Hoppa till huvudinnehåll

Möt filmskaparen som går på djupet med sina projekt

Regissören/producenten Marko Röhr iklädd dykarutrusning
Regissören/producenten Marko Röhr iklädd dykarutrusning Bild: MRP Matila Röhr Productions järven tarina

Marko Röhr har ägnat de senaste tre åren åt ett filmprojekt som sysselsatt nio fotografer och genererat 700 timmar inspelat material. Nu har Sagan om sjön premiär - en naturfilm där faktauppgifter och mytiska berättelser möter verklighetens dramatik.

Har du någonsin funderat på vad en bäver egentligen sysslar med under dagen? Hur fåglarna vet när de skall flytta söderut? Var en gädda gömmer sig under vintern?

Då är det skäl att gå och se Sagan om sjön (regi: Marko Röhr & Kim Saarniluoto) - en film som visar hur fulla av liv våra sjölandskap är. Även under ytan. Även mitt i vintern.

Ett av de mest framträdande namnen i samband med denna filmproduktion är Marko Röhr. En producent som stått bakom filmer som Vägen till Rukajärvi (1999), Kuutamolla (2002) och Det djupt dolda (2011).

Men Röhr inte bara producerar, han regisserar också.

Och så går han på djupet med saker. Bokstavligt talat.

Livet under ytan

När den 9-årige Marko Röhr för första gången fick se en glimt av livet under vattenytan så var han fast. För evigt fascinerad av denna andra värld. En värld där ingenting förändras i samma takt som ovan ytan.

gädda fotograferad under vattnet
gädda fotograferad under vattnet Bild: Pasi Lensu, sagan om sjön

Fyrtiofem år senare dyker han fortfarande. Såväl privat som professionellt. Den första undervattensfilmen kom 1997 och var ett unikt projekt som fortfarande väcker intresse världen över.

- Vanligen säger man att det är omöjligt att sälja en gammal film, men ännu tjugo år senare händer det att tv-bolag hör av sig och vill köpa visningsrättigheterna till Island under vatten, berättar Röhr.

- Det finns inte så mycket konkurrens när det gäller just detta, ingen har försökt filma samma sak som vi på nytt. Det är arktiskt och kallt – det är lättare att åka till Medelhavet, konstaterar Röhr som även jobbat med fiktiva filmers undervattensscener.

När det gäller kyliga, arktiska klimat kan man med fördel nämna den uppmärksammade norska thrillern Pioneer (2013) som handlar om de dykare som var involverade i att bygga upp den norska oljeindustrin.

Det finska sagolandskapet

Efter Island under vatten har det blivit fler naturfilmer. Ofta i samarbete med författaren Antti Tuuri. Tuuris naturfilmsmanus kan betecknas som en form av poetiska texter där naturreflektioner och myter flyter ihop.

Näckrosor fotograferade under vattnet.
Näckrosor fotograferade under vattnet. Bild: Pasi Lensu sagan om sjön

År 2012 resulterade samarbetet mellan Röhr och Tuuri i den framgångsrika Metsän tarina – Sagan om skogen (regi: Ville Suhonen & Kim Saarniluoto) som utan tvekan bäddat för filmen som nu ägnar sig åt att försöka fånga något av den magi som är förknippad med våra 190 000 sjöar.

Och gör man en film som heter "Saga om sjön" i tusen sjöars land så ligger det nära till hands att undra över kopplingen till den finländska identiteten.

- Nå, om man tänker på själva berättelsen, så är den ju nog så finländsk som den kan bli, skrattar Röhr. De gamla myterna, Tuuris text, de finska sjöarna och deras betydelse för vår natur. Det är fantastiskt och unikt i världen – det är svårt att tänka sig något som är mer finländskt än det här.

Långsamhetens lov

Det tog tre år att spela in Sagan om sjön. En kort tid för en naturfilm där man måste vara på exakt rätt plats i exakt rätt ögonblick för att lyckas fånga det man vill ha. Något som blir speciellt viktigt om man likt Röhr & co vill satsa på en dramaturgi hämtad ur den fiktiva världen.

En bäver äter löv.
En bäver äter löv. Bild: Teemu Liakka sagan om sjön

Tre år må vara ett kort ögonblick i naturen – men när det gäller den tekniska utvecklingen är det en evighet. Medan en fotograf sitter i skogen och bygger upp ett förtroende mellan sig själv och bäverfamiljen han skall föreviga hinner kameran han håller i bli föråldrad. Typ.

Det handlar helt enkelt om två olika världar, två tidszoner, konstaterar Röhr. Under ytan är allt sig likt när han efter 45 år återvänder till sin barndoms sjölandskap för att dyka.

- Samma stora stockar ligger på samma plats, samma växter och så lite fisk. Två olika världar där den som finns ovanför ytan förändras snabbt – skog huggs ner, hus byggs upp – men ingenting förändras där nere. Det är som två olika tidszoner.

Röhr medger att det finns ett element av trygghet i insikten om att det finns en plats som inte förändras i samma snabba takt som allt annat i vårt hektiska samhälle. Men samtidigt påpekar han att även om stockarna ser likadana ut där de ligger så har själva vattnet förändrats

- Vattnet är inte detsamma som när jag var barn. Vi människor påverkar allting och det är skrämmande ibland. Det är vi som fattar beslut om framtidens natur. Vi kan förstöra allt ganska snabbt. Och sedan tar det länge att återställa det.

Naturen som ett youtube-klipp

Under presskonferensen är det en dam som lyfter fram frågan om att vår kontakt med naturen idag allt oftare har att göra med gulliga djurvideon på youtube. Det spinner Röhr vidare på i vårt samtal då jag undrar om dagens barn är så fjärmade från naturen att de kan ha svårt att ta till sig en film som Sagan om sjön?

- Det handlar om en viss polarisering. Barn idag ser mer än någonsin – roliga klipp med djur som beter sig mänskligt och allt möjligt annat. Men samtidigt har den personliga relationen till naturen försvunnit.

- Vi hoppas att filmen kan väcka folk till insikt om att naturen inte är något som finns där någonstans långt borta – den finns helt inpå oss. Bara tjugo minuter utanför Helsingfors finns det hur mycket fin natur som helst!

Och vilken aspekt av den fina natur som fångats på film i Sagan av sjön är då Röhr själv mest tagen av?

- Som grodman måste jag säga att jag såg fram emot att få se grodornas brottningsmatch - det känns ju lite symboliskt, skrattar regissören som i sin ungdom sysslat med brottning och syftar på en underhållande scen där två grodor under vattenytan drabbar samman på ett sätt som för tankarna mot filmvärldens boxningsscener.

- Jag hade hört att de brottas ett par dagar under året och kände att det här – det måste jag få se, säger en glad producent innan han djupdyker in i nästa intervju.

Läs även Johanna Grönqvists recension av filmen här.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje