Hoppa till huvudinnehåll

"Parabolerna finns för att vi längtar och saknar"

Höghus på Åvägen i Närpes
Det hänger på en centimeter om signalen kommer fram eller inte, säger Thang Nguyen som bor på Åvägen i Närpes. Höghus på Åvägen i Närpes Bild: Yle/Hanna Klingenberg bakom parabolen

När Salih Mehmedagic skruvade upp sin parabolantenn för 23 år sedan blev det fest inne i lägenheten på Åvägen i Närpes. Alla jublade och applåderade då signalen gick fram och den bosniska kanalen syntes i tv-rutan.

- Och sedan dess har parabolen funkat felfritt, säger han.

Sonen Mensur Mehmedagic påpekar att bilden försvinner då det blåser ute, men Salih håller inte med.

- Den funkar felfritt. Parabolen håller i hundra år.

När han skaffade den hade han bott i Finland två år redan. Kriget pågick i hemlandet och själv hade han kommit hit som flykting efter 17 dagars flykt i skogen och nästan fem månaders fångenskap i koncentrationsläger. Han hade stort behov av nyheter, så tills han hade råd att köpa parabolen fick han skaffa dem på annat håll.

Salih och Mensur Mehmedagic
Salih Mehmedagic förlorade sin bror i kriget i f.d. Jugoslavien. Här med sonen Mensur. Salih och Mensur Mehmedagic bakom parabolen

- Jag köpte en jätteliten radio av en romsk man, säger Salih. Den var sextio år gammal och till först var det svårt att få in bosnisk radio på den, men jag märkte att det funkade i källaren.

Jag skruvade och skruvade och fick in kanalen på 148 MHz. Den siffran minns jag hela livet.― Salih

Salih satt i källaren så ofta han kunde, också då nyheterna var sådana att han knappt ville höra dem.

- Det var död och dåliga besked, säger han. Men det gick ju inte att slita sig därifrån heller.

När han köpte parabolen gav han radion vidare till en annan bosnisk man, i en annan källare, och nu är det istället bosnisk tv som hörs i bakgrunden på dagarna.

- När man kommer hem från jobbet knäpper man på både lampan och tv:n direkt, säger han.

Det känns som om man knäpper på Bosnien.― Salih

Sonen Mensur har vuxit upp i Finland och mest bekantat sig med hemlandet via tv-rutan.

- Jag och pappa pratar svenska sinsemellan, säger han. Men hela livet har det varit bosniska i bakgrunden. Bosnisk musik, bosniska nyheter och bosniska komedier.

- Men det är mest pappa som kollar, säger han. Jag behöver ingen parabol.

Ändå har något sjunkit in genom åren, eftersom Mensur har lättare att skratta åt bosnisk humor än åt finländsk.

mensur och salih
Den bosniska humorn är så torr och överdriven, säger Menusur Mehmedagic. Här med pappa Salih. mensur och salih Bild: Yle/Hanna Klingenberg bakom parabolen

Grannarna Melisa Elkaz och Merjema Dizdarevic håller med. De säger att man skrattar åt en massa onödigt i Bosnien.

De bor i samma hus och deras familjer har skruvat upp sina parabolantenner på taket och balkongen.

- Det ger oss över 300 tv-kanaler, men vi tittar bara på två, säger Merjema.

Melisa och Merjema framför parabolen
I bosniska tv-program kan det vara roligt med en strumpa som faller på golvet, säger Merjema Dizdarevic och Melisa Elkaz. Melisa och Merjema framför parabolen Bild: Yle/Hanna Klingenberg bakom parabolen

Merjema bor i lägenheten under Melisa och ibland hör hon gapskratt både från Melisas vardagsrum och från sitt eget.

- Då vet jag vad föräldrarna tittar på, säger hon.

Det är en bosnisk komediserie som heter Galen, frånvarande och normal och som handlar om fyra män som delar bostad. En far, hans son, sonson och sonsons son.

- De beter sig som ungkarlar allihop och har en egen städerska, säger Melisa.

Melisa och Merjema skrattar
Melisa och Merjema. Melisa och Merjema skrattar Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

Som de flesta bosniska humorserier är den också full med svordomar.

- Men våra svordomar funkar inte som era, säger Melisa. Hur ska jag förklara?

- Hästen, till exempel. Det kan användas som en svordom. Och om man säger hästen i en humorserie blir det väldigt roligt. Men om någon säger hästen till sin partner i ett gräl så är det slut på den relationen.

Merjema håller med.

- Ja, då har man gått för långt över gränsen.

Vietnamesisk stämning

Grannen Thang Nguyen har ingen parabolantenn.

- Det behövs inte då man har internet, säger han.

Familjen hade en förut och Thang minns hur hans pappa skruvade upp den på en lång stång och band fast den, så att den inte skulle vrida sig i blåsten.

- Redan om den flyttar på sig en liten centimeter är signalen borta, säger Thang.

thang vid tv
I Thang Nguyens familj är det den vietnamesiska kanalen VTV3 som står på i bakgrunden på dagarna. thang vid tv Bild: Yle/Hanna Klingenberg närpes

- Vi har vietnamesisk inredning, äter vietnamesisk mat och tittar på vietnamesisk tv, säger han. Man vill känna sig hemma.

Thang säger att parabolerna skruvas upp för att man längtar och saknar.

- Vi trivs här. Finland är vårt hem, men vi vill också öppna ett fönster till hemlandet, säger han.

- Det blir vietnamesisk stämning och det känns bra.

Läs också

Nyligen publicerat - Bakom parabolen

  • "Tror du det är roligt?"

    Salih Mehmedagig hatar vapen.

    Salih Mehmedagic hatar vapen. - Man har fel i huvudet om man köper plastpistoler och gevär till sina barn, säger han. - Det är ingen lek. Det är business och kriminellt, hela vägen. Fabriksprocessen är också absurd, tycker han. - Först skissar man och ritar en planering. Sen bygger man vapnet och sen skjuter man dig. Med samma vapen!

  • "Gud har ju ingen fru"

    Vi är inte Guds barn. Vi är hans slavar, säger Seval Bitic.

    När Seval Bitic utövar islam blir livet mera inrutat och strukturerat. Han ber fem gånger om dagen och försöker styra sina handlingar och tankar enligt givna mönster.

  • Thang bjuder hemlösa spöken på mat

    Flickvännen Isabel Kullström vet inte vad hon ska tro

    De känner sig mest hemma hos varann, även om de kommer från helt olika kulturer. Det är bara synen på spöken som skiljer. Thang Nguyen tror att de finns och brukar bjuda dem på mat ibland, medan Isabel Kullström helst inte vill veta av dem. - Jag kan bli rädd när Thang börjar prata om spöken, säger hon.

  • "Koranen hjälper mig att somna om"

    Merjema Dizdarevic känner sig trygg då hon läser Koranen.

    Om Merjema Dizdarevic vaknar mitt i natten och är rädd, så hjälper det att läsa Koranen. Men då måste hon klä sig i slöja först.

  • Kungen från Jamaica

    Oneil Walker hade aldrig drömt om att flytta till Närpes.

    Åvägen i Närpes har många namn. Mammas gata. Allas gata. Vissa har också kallat gatan för sitt ghetto, då det samlats folk från många olika länder där. Oneil Walker kommer från Jamaica och hans närmaste grannar är hemma från Holland, Bosnien och Vietnam. Men just han har ändå aldrig kallat gatan för ett ghetto.

  • "Många levde dubbelliv på båten"

    Oneil och Lotten Walker träffades på ett kryssningsfartyg

    Varken Oneil eller Lotten Walker vill jobba på sjön igen. Åtminstone inte nu, när de har familj och små barn. Men det fanns en tid då personalen på kryssningsbåten var som deras familj, och det var under den tiden de träffades.

  • Här samlas både levande och döda vid matbordet

    Farfar syns inte, men finns här ändå, säger Thang Ngyuen.

    En gång om året eldar Thang Nguyen upp en bunt sedlar ute på balkongen. Det är hans sätt att skicka pengar till andra sidan och den andliga världen där hans farfar och alla andra döda släktingar finns.

  • "Jag tror på spöken"

    Buddhisten Thang Nguyen tror att det finns andar överallt.

    Thang Nguyen gick i lågstadiet när han såg ett spöke första gången. Det satt uppe i ett träd, hemma i Vietnam. Hans föräldrar är buddhister och Thang visste att de brukade tillbe döda släktingar, men han hade inte själv haft så många tankar på Gud. Och inte på spöken heller, för den delen. - Livet gick mest ut på att leka, säger han. Stränderna var långa och vita och havet var grönt.

  • "Det fanns massor av kärlek i ghettot"

    Oneil Walker växte upp i Kingston i Jamaica.

    I ghettot i Jamaica lärde han sig tidigt att han måste kämpa hårt. Nu bor Oneil Walker här tillsammans med sin hustru Lotten och har inga planer på att flytta tillbaka.

  • "Nu dansar alla med alla"

    Vi ska njuta, inte bråka, säger Enisa Mehmedovic.

    En gång om året åker Mensur Mehmedagic och hans kompisar från Närpes till Åbo, för att stiga ombord på kryssningsbåten. Balkan-kryssningen pågår i ett dygn och sägs vara den bästa festen i Europa, just då.

  • "Jag vill till paradiset efter döden"

    Seval Bitic behöver umgås med alla han förlorade i kriget.

    Han vill inte tro att livet slutar efter döden. Seval Bitic vill komma till paradiset då och umgås med sin mamma och pappa och alla andra han förlorade i kriget. Sina två bröder och många kompisar.

  • Han fick sju rätt på lotto

    Salih Mehmedagic hann bara inte lämna in lappen i tid.

    På dörren till sovrummet står orden med stora bokstäver: Love a lot. Det är det han kom fram till efter alla år i krig, att kärlek är det enda som räknas. Pengar betyder ingenting.

  • De längtar efter att få bära slöja

    Kvinnor i slöja har makt, säger Merjema Dizdarevic.

    De tycker att kvinnor i slöja är otroligt vackra och vill själva börja bära slöja på heltid en dag. Men inte än. Först vill de veta mera om islam och pröva på att leva efter reglerna.

  • "Mamma och pappa vill inte prata om kriget"

    De vill veta mera, men föräldrarna vill inte prata om det

    De har inga egna minnen av kriget. Och varken Merjema Dizdarevic eller Melisa Elkaz brukar prata om det med sina föräldrar heller. - Vi vet att de har varit med om det och vi vill veta mera, men de är så traumatiserade att vi måste undvika att fråga, säger Melisa. Merjemas pappa dog när Merjema var liten. - Jag har bara två minnen av honom, säger hon. Ena gången ser jag honom stå.