Hoppa till huvudinnehåll

Dom trodde vi heja på Sverige i hockey

Paul Olin, Harriet Abrahamsson och Tomas Jansson framför café Amalgaam
Cafépaus någonstans utanför Joensuu. Paul Olin, Harriet Abrahamsson och Tomas Jansson framför café Amalgaam Bild: Tomas Jansson/YLE rivet ur mitt arkiv

”Fuuura ett!”, ropar pojkar som vill provocera, och förstår inte hur fel det blir. Men när jag turnerar med finlandssvensk teater i finska skolor möts vi också av karelsk folksång, och en dag får Paul Olin och Harriet Abrahamsson äran att göra ett teaterencore! Idag 20 år senare minns Paul äventyret som hans viktigaste skådespelarupplevelse någonsin.

Ute är det 30 grader kallt. Landskapen är som från klassiska finländska landskapsvykort, och när vi stiger ut ur turnébilen på ännu en skolparkering knastrar det under vinterskorna.

karelskt vinterlandskap
Turnébilen, och det karelska landskapet. karelskt vinterlandskap Bild: Tomas Jansson/YLE bilresa

Det är januari 1996. Skådespelarna Harriet Abrahamsson och Paul Olin turnerar med finlandssvensk teater till finska högstadier i hela landet. Pjäsen heter Råmeo & Juulia, en Shakespearepastisch som leker med språkförbistringar och är fylld av humor. Ett språkpolitiskt försök att bredda bilden av finlandssvenskhet.

Att sådana behövs får duon många bevis för. Men den stora lärdomen som turnén bjuder på, är att mängden okunskap är mycket större än mängden fördomar.

Teateraffischen.
Del av teateraffischen. Teateraffischen. Bild: Svenska Teatern svenska teatern

Det bjuds också på mycket varmt mottagande. Men eftersom alla historier ska få ett lyckligt slut, tar jag värmen litet senare.

Jag tar de jobbigare minnena först.

Sveriges VM-förlust som provokation

Det är inte mer än ett drygt halvår sedan Finlands historiska första VM-guld i ishockey, efter den där legendariska finalen i Stockholm där Sverige föll med 4-1. Nu har högstadiepojkar brainstormat fram den värsta provokationen; att med överlägsna Fyra Ett-rop påminna Paul och Harriet om att Sverige förlorade den där finalen.

Det säger allt om hur skev bilden av finlandssvenskhet kan vara.

Harriet Abrahamsson berättar en annan historia.

- I en skola i möttes vi av pojkar som ropa ”vittuun meidän voikkasalista”.

- Fast kolla det där med Pale, han har elefantminne.

Scenbild ur föreställningen Råmeo ja Juulia.
Harriet Abrahamsson som Juulia. Scenbild ur föreställningen Råmeo ja Juulia. Bild: Svenska Teatern/Rauno Träskelin harriet abrahamsson

När jag ringer upp Paul Olin, visar det sig att minnet behövde en dubbelkoll.

- Det var på en annan turné med en annan pjäs, men det hände nog. Det var en stor kille som satt sej på första raden och som redan efter två minuter skrek det där, med hög röst. Då hade man ännu nästan en timme kvar av föreställningen och tänkte väl att man gärna sku vara nån annanstans...

- Men det var också det fantastiska med den där turnén, tillägger Harriet. Att folk kunde vara jättenegativa och ironiska och sura i början, och så kunde samma typer komma och tacka oss efter föreställningen. Då kändes det som om man faktiskt gjorde en skillnad.

Tuffast i södra Finland

Både Harriet och Paul minns att det var allra tuffast i södra Finlands större skolor utanför Helsingfors. Men turnén förde duon också långt upp i norr.

- Och det var just i områden där eleverna inte visste nånting alls om finlandssvenskar som mottagandet var bäst, minns Paul.

- Som den där gången i Lappland där publiken efter föreställningen ville att vi skulle spela upp en viss replik på nytt. Det är ju nånting som aldrig händer! Så då gjorde vi ett encore med en scen ur föreställningen.

Ett teaterencore! Det kan ju inte hända! Men det fick Paul och Harriet uppleva. Med Råmeo & Juulia. I Lappland.

Den episoden får jag inte vara med om. Men Norra Karelens landsbygd hör också till den delen av Finland som har nollkoll på finlandssvenskar.

Välkomnas med karelsk folksång

Under dagarna jag reser med får jag uppleva en gnutta misstänksamhet, men framför allt en hel del gästvänlighet. Som när vi i Tuupovaara möts av en flickkör som uppträder med en karelsk folksång till vår ära.

När jag lyssnar på den scenen från mitt 20 år gamla studiomagnetofonband, kan jag inte låta bli att le sådär varmt och brett för mig själv. Det var som om vi hade kommit från ett väldigt avlägset främmande land, och nu hade skolklassen funderat fram något alldeles speciellt eget som vi skulle välkomnas med.

bandet med radioreportaget om teaterturnén
Så här såg radiobanden ut för 20 år sedan. Reportaget från Norra Karelen sändes i januari 1996. bandet med radioreportaget om teaterturnén Bild: Tomas Jansson/YLE tomas jansson

Vi möts också av en uppriktig nyfikenhet, som om vi var exotiska främlingar som tonåringarna i Norra Karelen inte var riktigt säkra på att finns på riktigt.

Det är framför allt flickorna som är nyfikna. Som det där gänget som efter föreställningen i Tuupovaara kommer fram och på fullt allvar frågar om ”siellä Helsingissä tulee puhuttua ruotsia”.

Pratar ni svenska där i Helsingfors?

Biljardpremiär

Det är så uppenbart att de inte har någon aning om att det finns en svenskspråkig värld i Finland. Det är som Heini berättar när jag intervjuar henne för mitt reportage: ”det är nog bra med svenska, alltid när kusinerna från Sverige kommer på besök kan jag prata med dem”.

Det minns jag.

Eller hur jag spelar biljard för första gången i mitt liv, i någon bar någonstans där det finns en enda bar i hela byn och där alla gäster noterar våra frustrerade svenska utrop efter ännu ett hopplöst slag. Eller att vi i Juuka övernattar på en bensinstation! Ortens motell är som ett backstage till stationen.

motellövernattning på en bensinstation i Juuka.
Turnéövernattning i Juuka norrom Joensuu. motellövernattning på en bensinstation i Juuka. Bild: Tomas Jansson/YLE juuka

Och framför allt minns jag hur avväpnande humor kan vara.

Som när Råmeo i föreställningen äntligen får en date med Juulia, kollar in stjärnhimmeln, lyckas klämma in en massa språkfel i en tre ord lång mening (Katso, tähteitä taivaassa”´), och samtidigt får en hel gymnastiksal att brista ut i skratt. Ett skratt som plötsligt förstår finlandssvensken som febrilt försöker charma den finska flickan.

Det är en totalavväpnande föreställning. En riktig finlandssvensk charmoffensiv som Paul och Harriet dessutom hanterar helt suveränt – sammanlagt 160 gånger!

- 160 föreställningar! Jag har aldrig spelat en grej så många gånger, minns Paul.

Scenbild ur föreställningen Råmeo ja Juulia.
Harriet Abrahamsson och Paul Olin, januari 1996. Scenbild ur föreställningen Råmeo ja Juulia. Bild: Svenska Teatern/Rauno Träskelin harriet abrahamsson

- Och den är faktiskt... Nu när jag visste att vi sku snacka om den och jag har funderat lite på allt som jag har gjort så, det är nog den enskilda proggis som har varit den allra viktigaste för mej, som skådis. Den kändes på riktigt både rolig och viktig. Och det är en genre som verkligen skolar en som skådis, det där att stå nästan ensam i en finsk jumppasal och spela på svenska för en tonårspublik.

-34 grader

Efter tre skolor och fyra dygn avbryter jag turnén för att klippa ihop mina upplevelser till ett radioreportage, ”Finlandssvensk teater meets Pohjois Karjala”.

Programmet slutar med att jag följer Paul och Harriet till deras motell. Det är svinkallt, sent på kvällen har kvicksilvret sjunkit till minus 34, så avskedet blir kort. Men vi är alla överens. Samtidigt som vi hämtar med oss en glimt av en värld som våra värdar inte vet någonting om, får vi en liten inblick i något som för oss är väldigt obekant – avlägsna småorters finskspråkiga vardag.

Det är konst och kulturutbyte som allra bäst.

Paul Olin och Harriet Abrahamsson i Antoniaprisbelönade Hamlet sade det vackrare-dekoren.
2015 samarbetade Paul Olin och Harriet Abrahamsson igen, med Wasa Teaters Hamlet sade det vackrare. Här firar duon Antoniapriset i pjäsdekoren under Hangö Teaterträff. Paul Olin och Harriet Abrahamsson i Antoniaprisbelönade Hamlet sade det vackrare-dekoren. Bild: Tomas Jansson/YLE antoniapriset

Rivet ur mitt arkiv

En gång i månaden gräver Tomas Jansson i sitt arkiv och återkommer till en oförglömlig upplevelse som fyller jämna år.
Seriens andra artiklar, allt från Bruce Springsteen på Ullevi 1985 till Teater Viirus No Return, hittar du samlade på Rivet ur mitt arkiv.

Läs också