Hoppa till huvudinnehåll

Det är inte budskapet som gör konsten god

Ebba Witt-Brattström
Ebba Witt-Brattström Ebba Witt-Brattström Bild: Ylva Perera/Yle Ebba Witt-Brattström

Har konsten som uppgift att tjäna det goda? Många människor ville diskutera den frågan i Helsingfors.

– Jag kunde inte tacka nej när jag blev tillfrågad om att tala här, ett sådant här ämne skulle aldrig ens kunna diskuteras i Sverige, säger litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström som inledning till sitt anförande vid seminariet "Ska konsten tjäna det goda?".

Vi befinner oss i en fullsatt sal i Svenska folkskolans vänners lokal i Helsingfors, söndagen den 31 januari 2016. Det är Folkets bildningsförbund som står för arrangemanget tillsammans med SFV , och uppslutningen tyder på att ämnet är angeläget.

Witt-Brattströms ord får mig att haja till – det här är andra gången på kort tid som jag hör en svensk kulturpersonlighet säga "det här kan man inte diskutera i Sverige". Senast var i december, när Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg var inbjuden till Filosofikafét i Åbo för att tala om identitetspolitik.

Också hos sverigebosatta författaren Ulrika Nielsen, som tillsammans med Witt-Brattström och filosofin Hannes Nykänen står för kvällens anföranden, lyser frustrationen över det svenska kulturdebattklimatet tydligt fram. Hon lyfter upp konstmuseer som placerat ut varningsskyltar vid tavlor som kan anses rasistiska, böcker som rensas bort och föreställningar som ställs in. Själv fick Nielsen uppleva att hennes senaste bok "Undergången" – ett poetiskt verk av svårbestämd genre – lästes nästan entydigt som ett plakatpolitiskt ställningstagande, även om hon var ute efter något helt annat.

– Som privatperson har jag givetvis politiska åsikter, men när jag skriver ger jag mig aldrig ut för att föra fram en viss agenda, tvärtom. Skrivandet bottnar snarare i en oro eller osäkerhet: Jag förstår inte vad som händer i världen och det är det som gör att jag skriver. Jag försöker hitta platser där jag kan öppna upp språket öch därigenom träda i förbindelse med verkligheten, men utan att slå fast betydelser, snarare blotta ett tomrum, säger Nielsen.

Författaren Ulrika Nielsen
Författaren Ulrika Nielsen Bild: Ylva Perera/Yle Ulrika Nielsen (Författare)

Litteratur är aldrig bokstavligt

Debattklimatet som Nielsen och Witt-Brattström tar spjärn mot tycks vid första anblicken handla väldigt konkret om konsten och det goda, samtidigt som gränsen mellan moral och moraliserande blir oroväckande tunn.

– Vi lever i ytterligheternas tid. Alla ska gå med en stämpel i pannan och sorteras in i fack, även författare. Då blir det svårt att höras om man varken är intresserad av att vara lättsamt publikfriande eller ideologiskt inpiskande, säger Nielsen.

Enligt Witt-Brattström beror klimatet på obildning.

– Folk läser inte litteratur längre, vilket gör att de har börjat tolka allting bokstavligt. Metaforer och ironi går helt förbi. Litteraturen i sig är aldrig bokstavlig. Även om författaren har en agenda kommer boken att säga mycket mer än så, förutsatt att han eller hon är tillräckligt skicklig, säger Witt-Brattström.

Litteraturens agenda är både omöjlig och ointressant att slå fast, och har inget med dess relation till godhet att göra, enligt Witt-Brattström. Istället hävdar hon att litteraturen alltid tjänar det goda eftersom den tjänar människan.

– Litteraturen lyfter fram alla typer av mänsklig erfarenhet, både det onda och det goda. Den fångar upp det djupast mänskliga som inte går att säga på något annat sätt, inte på journalistspråket, det officiella språket eller i bloggosfären.

Är det inte att lägga ett enormt ansvar på litteraturen eller författarna?

– Nej, jag sade aldrig att litteraturen har ett ansvar att göra detta, den gör det eftersom det ligger i dess väsen. Världslitteraturen är som en enda rörelse genom motstridiga erfarenheter av vad det är att vara människa – inte minst en könad människa – men mitt i all komplexitet går det inte att undvika att som läsare känna en stark identifikation, både med och mot sin vilja. På så vis är litteraturen som vårt kollektiva minne, vilket gör att det är fruktansvärt viktig att vi inte tappar kontakten till den, säger Witt-Brattström.

Ge röst utan pk-stämplar

I litteraturen tillåts flera vittnesmål figurera parallellt, och det är först när någons perspektiv misstänkliggörs – vilket ofta varit fallet för kvinnor – som diskussionen blir skev, påpekar Witt-Brattström i sitt anförande. Hon bemöter den kritik hon själv fick motta efter att hon i våras sparkade i gång en debatt om den manliga genikulten inom kulturen som upprätthålls på kvinnors bekostnad.

– Jag har kallats moralisk, men jag ser mig inte som det. Det är inte litteraturen som ska censureras, det är bara viktigt att lyfta upp vem som tystas, säger Witt-Brattström.

Ordet "tystas" sticker till, och mina tankar går tillbaka till "det här kan man inte diskutera i Sverige". De som kämpar mot rasistisk representation inom konsten drivs ju just av viljan att som tystad ta sig ton, och ge röst åt andra tystade. Det är en kamp som i sig är mycket större än att dela ut stämplar för politisk korrekthet, och den borde föras även i Finland.

Dessvärre är det just stämplandet som hämmar debattens dynamik. Om allt handlar om att slå fast vilka verk som "är" feministiska och antirasistiska blir det inte mycket utrymme kvar till att se vad verken gör, vilka nya insikter de kan öppna.

Filosofen Hannes Nykänen
Filosofen Hannes Nykänen Bild: Ylva Perera/Yle hannes nykänen,filosofer

Blockeringen sker när moraliserandet lägger sig i vägen för moralen. Det här tangerar filosofen Hannes Nykänen i sitt inledande anförande vid seminiariet, där han stakar ut ett sätt att tala om moral som inte kretsar kring normer, dygder eller regler.

– Moral är våra försök att hantera faktumet att vi aldrig är neutrala för varandra. Som människor står vi relation till andra människor vare sig vi vill det eller inte. Samtidigt har vi också en grym svårighet med att acceptera det här, och den ambivalensen försöker vi tackla med hjälp av moral, säger Nykänen.

Konsten utforskar med sina brister

Enligt Nykänen blir det därför missvisande att se konst och moral som två skilda områden.

– Moral är att försöka se olika aspekter av vår svårighet med att öppna oss för varandra, och alla kommer att gestalta det på olika sätt. Konsten är ett sätt att utforska det här, men det har sina brister eftersom konstnären alltid själv befinner sig i den här svårigheten. Konstnären kan inte se mer än det hon vågar se, därför finns alltid risken att förfalla till stereotypier. Det samma gäller förstås för filosofin, säger Nykänen.

Kan du ge exempel på någon konstnär som verkligen vågar se?

– Lars von Trier i sina bästa stunder. Han är ofta ute och cyklar, men tidvis lyckas han ta sig in på ett sätt där vi rör oss just bland våra grundläggande svårigheter, säger Nykänen.

Ebba Witt-Brattström lyfter fram Kjell Westös "Hägring 38" som ett exempel på en roman som öppnar upp för mänsklighetens mångtydighet.

– Där vet vi inte om personen är god eller ond, högst troligt har hon gjort förfärliga saker och fortsätter med det boken igenom, men samtidigt kan vi inte fördöma henne eftersom vi får ta del av hennes bakgrund på ett mycket skickligt vis, säger Witt-Brattström.

Ulrika Nielsen lyfter upp Clarice Lispector och Marguerite Duras som författare som vidgar verkligheten.

– Det viktigaste är att släppa in tvivlet, det är det som saknas i den "goda" vänster- eller pkl-litteraturen. En författare kan inte bestämma vad som är gott på förhand, vem kan göra en sådan värdering? säger Nielsen.

Lyssna också på kulturdebatt om konst, öppenhet och mångfald i Slaget efter tolv klockan 12.03 och Kulturmagasinet klockan 20.30. Onsdag i Radio Vega.

Mer från programmet

Läs också

Nyligen publicerat - Kultur och nöje