Hoppa till huvudinnehåll

Isländsk film imponerar – igen

Sigurður Sigurjónsson poserar med ett får
Sigurður Sigurjónsson poserar med ett får Bild: Finnkino Oy sigurður sigurjónsson på filmplanschen till hrútar / pässit / rams

De senaste åren har Island visat framfötterna i olika internationella filmsammanhang. Stora Hollywoodproduktioner har spelats in i det mäktiga landskapet och isländska regissörer har visat att man även med små medel kan skapa stora filmer.

I samband med resonemangen kring årets Oscarsnomineringar i kategorin "bästa utländska film" finns det de som förvånat sig över att Grímur Hákonarson Hrútar inte funnits på listan över de nio bästa.

Det är lätt att instämma.

Hrútar är nämligen ett utmärkt exempel på isländsk film när den är som bäst. Formmässigt avskalad, innehållsmässigt fyllig. Något som etableras redan i den inledande scenen.

Mot bakgrunden av ett vindpinat och kargt landskap inspekterar en äldre man sin fårahjord. Han småpratar med sina lurviga vänner – klappar dem ömsint. Och i samma veva ser han ett livlöst får ligga i inhägnaden intill.

Målmedvetet traskar han fram till grannens hus, knackar på och visar med en irriterad gest att något hänt. Inte ett ord yttras.

Vi inser snart att männen inte talar med varandra. Att de är konkurrenter. Bittra ovänner.

Att de dessutom är bröder framgår så småningom.

Varma tröjor och kall ensamhet

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör det så lätt att ta Hrútar till sitt hjärta. Har det att göra med porträttet av Gummi (Sigurður Sigurjónsson) - den sammanbitne enstöringen? Är det tempot? Miljön? Relationen mellan människorna i den lilla bygden?

All denna skälvande mänsklighet som döljer sig under lager av islandströjor och yllebyxor?

Helt klart är att Grímur Hákonarson hittat en balans mellan det man ser i bild, det som sägs och det som antyds. Man behöver inte förklara att fåren är allt för Gummi - en enda blick och ett ömt ord räcker för att vi skall förstå vilken avgrund av ensamhet som öppnar sig om de försvinner.

Fåren är hans livlina. Meningen med allt.

De isländska männen

De senaste två åren har Nordiska rådets filmpris gått till Island. 2014 vann Benedikt Erlingsson med Hross í oss (Of Horses and Men) och ifjol var det Dagur Kàris tur att vinna med Fùsi (Virgin Mountain).

Bägge handlar om män, bägge skildrar ensamhet på ett drabbande sätt.

Och i bägge imponeras man av hur skickligt regissörerna lyckas väva in miljön och olika grader av symbolik utan att det känns krystat. Rollkaraktärerna är av kött och blod - riktiga människor med känslor som känns i åskådaren.

Till denna skara sällar sig nu även nu även Grímur Hákonarson och hans huvudkaraktärer Gummi och Kiddi (Theodór Júlíusson) - män som varit arga så länge på varsitt håll att de glömt hur det känns att glädjas tillsammans. Män som är beredda att trotsa naturens alla utmaningar, men som inte vågar bryta tystnaden.

Och även om det börjar vara dags för mig att tiga innan jag avslöjar för mycket så måste jag ännu tillägga att slutet är något av det finaste man kan få se på bio. Överhuvudtaget.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje