Hoppa till huvudinnehåll

Indigo - den finländska operaexportens nya färgnyans

Monstermaskinen, i operan Indigo
"Monstermaskinen" i Indigo Monstermaskinen, i operan Indigo Bild: Finlands Nationalopera, Sakari Viika perttu kivilaakso

Förväntningarna på den metallinspirerade operan Indigo har varit höga inför premiären som ägde rum fredagen den 22 januari.

En bidragande orsak är att rockgruppen Apocalyptica, som spelar instrumental hårdrock på cello, förknippas med operan eftersom gruppens två förgrundsgestalter, Perttu Kivilaakso och Eicca Toppinen, står för musiken.

Ny målgrupp i sikte

Premiärpubliken var i sig som den brukar, uppklädd och villig att visa upp sig, men visst märkte man i vimlet att Nationaloperan, som har beställt Indigo, strävar efter en ny publikmålgrupp.

För den inhemska publiken kan det kanske vara svårt att se hur Indigo skall fånga nya åhörare, därför bör man analysera frågan via Apocalypticas attraktionsnivå: 3 miljoner följare på Facebook över hela världen ger en liten fingervisning om hur långt ryktet kan bära.

Och även om Indigo upplevde sin urpremiär i Helsingfors siktar man på större arenor, produktionen är klart internationell, librettot av Sami Parkkinen är skrivet på engelska, rollkaraktärerna och intrigen syftar på en engelskspråkig kultur och produkten är som sådan direkt konvertibel till en internationell scen med gängse faciliteter.

Inom den s.k. mainstream nöjesbranschen, dit operaetablissemanget inte hör, har Finland haft rätt få internationella framgångar. Jämfört med de övriga nordiska länderna, och i synnerhet Sverige, har de finländska triumferna varit få. Enda gången som Finland har utgått med segern i Eurovision Song Contest skedde med en låt i hårdrockgenren, och det är också inom denna genre som Finland är mest känt internationellt.

Vid sidan av Apocalyptica har grupper som Nightwish och Stratovarius blivit varumärken för finländsk hårdrockexport, och den sistnämnda gruppens basist Lauri Porra, Sibelius’ barnbarnsbarn, sågs också i premiärvimlet på fredagen. Det är därför helt följdriktigt att man på Nationaloperan har tänkt i dessa banor då man gått in för att beställa Indigo.

Eicca Toppinen (t.h.) och Perttu Kivilaakso
Perttu Kivilaakso (t.v) och Eicca Toppinen Eicca Toppinen (t.h.) och Perttu Kivilaakso Bild: Finlands nationalopera, Casual Friday Studios 2015, Anton Sucksdorff perttu kivilaakso

Gedigen musikalisk bakgrund

Att operans konstnärliga ledare Lilli Paasiki lät valet falla på Kivilaakso och Toppinen är förståeligt. Båda är musiker med bred utbildning och perspektiv på konsertlivet. I synnerhet Kivilaakso har en gedigen bakgrund inom opera, han säger själv att han tillbringade 17 somrar i Olofsborgs orkesterdike där hans far satt i cellopulten och det lämnar sina spår.

Kivilaakso är en äkta operafreak som känner standardrepertoaren utan och innan. Och Indigos musikaliska material är ställvis som hämtad ur ett italienskt veristiskt drama där bel canto-traditionen slår igenom som aldrig förr.

Men upphovsmännen har också en bakgrund som musiker inte bara inom rocken, utan i den traditionella västerländska konsertmusikens tjänst. Kivilaakso fick tredjepriset i Paulostiftelsens cellotävling 1996, och han var anställd av Helsingfors stadsorkester fram till 2005 då Apocalypticas internationella renommé inte längre tillät att rockmusikerjobbet var en bisyssla.

Toppinen är grundande medlem i Apocalyptica och också han såg gruppen som en bisyssla då han verkade som solist och kammarmusiker, tills gruppen tog all tid. Toppinens tonsättargärning har behövts också inom filmbranschen, hans musik till filmen Musta jää belönades med en Jussistatyett år 2008.

Kuusistos roll avgörande

Till sin uppbyggnad är Indigo en traditionell tvåaktsopera. Om någon i publiken förväntade sig att höra gruppen Apocalyptica spela så blev hen nog besviken; vid sidan av symfoniorkestern ingår bara en syntetisator, inte ens ett trumset. I stället sköter orkesterns percussionsgrupp om alla slagverksinslag. Den klingande slutprodukten har helt och hållet formats av Jaakko Kuusisto som också svingade dirigentpinnen.

Frågan är, borde man då inte foga Kuusistos namn till tonsättarnamnen? Kuusisto själv har dämpat sin roll och vill framstå som arrangör och orkestratör. Men det kan inte förnekas att denna roll har varit helt avgörande för hur Indigo ter sig som en operaprodukt. Och det är också tack vare Kuusisto som den finländska operalitteraturen nu fått ett nytt bidrag som tål den mest kritiska granskning vad gäller musikens hantverksmässiga kvalitet.

Därmed bör man helt enkelt dra den slutsatsen att samarbetet varit fruktbart och slutprodukten har blivit gott.

Operans två akter består av totalt 28 musikaliska scener där 6 har kommit till som ett samarbete mellan Kivilaakso och Toppinen, 6 är signerade Toppinen och de resterande 16 har tillkommit ur Kivilaaksos penna. Man hör tydligt de två upphovsmännens karaktäristiska fingeravtryck: Toppinen företräder en estetik där det tematiska omfånget är snävare och harmoniken rör sig på samma sätt som den gör inom hårdrocken.

Att Kivilaaksos konstnärssjäl har blötlagts i ett mustigt operaspad hörs i de scener som bär hans signatur: melodierna är vackert romantiska, genomkomponerade och dramatiska.

Människans innersta själstillvaro

Uvertyren, som är ett samarbetet mellan de båda tonsättarna, blandar ihop de bägge karaktärsdragen och man får ett intryck av minimalistisk musik med typiska repetitiva komponenter. Förhandlingen som nu utspelar sig är förlagd i en framtid någon gång under 2000-talet.

Ett läkemedelsföretag har skapat en drog som ger mänskorna maximal tid i vaket tillstånd, bara två timmar vila behövs per dygn. Men i sinom tid, efter sju år för att vara exakt, visar det sig att biverkningarna är allvarliga. De som har tagit drogen får en förvrängd karaktär, och förr eller senare förgås man i psykoser.

Läkemedelsföretaget riskerar en konkurs om man inte kan lösa problemet. Och det finns trots allt ett motgift, men för att skapa det behöver man komma åt en människas innersta själstillvaro, ett tillstånd som kallas indigo.

Men samtidigt som man manipulerar hjärnan för att nå indigo (med hjälp av en genom hundratals kablar uppkopplad apparat som närmast påminner om en enmanshelikopter utan rotorblad), så riskerar den manipulerade att dö av all påfrestning som experimentet medför.

Hur det sist och slutligen går får publiken ta ställning till på egen hand, men en viktig faktor är den allt besegrande kärleken som övervinner t.o.m. döden.

Övertygande rollprestationer

Rollkaraktärerna består av giriga företrädare för läkemedelsföretaget, av psykopater i ett slags totalitaristiskt samhällsskick och av forskare. Och det utsatta folket, Nationaloperans kör, bjuder på många starka prestationer. När kören ställer sig på den främre scenen och i äkta hårdrockanda utkräver hämnd blir det en suggestiv upplevelse jämförbar med vilken hårdrockkonsert som helst (skulle jag tro, jag har aldrig besökt en sådan).

Tenoren Markus Nykänen gör sin debut på operascenen i rollen som forskaren Daniel. Hans prestation är övertygande, både vokalt och skådespelarmässigt, även om estetiken och dramaturgin har byggts upp likt bildrutor i serierteckningar. Upphovsmännen ville ha det så, berättar programbroschyren.

Daniels forskarkollega Carl, som görs av tenoren Christian Juslin, har gått ur tiden på grund av alla självexperiment. Kollegerna möts i andra akten, i en annan tillvaro, då Daniel med hjälp av apparaten byter medvetandetillstånd. Juslins framträdande är intensivt och tämligen kortfattat, likväl övertygande och visuellt som en sann stjärna med vit kostym av bästa Liberacesnitt.

De kvinnliga rollinnehavarna, makar och älskande till Daniel och Carl, består av Aurelia (Marjukka Tepponen) och Myrna (Mari Palo). De har också varit med om att utveckla drogen, och försöker slutligen medverka till att skadorna repareras. Men det sker inte utan offer, båda har förlorat sina män, och mot slutet av operan förflyttas man allt oftare till dimensioner bortom det vanliga medvetandet.

Det som håller ihop allt är kärleken, oavsett tillvaro eller sinnestillstånd. I andra akten ökar också Kivilaaksos andel av musiken. Kärleksduetter motsvarande Verdi eller Puccini, med scener där det oundvikliga slutet låter vänta på sig är ytterst verkningsfulla.

Tonsättarna meddelade på förhand att en sann opera måste beröra, och visst såg man i publiken några näsdukar grävas fram då kärleksduetten mellan Daniel och Aurelia utspelar sig i slutet av andra akten. Därmed sagt att publiken också tyckte om prestationerna.

En intressant figur är barnåldringen (en tyst roll spelad av gossen Oiva Lehtonen), som uppenbarade sig alltid obemärkt ur diset för att beledsaga själarna till den ultimata tillvaron. I operalitteraturen finns motsvarande dödssymboler, t.ex. Stengästen i Don Juan, men här är karaktären positiv och livsbejakande. Också de övriga rollerna, Dr. Hackert, Mrs. Swanson, propagandministern och generalen, karaktäriserades professionellt av Jaakko Kortekangas, Päivi Nisula, Koit Soasepp och Petri Bäckström.

Marjukka Tepponen (Aurelia) och Markus Nykänen (Daniel) i oprean Indigo
Marjukka Tepponen (Aurelia) och Markus Nykänen (Daniel) Marjukka Tepponen (Aurelia) och Markus Nykänen (Daniel) i oprean Indigo Bild: Finlands nationalopera, Sakari Viika markus nykänen

Monstermaskin och karga bergslanskap

Vilppu Kiljunen hör till landets främsta operaregissörer. Han har tillsammans med scenografen Sampo Pyhälä och de övriga visualiserarna skapat en för intrigen tillräcklig utformning. En viktig komponent vid sidan av “monstermaskinen” är videobakgrunden som ställvis påminner om ett kargt bergslandskap, men som ideligen ändrar form och mönster.

Visuellt leds man in i en futuristisk sinnesstämning som inte kräver så mycket flera attribut. Kostymerna framhäver rollernas tillspetsade karaktärsdrag, t.ex. propagandaministern blossar hela tiden på en fet cigarr och Mrs. Swanson är iklädd en hatt där kungliga Ascotkreationer bleknar.

Återstår att se vad resten av världen tycker om projektet, kommer vi att se Indigo utanför Finlands gränser? Förutsättningarna finns.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje