Hoppa till huvudinnehåll

Att gräva i minnets arkiv

Katja Petrowskaja
Katja Petrowskaja skriver om sin judiska familjehistoria. Katja Petrowskaja Bild: Heike Steinweg katja petrowskaja

Den 27 januari 1945 befriade sovjetiska trupper Auschwitz-Birkenau, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger.

År 2005 förklarade Förenta Nationerna den 27 januari som en internationell minnesdag över Förintelsens offer - en dag att minnas alla dem som fick sätta livet till under nazismens styre mellan år 1933 och 1945.

Förintelsen har satt djupa spår i många familjer – såriga spår som ömmar och värker generation efter generation.

Ukrainsk-tyska Katja Petrowskaja och polsk-svenska Emilia Degenius har båda letat efter sina rötter i varsin bok som nu föreligger på svenska.

En släkt skingrad för vinden

I boken Esther kanske skriver Katja Petrowskaja om sin släkt och dess öden i 1900-talets Östeuropa.

Katja Petrowskaja är född i en rysk-judisk familj i Kiev 1970, efter studier i litteraturvetenskap i såväl Tartu som Moskva landade hon i Berlin där hon idag är verksam som journalist för bl.a. Frankfurter Allgemeine Sonntagszeitung.

En dag beslutar sig Katja Petrowskaja för att försöka skingra minnets mörka skuggor och ta reda på vad som hände hennes förfäder och -mödrar, alla dessa Levis, Krzewins, Gellers och Hellers, och farfaderns bror Judas Stern som anklagades för att ha skjutit ett tyskt ambassadråd i Moskva år 1932. Under revolutionen gick Judas Sterns äldre bror Schimon under jorden och tog täcknamnet Semjon Petrovskij.

Därför heter Katja idag inte Stern i efternamn utan Petrowskaja, ett namn som härstammar från det lägre rysk-ortodoxa prästerskapet.

Katja Petrowskaja gräver ner sig i arkivens dokumentsamlingar, hon rotar i gamla skrifter och surfar på nätet. Hon beger sig till Berlins nya centralstation därifrån hon tar tåget ner över Warszawa till koncentrationslägret Mauthausen i Österrike och Babij Jar i Kiev – en ravin där ett flertal massavrättningar av judar ägde rum under andra världskriget.

Fram växer en fragmentarisk historia om en familj, en släkt, ett folk skingrat för vinden under förtryck och pogromer, utrensningar och övergrepp.

En släkt som i sju generationer, tvåhundra år, lärt dövstumma barn att tala – de grundade skolor och hem för föräldralösa barn i Österrike-Ungern, Frankrike och Polen.

Berättelsen för henne tillbaka till sedan länge bortglömda och försvunna platser – platser som hon hört berättas om, människor hon har vaga minnen av:

”En dag stod plötsligt mina släktingar – de från det djupast förgångna – framför mig. De mumlade sina glada budskap på språk som lät bekanta och jag trodde att jag med dem skulle kunna få familjeträdet att blomma, fylla bristen, bota känslan av förlust, men de stod i en hopträngd klunga framför mig utan ansikten och åsikter, som det förgångnas lysmaskar vilka lyste upp små ytor runt omkring sig, ett par gator eller händelser, men inte sig själva.”

Pärmbild till Katja Petrowskajas bok "Esther kanske"
Pärmbild till Katja Petrowskajas bok "Esther kanske" Bild: Norstedts förlag katja petrowskaja

Vad hände med Esther?

Esther, som i bokens titel förses med ett frågetecken, visar sig vara Katjas pappas mormor som han alltid kallade för babusjka, aldrig vid förnamn, därav osäkerheten om förnamnet.

När familjen flydde undan den tyska armén i augusti 1941 stannade babusjka Esther kvar i Kiev. Esther hade svårt att röra sig och hon skulle inte ha klarat av en längre resa. Familjen var övertygad om att man snart skulle återvända till Kiev – men evakueringen varade i sju år, och då var Esther död sedan länge.

Esther hade hört talas om att alla judar måndagen den 29 september 1941 skulle ta sig till hörnet av Melnik- och Doktorivskigatan, och hon gjorde sig redo för avfärd. Hon hann bara gå några kvarter hemifrån innan hon sköts till döds på öppen gata.

Esther kanske är skriven på tyska, ett språk som Petrowskaja haft ett tudelat förhållande till – på ryska heter tyska ”nemetskij” (немецкий) dvs. de stummas språk:

”Min tyska, sanning och illusion, fiendens språk blev en utväg, ett andra liv, en kärlek som inte förgår eftersom man aldrig uppnår den, gåva och gift, som om jag hade släppt en liten fågel fri.”

Att växa upp i antisemitismens Polen

I samband med sina efterforskningar besöker Katja Petrowskaja Warszawa och på Jewish Genealogy & Family Heritage Center får hon hjälp av en rådig Anna som leder henne in på olika spår i jakten på försvunna och okända släktingar.

Det är också här, på Family Heritage Center i Warszawa, som Emilia Degenius via (samma?) Anna (Przybyszewska Drozd) får de första ledtrådarna i letandet efter sanningen om sin familjs historia.

I boken Åka skridskor i Warszawa skriver polsk-svenska Emilia Degenius om sin resa från Warszawa till Orminge i Sverige. Endast 17 år gammal lämnar Emilia sitt hem för gott för att ensam skapa sig en ny framtid i ett nytt land. Orsaken: förföljelse av judar och den tilltagande antisemitismen i Polen på 1960-70-talen.

Emilia Degenius
Emilia Degenius. Emilia Degenius Bild: Cato Lein emilia degenius

Nu, fyrtio år senare, återvänder Emilia till Warszawa för att försöka ta reda på vad som egentligen hände: varför satte man lås på faderns arbetsdörr och hindrade honom från att utföra sitt arbete som advokat, varför var hennes mor tvungen att gång på gång muta myndigheter och skolpersonal med allt från blombuketter och chokladaskar till konjak och några dollarsedlar för att få ett intyg, och varför vände bästa kompisen Margareta plötsligt ryggen åt och slutade hälsa? Och varför står det ”statslös” i resedokumentet som hon håller i handen den där januaridagen 1972?

Många frågor – oklara svar

Emilia Degenius minns mycket – allt från doften av bigos och kopytka i Mjölkbaren på Kruczagatan och de långa blickarna och de underkända betygen på elitgymnasiet Batory till somrarna som familjen tillbringade vid Svarta havet och hur modern tvingade henne att massera näsan för att den inte skulle bli stor och böjd såsom faderns näsa. Hon minns mycket, men det är också mycket hon inte förstår.

I samband med efterforskningarna i olika arkiv får Emilia bl.a. veta att hon bär samma namn som faderns dotter från dennes första äktenskap.

Före kriget gifte sig Emilias far, Stanisław Białostocki, med en Paulina Frydlender och de fick en dotter som de gav namnet Emilia. I november 1939 arresterades Stanisław av nazister och sattes i fängelse. När han månaden därpå blev frisläppt sökte han skydd i Sovjetunionen för att slippa fortsatta förföljelser. Kvar i Polen blev hustrun och dottern samt Stanisławs ålderstigna mor. När Stanisław återvände till Polen drygt sex år senare fick han veta att hustrun, dottern och modern dött i förintelselägret Treblinka år 1943.

Frågorna och funderingarna som Emilia bär på är många - svaren hon får ofta undflyende och icke-tillförlitliga.

Pärmbild till Emilia Degenius bok "Åka skridskor i Warszawa"
Pärmbild till Emilia Degenius bok "Åka skridskor i Warszawa" Bild: Ersatz förlag emilia degenius

Åka skridskor i Warszawa är en historia som varvar nutid och dåtid i en väv som växer till en undersökning av en familjs splittrade historia i ett Östeuropa präglat av arvet från andra världskriget och förföljelserna av judar.

En historia som visar hur antisemitismen och hur rädslan för, ja, t.o.m. hatet mot det främmande, kan ligga och pyra under längre tider för att sedan flamma upp som svårsläckliga löpeldar.

”En barndom är både enkel och svår, trivial och märkvärdig, lätt att bära och tung, ljus att minnas och smärtsam att återvända till, skön att ha vuxit ur och vemodig att längta tillbaka till, så även antisemitismens barndom. (---)

Hemmet i antisemitismens barndom är inte ett hem, det är inte ett första hem, inte ett nästa, senaste eller ett sista. Hemmet i antisemitismens barndom tar ifrån dig ditt hem, tar ifrån dig varje hem, gör dig för alltid hemlös” konstaterar Emilia Degenius.

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje