Hoppa till huvudinnehåll

Min högsta önskan: En normal vardag

En ung man står framför en stor stenbyggnad, det snöar.
Ahmed Alalousi väntar på besked om sin framtid på flyktingförläggningen i Mjölbolsta i Karis. En ung man står framför en stor stenbyggnad, det snöar. Bild: Yle/Pia Santonen ahmed alalousi

Ahmed Hasan Nadhim får om och om igen påminna sig om att han faktiskt hade ett normalt liv i Mosul innan allt det här. Han har inte alltid varit en flykting.

Jag har förberett frågor för intervjun med Ahmed Hasan Nadhim Alalousi, 23, från Mosul i Irak. Ahmed har inga korta koncisa svar. Men han ger mig sin berättelse.

Som barn ville han bli kändis. Nu är hans dröm ett normalt liv i fred. Mjölbolsta flyktingförläggning är en etapp på vägen dit.

2012

Ahmed börjar studera media på universitetet i hemstaden Mosul i norra Irak. Det är år 2012. Studierna känns till en början svåra eftersom en journalist ska vara modig, berättar Ahmed lågmält. Men när foto- och filmstudierna tar vid känner Ahmed att han har hittat sin bransch.

En ung man med kamera och filmkamera. Står på en gata med reklamskyltar och elstolpar i bakgrunden. Soligt väder.
Ahmed trivdes med sina studier och jobbuppdrag. IS satte stopp för det. En ung man med kamera och filmkamera. Står på en gata med reklamskyltar och elstolpar i bakgrunden. Soligt väder. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Före flykten. Ahmed studerar vid universitet i hemstaden Mosul och jobbar ibland med film- och fotouppdrag.
Småningom får studerandena börja med övningsarbeten. Ahmed skaffar sig uppdrag bland annat för bildbyråer och tv-kanaler så som den statliga tv-kanalen Sama Al-Mosul.

2014: IS kommer

Redan i april 2014, två månader innan terrornätverket IS tar över hela staden, får Ahmed en anonym varning av dem per telefon. Han ska sluta med det han gör, journalistiken. IS tycker inte om journalister. Ahmed medverkar också i ett band som uppträder på torg. Men det är haram, helt otillåtet för en muslim. Det bör han också upphöra med.

- Jag säger nej, jag gör ju inget fel. Varför vill ni förstöra mitt liv?

Ahmed berättar att han först inte tar varningen på allvar. Hans familj vill skydda honom och motsätter sig därför hans studier.

En man står i vattnet. Lång käpp i handen. Långa pinnar i rak rad i vattnet. Solnedgång.
Hemstaden Mosul och floden Tigris fotad av Ahmed Alalousi. En man står i vattnet. Lång käpp i handen. Långa pinnar i rak rad i vattnet. Solnedgång. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Tårarna börjar rinna nerför kinderna när Ahmed berättar vad mamma brukar säga när han lämnar huset.

- Låt mig krama dig för jag vet inte om du kommer tillbaka.

Småningom blir det klart också för Ahmed själv att han gör klokt i att hålla sig inomhus. Han går till uni bara för att sköta det mest väsentliga. Han flyttar till en annan stadsdel så att IS inte ska hitta honom. Familjen funderar redan på hur de ska kunna ta sig ut ur staden.

Irakier inspekterar skadorna efter armén flygräd mot Mosul 28.6.2014
Nyhetsbilder från Mosul spreds över hela världen i juni 2014. Irakier inspekterar skadorna efter armén flygräd mot Mosul 28.6.2014 Bild: EPA/STRINGER mosul

Den stora vändpunkten kommer i juni 2014.

- Det är tidigt en torsdag morgon när IS kommer. Folk försöker i panik ta sig ut ur staden, också min familj försöker köra till Kirkuk. Men bron är sönder så vi tvingas återvända till Mosul.

Ahmed berättar hur han samma dag för första gången ser IS-krigarna. De är stora män, som i Call of Duty (datorspelet). De har långt skägg. De är som monster. Och de våldtar hela staden.

Låt mig krama dig för jag vet inte om du kommer tillbaka.― Ahmeds mamma

Ahmed berättar om sitt gamla liv i Mosul, före IS. Ha målar han upp bilden av en vacker historisk miljonstad. Floden Tigris löper igenom staden. Universitetet hör till de bästa i Irak. Många invånare är högutbildade. Handeln är viktig. Det finns vacker skog som i Finland och på vintern kan det bli minusgrader också i Mosul. Staden kallas också profeternas stad och där fanns många fornminnen.

- Nu har IS förstört allt, säger han uppgivet. De torterar och dödar, folk blir som slavar eller robotar. Om du röker, kan de skära av ditt finger. Många har flytt. Vatten, el, gas, inget fungerar normalt. Man kan inte jobba eller studera.

Ett barn i en delvis förstörd byggnad, tittar upp mot ljuset.
Ahmed Alalousis bild beskriver förstörelsen i Mosul. Men barnet tittar upp mot ljuset, förklarar Ahmed. Ett barn i en delvis förstörd byggnad, tittar upp mot ljuset. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Ahmed har fortfarande vänner i Mosul och de berättar för honom om livet där nu.

Han saknar sitt hem, ett vanligt tvåvåningshus som Isis nu har tagit. Han saknar sina kvarter, sina vänner. Han saknar universitet och studierna.

Men nu vill de lämna staden. Eftersom bron på vägen till Kirkuk är sönder tvingas Ahmed och hans familj stanna i Mosul.

- De är välorganiserade, alla Isispoliser har datorer och de kunde direkt leta upp information om en.

Flera vänner i mediebranschen dör. Och IS söker fortfarande efter Ahmed.

En dag kommer de med en pickup för att hämta Ahmed för förhör, säger de. Mamma ljuger och säger att Ahmed har rest utomlands. De går men om en månad kommer de på nytt. Nu tar de hans äldre bror och torterar honom för att han ska avslöja var Ahmed är. Brodern berättar inte. De släpper honom.

December 2014

Flykten börjar i december när familjen äntligen lyckas anställa en olaglig chaufför som lovar köra dem till Bagdad. Det har gått ett halvt år sedan IS intog Mosul.

Om det kommer ett skott, blir det jag som träffas och inte du. Du räddas och då har vår flykt inte varit förgäves― Ahmeds mamma

Ahmed och hans familj sitter i en bil. Det är krig. De vill till Bagdad men kan på vägen dit bli skjutna av IS, av kurdiska trupper eller av irakiska flygvapnet, räknar Ahmed upp. De är livrädda, Ahmed läser Koranen och ber. Hans mamma lutar sin egen kropp mot bilfönstret och säger till Ahmed att han ska lägga sig i hennes famn.

- Om det kommer ett skott, blir det jag som träffas och inte du. Du räddas och då har vår flykt inte varit förgäves, säger mamman.

Tårarna kommer igen när Ahmed berättar för mig.

Du är på flykt. Du har blivit en flykting.

Jag har barn som är i samma ålder som Ahmed och jag undrar om jag hade gjort som Ahmeds mamma.

Den första delen av flykten går från Mosul via långa omvägar till Bagdad. Ahmed räknar upp faror och vi tittar på kartan. Städer jag hört om i nyheterna vaknar till liv i Ahmeds berättelse.

Studeranden Ahmed blir flyktingen Ahmed

Det vanliga livet är nu definitivt ett minne blott.

Ett annat mönster träder in. Ahmed säger det inte men mönstret i berättelsen är tydligt: Du letar febrilt efter någon som kan hjälpa. Du hittar någon men vet inte om de tänker hjälpa eller döda dig. Du kan räkna med att de hur som helst vill ha dina pengar. Under färden vet du inte om du kommer fram. Om du kommer fram, kan du dra en suck av lättnad. Men så gäller det att börja om från början igen: Du letar febrilt efter någon som kan hjälpa dig vidare.

Du är på flykt. Du har blivit en flykting.

Ett halvt år i Turkiet

I några timmar sitter jag och lyssnar när Ahmed berättar om sin flykt. Jag undrar om jag skulle ha klarat det. Skulle mina vuxna barn ha klarat det? Hur skulle det ha gått för mina barnbarn på en sådan resa?

Den första sträckan från Mosul till Bagdad tar två dagar. Det slutliga målet var inte klart.

- Det enda jag tänkte på var att få leva, andas.

Han ingår i en grupp på 44 personer som får order att ta plats inne i en vanlig skåpbil. Det är omöjligt säger gruppen men smugglarna hotar döda dem om de inte lyder.

Det tar Ahmed en hel månad att få sitt pass förnyat i Bagdad.

När han får sitt pass flyger han till Turkiet. Han har visum för en månad men stannar olagligt i ett halvt år. Han försöker hjälpa sin familj som följt efter. Ahmed försöker också tjäna pengar för en resa till Finland som han nu har hört om av sina vänner och läst om på nätet. Där har man en chans. Alla är lika värda.

Ahmed är en av alla de tusentals unga irakiska män som i höstas kom till Finland, landet de hade hört goda saker om.

Fyrtiofyra i en paketbil

Men ännu är han inte i Finland utan kvar i Turkiet.

I augusti betalar Ahmed 1 200 dollar till mänskosmugglare i den turkiska kuststaden Izmir. Han ingår i en grupp på 44 personer som får order att ta plats inne i en vanlig skåpbil. Det är omöjligt säger gruppen men smugglarna hotar döda dem om de inte lyder. Så Ahmed och 43 andra ställer sig in i bilen. Färden genom bergen tar tre timmar. Det råder panik.

- Folk spyr på varandra, svimmar. Flickorna gråter och männen bankar på väggarna för att komma ut.

Fyrtiofyra i en gummibåt

När de släpps ut igen är de framme på en udde. De ska nu bygga och blåsa upp gummibåten som finns inpackad i en låda. En annan grupp gör likadant. De får på sig flytvästar och Ahmed har också ett bilinnerdäck runt midjan. Men däcket går sönder innan färden hinner börja. Ahmed stiger ombord. Gummibåten är sju meter lång. De är 45 personer när kaptenen räknas med.

- De första några hundra metrarna går det bra. Men det blåser hårt den dagen. Vågorna är höga och båten tar in mycket vatten. Vi öser ut med kärl lika stora som det här, berättar Ahmed och pekar på vattenglaset han har ställt på bordet.

En ung man med flytväst tillsammans med andra ombord på en gummibåt. Solsken. Trångt.
Det är 45 människor ombord. Alldeles i början går resan bra. Bilden togs då. En ung man med flytväst tillsammans med andra ombord på en gummibåt. Solsken. Trångt. Bild: Ahmed Alalousi karis

De kastar upp. Alla gråter. De slänger väskor över bord. Till slut står det klart att de inte kommer att klara sig.

”Varför minns jag inte de goda sakerna?”

- Det är konstigt. Jag ser hela mitt liv flimra framför ögonen på mig, berättar Ahmed. Men det är bara misslyckandena och alla de dåliga sakerna. Jag kan inte komma ihåg det goda jag haft i mitt liv.

Gummibåtsfärden över till den grekiska ön Lesbos tar tre timmar. Men det känns som en evighet. När de har mindre än en kilometer kvar, kan de inte längre ta sig fram, vågorna är för höga.

Kaptenen har hittills inte haft på sig någon flytväst men nu tar han den på sig. Han uppmanar alla att be.

Och så händer undret igen. De lyckas ta sig i land. En kort stund av lättnad.

Unga män i short ligger på smutsiga gamla madrasser som ligger på marken. Solsken.
Grekland. Sällskapet får sova på gatan. Endast barnfamiljerna får filtar till natten. Unga män i short ligger på smutsiga gamla madrasser som ligger på marken. Solsken. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Det här är Grekland, Europa. Men så börjar allt från början. Vad händer nu? Vem ska hjälpa oss? Hjälper de oss eller är de bara ha våra pengar?

Ahmeds resa - Europas svåra höst

Ahmeds flytväst är säkert en av de tusen- och åter tusentals som ligger på stränderna i det grekiska öriket.

Ahmed vill bli fotojournalist. Nu blir han i stället en i massan som fotas och filmas för hela världens nyheter. Det är ahmedarna som den här hösten blir Europas stora utmaning. Men han hade ett alldeles normalt liv hemma i Mosul, då, tidigare.

Jag lyckas inte räkna alla gånger de tror att livet är över.

Under den fortsatta färden sover Ahmed och vännerna flera nätter på gatan. Ofta kan de inte sova alls. Och ofta går de utan mat i flera dagar.

Jag lyckas inte räkna alla gånger Ahmed och hans vänner tror att livet är över.

Män sitter eller ligger utanför en vit byggnad, madrasser, solsken.
Ofta väntar de utanför ett hus: Får vi komma in och sova? Får vi mat? Får vi något papper som behövs för fortsatt färd? Bilden tagen i Grekland Män sitter eller ligger utanför en vit byggnad, madrasser, solsken. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Rutten är den bekanta, den som nyheterna har rapporterat om hela hösten: Irak – Turkiet – Grekland – Makedonien – Serbien – Ungern – Österrike – Tyskland - Danmark – Sverige – Finland. Allt jag sett och hört förekommer också på de tre unga männens resa som Ahmed berättar om: elaka gränsvakter, korrumperade poliser, mänskosmugglare, hjälporganisationers snabbinsatser, illaluktande tillfälliga läger, handfallna hjälporganisationer, bussar, tåg, usel information, nya kontrollstationer.

När Ahmed och hans två vänner har lyckats ta sig till Österrikes huvudstad Wien, verkar det värsta vara över trots att det fortfarande gäller att akta sig. Tåget för dem till Hamburg i norra Tyskland.

En ung man med ryggsäck står på en stor järnvägsstation. I bakgrunden språr, perronger, tåg, reklam, trappor, rulltrappor osv.
På en järnvägsstation i Tyskland. En ung man med ryggsäck står på en stor järnvägsstation. I bakgrunden språr, perronger, tåg, reklam, trappor, rulltrappor osv. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

En av vännerna stannar i Tyskland. De två andra fortsätter till Stockholm och vidare till Haparanda, över till Torneå, sedan med tåg till Kemi och slutligen Helsingfors. Det har gått två veckor sedan Ahmed packade in sig i paketbilen i Izmir. Det känns som en evighet. Han är trött, så väldigt trött.

September 2015: Finland

På polisstationen i Böle vill Ahmed ansöka om asyl. Han står i kö. När det är hans tur, meddelar polisen att de stänger för dagen. Kom på nytt om tio dagar.

Ahmed väntar i tio dagar på flyktingförläggningen vid Karlsgatan i Berghäll. Sedan får han lämna in sina fingeravtryck och berätta för polisen varför han ansöker om asyl, visa bilderna han har på sin telefon och berätta.

En parkbänk och en liten rutschbana av plast i snön, i bakgrunden en stor gammal stenbyggnad i flera våningar.
Mjölbolsta januari 2016. Alla väntar. En parkbänk och en liten rutschbana av plast i snön, i bakgrunden en stor gammal stenbyggnad i flera våningar. Bild: Yle/Pia Santonen ahmed alalousi

Meltola

Följande dag bär det av till Mjölbolsta, han använder det finskspråkig namnet Meltola. Det är i början av september, Mjölbolsta har precis slagit upp dörrarna som flyktingförläggning.

Ahmed väntar på besked men är inte helt säker om samtalet han förde med polisen i Böle var hans asylsamtal eller om han ska träffa polisen på nytt innan han kan börja vänta på besked från Migrationsverket.

Ett järnvägsspår, ljus i fjärran, skog.
Från en miljonstad till Mjölbolsta. Ahmed Alalousi fortsätter att fotografera. Ett järnvägsspår, ljus i fjärran, skog. Bild: Ahmed Alalousi hangö-hyvingebanan

En man står på en tågbana och lyser i mörkret med en stark lampa. Stjärnor. Skog.
Stjärnor över Hangö-Hyvingebanan. En man står på en tågbana och lyser i mörkret med en stark lampa. Stjärnor. Skog. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Ahmed är aktiv, hittar nya vänner, fotograferar mycket, bekantar sig med en helt ny kultur, nya regler. Han tycker om Finland där det inte finns portar till metron.

- Ni litar på folk.

En man och en kvinna tittar på foton på en vit belyst vägg.
Januari 2016. Ahmed får ställa ut sina foton på Kulturhuset Karelia i Ekenäs. En man och en kvinna tittar på foton på en vit belyst vägg. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi,Ekenäs

Han söker foto- och filmjobb, hoppas på egna utställningar. Han jobbar med en musikvideo till västnyländska Johan Qruu Kvarnströms låt. Videon innehåller bildmaterial från hans resa.

Också på förläggningen kan han vara till nytta. Ahmed klarar sig väl på engelska så på Mjölbolsta hjälper han ofta till när det behövs översättningshjälp.

Jobba

På Mjölbolsta är väntan lång.

- Det är svårt att vänta. Det gäller ju inte ett jobb eller en studieplats. Det gäller hela min framtid, hela mitt liv.

En del saker känns konstiga. Men Ahmed känner sig i alla fall trygg.

När jag frågar om det finns något Ahmed önskar förbättra på asylboendet, svarar han att han och de andra asylsökandena gärna gör också annat än sover och äter. Det här är deras nya land. De vill jobba. Det är svårt att hitta jobb. Så många hjälper till på förläggningen.

Men tiden blir lång ändå. Ahmed önskar fler aktiviteter så som fotboll och gym.

Också transporter in till Karis finns på önskelistan. I somras gick det att cykla till Karis men nu är det svårt.

En bild med information om tåg och bussar från Mjölbolsta i Karis, busstidtabeller.
Transportinfo på Mjölbolsta. Många flyktingförläggningar ligger långt utanför tätorten. En bild med information om tåg och bussar från Mjölbolsta i Karis, busstidtabeller. Bild: Yle/Pia Santonen västnyland

Han säger att Finland ganska långt motsvarar den bild han hade av landet. Han sticker inte under stol med att han hade hört om att samhället här verkligen fungerar, det sociala systemet är gott, alla har möjlighet studera. Han vet att de många flyktingarna har tagit Finland på säng men tycker landet gör sitt bästa.

En person i vinterrock fotograferar vid havet, is och snö, sol.
Kölden har överraskat Ahmed trots att det förekom minusgrader också hemma i Mosul. Bilden är från Hangö. En person i vinterrock fotograferar vid havet, is och snö, sol. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Han har överraskats av kylan, av hur sträng den är. Och av att människor rör sig så lite ute. Han har hört att det är annorlunda på sommaren.

De nya vännerna han fått gör honom glad.

Ett vanligt liv är det bästa

Men han återkommer till begreppet det normala, det vi kallar grå vardag. Hans högsta önskan är ett normalt liv. Och att få träffa sin familj igen.

Hans liv i Irak var normalt, säger han igen. Han studerade, han fick arbetsuppdrag, han deltog i fotoutställningar, utvecklades. Han hade en fästmö som han skulle gifta sig med. Nu vet han inte var hon är.

- Mitt liv där var bra, det var perfekt. Men på några dagar var allt borta.

En ung man tittar på sin telefonskärm.
Bilder från resan genom Europa. Det man bara ser i nyheterna eller på film kan man glömma om en stund. "För mig går det här inte över." En ung man tittar på sin telefonskärm. Bild: Yle/Pia Santonen ahmed alalousi,Ekenäs

Hans liv är det jag har sett i nyheterna eller i dramafilmer. Men jag vet inte hurdant det är på riktigt.

- Om man ser det på en skärm, kan man vara ledsen en stund. För mig går det inte över.

Men Ahmed orkar hoppas.

Ett barn sitter på en sliten mosstäckt trappa som går ner i ett mörkt rum. Barnet tittar upp mot den blå himlen.
"I don't lose hope." Jag tappar inte hoppet, säger Ahmed Alalousi. Ett barn sitter på en sliten mosstäckt trappa som går ner i ett mörkt rum. Barnet tittar upp mot den blå himlen. Bild: Ahmed Alalousi ahmed alalousi

Var är du om tio år?

- Jag hoppas alla har en plats att sova, alla har samma rättigheter. Att det inte krigas.

Men var vill du, Ahmed, vara om tio år?

- Jag hoppas jobba med fotojournalistik eller film. Kanske har jag avlagt magistersexamen. Jag blir lycklig när jag tänker på det. Och jag vill träffa min familj. Jag vet inte om jag någonsin får träffa dem igen. Men det skulle jag vilja.

Han vill samma nu som hemma i Irak. Ahmed vill fotografera och filma, jobba och leva ett normalt liv. Det ter sig komplicerat nu. Men sist och slutligen är det ganska enkelt.

Läs också

Nyligen publicerat - Västnyland