett egensinninigt hjärta.

Varför sjunker det här soundet ner i mig som kniv i smör? Är jag som smör? Härsknat smör i såfall. I mina sena tonår började jag förstå mig på mera poetiska sidor av världen via drömska popband och jag misstänker att jag dels har kvar något av det där i mig, men att jag ständigt lyckas förneka den sidan av mig. Det är synd. För min egen skull.

Dygden med den här musiken är att den uttrycker ett sätt att vända sig mot världen, påminner en om att vi trots alla normer som vi fostras in i ser världen på en mängd olika sätt. Att till exempel dagdrömma behöver inte vara att fly världen, utan snarare att få syn på vad som är viktigt i ens liv.

Den formuleringen tror jag att jag på nåt sätt norpat i en essäbok med annan Åbo koppling, Stiglöshet av Göran Torrkulla, Kate Larsson och Babis Carabeidis. Jag frågar mig själv - om jag nu gillar detta hypnotiska lugn så mycket, varför ägnar jag mig åt så mycket annat?

Albumet I left a house burning
Albumet I left a house burning Bild: battle worldwide swaying wires

Men några ord om bandet. Låtarna skrivs av Tina Kärkinen, som nuförtiden spelar i Vasas flora och fauna, och hennes sång är underbar och fri. Texterna andas sårbarhet, mod och styrka på samma gång.

Swaying Wires består förutom Kärkinen av Nicklas Hägen på bas, Jussi Virkkumaa på trummor och Sami Lehtonen spelar gitarr och står för den fingertoppskänsliga produktionen.

Jag såg bandet på någon konstklubb för några år sedan och de verkade redan då ha en uppfattning om vilken musik de vill spela och de viker inte från den stigen, men förädlar den och blommar verkligen ut på sitt andra album.

Av låtarna dras jag mest till Dead bird, Tuesday´s bells, Nowhere och Suddenly.

Jag vet inte om Swaying Wires slår igenom brett, radiospelas eller dylikt. Men de borde. Trots att vi är halvvägs inne i januari så är jag säker på att jag vid årets slut kommer att hålla I left a house burning som en av årets inhemska plattor.

Så vad får det här albumet mig att önska? Kanske att jag skulle vara ung, lyssna på det, dricka te, titta på stjärnorna, tala om drömmar, vilja vägra framgångssamhället, känna och aldrig förändras. Sen är ju frågan varför jag inte skulle kunna göra de där sakerna som 40 åring lika väl.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje