Hoppa till huvudinnehåll

Sanna Tahvanainen: Mamma vet bäst

Sanna Tahvanainen i soffa
Sanna Tahvanainen i soffa Bild: Ja! media production sanna tahvanainen

Jag har avsiktligt låtit bli att ge alltför många goda råd till min dotter. Jag har nöjt mig med de två viktigaste.

1. Bit inte på naglarna. Händerna är synliga mest hela tiden och det blir knepigt om man inte vågar visa dem. Jag har själv musiklektionerna i färskt minne. Det var inte kul att spela blockflöjt inför klassen med sönderbitna naglar.
2. Låt bli att raka benen. Det är ofräscht med stubb och skärsåren efter rakhyveln är bara jobbiga. Jag har själv mängder med ärr efter misslyckade hyvlingar.

Fotonot: Min dotter har inte följt mina råd.

För ett par veckor sedan var jag på bio med min dotter och hennes bästis. De går båda i sjuan. Jag är fyrtio. Vi såg Aki Kaurismäkis film om drottning Kristina, The Girl King. Inte alls så pjåkig. Sen gick min dotter och jag vidare till en mexikansk restaurang. Det var ett nytt ställe för oss båda. Trevlig stämning och en mexikansk kvinna som serverade oss. Vi börjar förresten vara lika långa, min dotter och jag. Det vill säga inte särskilt långa alls, en och femtiosju och en halv. Jag har kort mörkt hår och stora glasögon, min dotter har långt ljust hår och liknar Lucia. Men vi har båda blåa ögon och långa mörka ögonfransar som vi bättrar på med mascara.

Nåväl. När det var dags att beställa valde min dotter en avokadotortilla utan avokado. Det blev min uppgift att övertyga servitören om att det var en god idé. Då insåg jag att det är jag som lärt min dotter att man kan göra så. Det vill säga att man mycket väl kan beställa en chorizopizza utan chorizo och man kan be om att få ett svart sugrör om man inte gillar rosa och så vidare.

Servitören påpekade att vi nyss beställt in nachos med guacamole. Huvudingrediensen i guacamole är som känt avokado. Då förklarade jag att min dotter nog äter avokado, men att det blir för mycket avokado om också tortillan innehåller det. Det hela slutade med att tortillan serverades med sötpotatis. Jag tog ribs till min dotters förskräckelse, men det är en annan historia.

Vi åt och efter maten drack vi mexikanskt kaffe (jag) och varm choklad (hon).

När det var dags för notan frågade kvinnan som serverat oss om vi är systrar. Systrar? frågade jag. Ingalunda. Vi är mor och dotter. Oj, sade servitören. Ni ser precis ut som systrar. Jag blev mamma när jag var ganska ung, förklarade jag. Jag var tjugosex, några månader senare fyllde jag tjugosju. Idag är jag fyrtio och har en fjortonåring, medan flera av mina vänner är gravida eller har småbarn.

Vi skrattade gott åt detta, min dotter och jag, när vi promenerade mot spårvagnen. Eftersom det var mörkt ute, passade jag på och talade om lurande faror. Det kallas rädslans geografi, förklarade jag och förklarade kort handlingen i Anja Snellmans roman med samma namn. Kvinnor vågar inte röra sig i parker och i skumma gränder efter mörkrets inbrott, eftersom de är rädda. Men det är orättvist, påpekade min dotter. Visst är det det, sade jag. Men om man inte är försiktig är priset man får lov att betala högt. Trakasserier, hot och våld, för att inte tala om våldtäkt är ingenting man vill vara med om. Min dotter höll med, fortfarande indignerad över att männen krymper kvinnornas värld med hot om våld och övergrepp.

Vi steg på spårvagnen. Då passade jag på och varnade för trakasserande män i kollektivtrafiken. Jag valde mina ord med yttersta omsorg, för meningen var inte att skrämma upp henne, utan om att belysa vissa saker. Jag svalde flera gånger innan jag tog till orda. Du är ju mycket vacker, sade jag. Ditt utseende drar till sig blickar, fortsatte jag. Redan nu kunde jag höra att det lät som en anklagelse, fastän det inte alls var meningen. Hon började protestera. Men jag kan ju inte hjälpa för hur jag ser ut, sade hon. Good point, tänkte jag. Faktum är att du är snygg, sade jag. Du kommer att få utstå det ena och det andra på grund av det. Jaha, sade hon. Det kan komma någon gubbe, förklarade jag. Han kan börja tafsa på dig eller trycka sitt underliv mot dig eller komma med olika snuskiga förslag. För det är inte så lätt att se om du är fjorton eller sjutton eller tjugotre, sade jag. Men det är väl inte mitt problem, sade hon. Dessutom ska väl inte gubbar säga snuskiga saker till vuxna tanter heller. Min kloka flicka, tänkte jag. Dessutom, fortsatte hon. Dessutom, förstår jag inte finska och nästan alla gubbar i den här stan talar ju finska. Så det är nog ingen fara, mamma lilla. Du behöver inte oroa dig. De där gubbarna kan tala om hur mycket snusk som helst. För jag förstår ändå inte vad de säger.

Text: Sanna Tahvanainen

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje