Hoppa till huvudinnehåll

Drabbande om flykt från Vietnam

Lågmält på scen, intensivt i text. Pekka Strang ger röst åt lantmätarens historia så  att tid och rum försvinner.
Lågmält på scen, intensivt i text. Pekka Strang ger röst åt lantmätarens historia så att tid och rum försvinner. Lågmält på scen, intensivt i text. Pekka Strang ger röst åt lantmätarens historia så att tid och rum försvinner. Bild: Lilla Teatern/ Henrik Schütt Pekka Strang,lilla teatern,flyktingar

Scenbilden är enkel. Skådespelaren Pekka Strang sitter vid ett skrivbord, modell äldre, redo att axla rollen som lantmätaren. Blå draperier omsluter platsen, blå liksom havet där det fler än en gång blir frågan om att överleva eller gå under.

På bordet en bunt papper. Kanske ett manuskript för att försiktigt peka på det faktum att den här berättelsen är någon annans och att vi får lyssna till den, ta del av den, men att den egentligen varken tillhör skådespelaren eller oss. Den tillhör Tran Minh Canh.

Sarkola berättade framgångsrikt

Manusets författare heter Christer Liljelund. Han intervjuade Tran Minh Canh och utifrån det skrev han En lantmätares historia. Asko Sarkola framförde En lantmätares historia under åren 1992–1995, på Lilla Teatern och på inrikes- och utrikesturné. Nu har han regisserat Pekka Strang i Aila Tommolas översättning.

Texten sitter som en smäck också för Pekka Strang och det magiska sker. Man glömmer bort tid och rum och förflyttas till Saigon, till de vatten flyktingbåten rör sig på, till ön Tioman, till flyktingläger och slutligen till Finland. Man lever helt enkelt med i den allvarliga berättelsen.

Begrep inte situationen

Lantmätaren levde och arbetade i Sydvietnam, i Saigon, där han bildade familj som kom att bestå av hustru och fyra barn. Visst var det krig, men det var på landsbygden, säger lantmätaren.

När amerikanerna drog sig ur kriget fick han faktiskt ett erbjudande om att åka till USA. Men han var fortfarande inte rädd. Inte ens två år i arbetsläger, efter att landet förenats under kommunistiskt styre, fick lantmätaren att vilja fly. Vietnam var ju hans land.

Det var först när han förstod att barnens möjligheter att studera var kringskurna, för att familjen var politiskt ifrågasatt, som tanken på flykt började gro. Barnen är nämligen hjärtat i familjen i Vietnam. De är viktigast, berättar lantmätaren. Men visst fanns det också ekonomiska orsaker till flykten, det hymlar inte texten med.

Mycket likt dagens berättelser

Under falsk kinesisk identitet köpte sig lantmätaren en plats på en hemmabyggd båt vars kapacitet var för 100 personer. När han och hans två äldre barn gick ombord visade det sig att det sålts platser för 389 personer.

Det som berättas från scenen om utnyttjande av människors flyktbehov, om ”besättning” som inte vet något om sjöfart och om halvdana skrov känns igen från dagens flyktingsituation.

Lantmätarens båt klövs sönder utanför ön Tioman, som hör till Malaysia, medan de öar som båtarna idag stävar mot ju främst har grekiska och italienska namn.

Skenbar lycka

Lantmätarens historia ser ut att ha ett lyckligt slut. Han fick ett nytt liv som kvotflykting i Finland och återförenades med den del av familjen som blev kvar i Saigon – för att flykten hade varit för svår för de två minsta barnen. Ändå finns det ett stråk av sorg i det nya landet.

Inte bara för de många gruvliga händelserna som ägt rum, utan också för att kärleken till det egna landet inte är något som kan släckas i första taget.

Lantmätaren i publiken

På premiären av Maanmittarin tarina fanns en berörd Tran Minh Canh och hans hustru i publiken. Vid applådtacken fick också de komma upp på scenen och ta emot publikens stående ovationer. De är båda pensionärer vid det här laget och de önskade allt gott åt publiken, framför allt att ingen skulle behöva gå igenom något så svårt som de gått igenom.

Text: Maria Lindh-Garreau

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje