Hoppa till huvudinnehåll

Töppöhörö - en åsiktsmaskin som kört fast

Foto från Töppöhörö på Nationalteatern.
Foto från Töppöhörö på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen kansallisteatteri

I sin nya pjäs på Nationalteatern kryper Juha Hurme in under skalpen på en tyckare som har många meningsfränder i dag. Hatet är hans varumärke och självhävdelsen hans bränsle. Men varför är den här killen så aggressiv, egentligen?

En man med säckiga träningsbyxor och snedknäppt skjorta står lutad mot en jättelik stol. Själv framstår han i jämförelse som försvinnande liten, en minifigur som vi knappt skulle notera ens om han teg.

Men det gör han ju inte.

Nej, Jarkko Lahtis rollfigur Viki är en högljudd man med många och bestämda åsikter. Viki hatar. Han hatar allt som kommer i hans väg och mest av allt sådant som han inte har någon erfarenhet av. Ryssar, svenskar, homosexuella, kvinnor, vegetarianer, invandrare, politiker, konst, kultur ...

Heligt är bara vinterkriget. Och gud. Och så drömmen om ett mytiskt monokulturellt Finland, förstås.

Och hans upphovsman låter honom inledningsvis också ånga på i närmare en timme nonstop. Vilket är alldeles för mycket med tanke på att den här tjatiga åsiktsmaskinen inte en gång lyckas föra oss ut på något tankens bråddjup. Som författare nöjer Hurme sig med att låta nötta klichéer gå rundgång men på en punkt skiljer sig scenens Viki ändå från de anonyma näthatarna.

Hans verbalakrobatik är nämligen halsbrytande och den håller inte bara svadan flytande. Någonstans där i korsningen mellan det som sägs mer än mångordigt och det som inte sägs alls uppstår slutligen också en smått sällsam blandning av satir och medkänsla.

Satir för att Hurme med finess ofta lyfter fram den haltande argumenteringen bakom all yvig hatretorik, medkänsla för att den här trubbiga tänkaren trots allt är mer än en endimensionell nidbild.

Ju häftigare Vikis utfall är, desto lättare kan han nämligen glömma sina egna tillkortakommanden. Det finns en hel del som borde ha förblivit ogjort och det vet han.

Stor värld, litet huvud

Jarkko Lahti är fysiskt vesslesnabb och lika snar till verbalangrepp. Bakom de stora orden låter han en ynklighet skymta fram som ytterligare understryks av perspektivförvrängningarna på scenen. Koreografen Hanna Brotherus står tillsammans med författaren för regin och låter Viki ränna runt som en borttappad parvel i jättarnas land. I den fysiska kampen med de överstora tingen ryms både hänvisningar till gestaltens maktlöshet och mentala halvvuxenhet.

Men den verkliga utmaningen kommer när han plötsligt får sällskap av en annan sällsam figur.

Foto från Töppöhörö på Nationalteatern.
Foto från Töppöhörö på Nationalteatern. Bild: Tuomo Manninen töppöhörö,jarkko lahti

Jag vet inte om Alina Tomnikovs ryska älva ska tolkas som en ovälkommen, delirisk syn eller en förträngd sida hos den inbitna manschauvinisten men med hennes plötsliga uppdykande går Töppöhörö in i en helt ny fas.

Den försåtligt glättiga älvan ställer nämligen den fyrkantiga åsiktsmaskinen inför helt nya tankeövningar och sanningar.

Allt handlar om syre, förklarar hon. Det är klart att du resonerar som du gör!

Av alla levande varelser kan bara människan föreställa sig saker. Men samtidigt förvandlas ju allt det stora hon låter strömma igenom sitt sinne till något lika futtigt och smått som hennes eget förstånd. ’Virsuksi, persuksi, torsoksi’, alltså ...

Vår enda räddning som människor är därför att låta våra egna små tankar gå i dialog med andras.

Den halvfärdiga människan

Slutsatsen är i all sin enkelhet både obestridlig och typisk för naturvetaren Hurme.

Ur ett evolutionshistoriskt perspektiv kan Töppöhörö nämligen också ses som historien om den halvfärdiga människan som art, en skapelse som den långa processen till trots inte nått särdeles långt i sin utveckling. Och som kanske aldrig kommer att hinna längre.

Med den farhågan återknyter Hurme till resonemanget i Muuttomiehet på KOM i höstas.

Men riktigt samma lyft får Töppöhörö nog inte.

Den här gången placerar Hurme nämligen inte sin publik på en svindlande utkikspost utan rätt och slätt på skolbänken.

Resultatet är förbluffande programmatiskt och förutsägbart.