Hoppa till huvudinnehåll

Jonas Jungar: När det inte är någon skillnad om någonting stämmer

Jonas Jungar
Jonas Jungar Bild: Yle jonas

Åsikter jämställs med fakta. Politiska krafter försöker misstänkliggöra den oberoende journalistiken. Men nu har det gått t.o.m. längre än så. Sanningen har inte längre ens någon betydelse. Vilken journalistik eller källkritik rår på det, undrar Yle Nyheters redaktionschef Jonas Jungar.

Först några ord om flyktingkrisen och mediernas rapportering.

Självklart har det funnits skäl att syna också de etablerade medierna i sömmarna, ingen orsak att sticka under stol med det. Ifrågasättandet av myndigheternas agerande och rapporteringen kring t.ex. nyårets händelser i Köln (eller tidigare i Sverige och Storbritannien) har fyllt spaltkilometrar och tid i etern hur mycket som helst.

Räfst och rättarting har hållits och sannerligen inte mörkats.

Det gäller dels myndigheterna, men också den seriösa journalistiken som tenderar att vara en självreglerande verksamhet, med en beredskap att rannsaka sig själv då rapporteringen av en eller annan orsak går överstyr eller brister på annat sätt. Se t.ex. en ledare i DN: Farligt tyst om brotten i Köln eller en artikel på finska i HS om att man tiger om sexualbrott för att man inte vill bli stämplad som rasist.

Också vi på Svenska Yle för kontinuerligt en diskussion kring detta: hur berättar vi om det som sker utan att förringa eller förtiga problemen, men samtidigt utan att elda under de redan hätska stämningarna.

Att göra de här avvägningarna är sannerligen ingen lätt match, men det är ett ansvar som följer med det inflytande vi har på opinionen och – i förlängningen – på samhällsutvecklingen.

Hur kan vi som rundradiobolag stärka demokratin och sammanhållningen i dethär uppskruvade läget?

De många s.k. alternativa sajterna skulle aldrig ägna sig åt den typen av introspektion.

De publikationer som ger sig ut för att berätta ”det som maktens medier mörklägger” eller ”inte vågar” publicera godtar endast berättelserna som bekräftar deras egen agenda och världsbild, resten förtigs eller viftas bort.

Där finns normal journalistisk självkritik överhuvudtaget inte.

Det är broar som behövs nu, inte ännu djupare skyttegravar

Där finns inte heller den etablerade etiska och publicistiska praxis som råder i branschen sedan länge, t.ex. i form av Journalistreglerna.

Det är skäl att påpeka detta, eftersom den vildvuxna floran av alternativa medier innehåller mycket sådant som till det yttre är förvillande likt seriös journalistik.

”Jag vet att det inte är sant, men jag bryr mig inte”

Det här fenomenet är visserligen inte nytt men verkar dessvärre ha gått in i en ny fas.

De – mer eller mindre – fabricerade nyheterna har nämligen blivit en helt egen medial industrigren. Så till den grad att det sorgligt nog inte ens verkar vara någon mening längre med att bevisa falskheten.

Människan har visserligen alltid haft en tendens att skjuta ifrån sig sådan information som inte passar in i den bild av verkligheten man skapat sig.

Men det har nu gått längre än så.

En blogg på ansedda Washington Post vars enda syfte var att spräcka hål på de vilda myterna och lögnerna på nätet, tvingades nyligen lägga ner eftersom det visade sig att det helt enkelt inte hade avsedd effekt – folk trodde (eller åtminstone spred vidare) även på sådant som hur lätt som helst kunde bevisas vara bluff och båg.

I klartext: huruvida något faktiskt är sant eller inte har redan för många blivit egalt.

Det är helt enkelt ett slags faktaresistens. Inte ens vetskapen, insikten om att en ”nyhet” är påhittad har betydelse så länge den bekräftar ens världsbild.

Alltså: ”Jag vet att det inte är sant, men jag bryr mig inte”.

Lägg till den delnings- och klickkultur vi har idag där folk hejar på varandra i sina respektive sociala bubblor.

Lägg till den hatretorik som breder ut sig då vanlig anständighet ofta lyser med sin frånvaro och många plötsligt tycker sig ha rätt att häva ur sig precis vad som helst.

Lägg till den accelererande mediekrisen som tar sig uttryck i nedlagda tidningar, klickjakt på nätet och kraftigt nedskurna resurser för gedigen journalistik.

Man blir mörkrädd med mindre.

Den svenske journalisten och författaren Ulrika Kärnborg konstaterar i sin bok Klickokratin att mediekrisens första offer är sanningen.

Men är vi inte ens överens om vilket värde sanningen har – oberoende av om det handlar om flyktingar eller annat – då handlar krisen om oändligt mycket mera än journalistikens vara eller inte vara.

Och ansvaret för vilken riktning denhär utvecklingen tar är därmed allas.

Också ditt.